Tegefjäll

Jag får medelande att dom har kommit fram till Delhi.
23 Feb
Duved

Bertil ringer och berättar om att han har betalat handpening på två st Royald Enfield 500 cc. Han har beställt dom av Lalli Singh, som verkar vara mycket seriös.
24 Feb
Sundsvall

Fick ett fax från Lilli Singh med priser på modefieringar av cycklarna och priser på delar. Ett litet utdrag ur listan

New 500 cc 64,500 R
1 set mirrors 175 R
Metal boxes with frames 2100 R
Higher handel bar 50 R
Singel seat 2800 R
Locabal fuel tab 50 R

100 Rupees är ca 20 kronor.
25 Feb
Kvissleby

Pratade med Bertil, som hade kommit fram till Goa.Där var det 24 grader varmt och sol. Bertil har hyrt en Enfield 350 i Goa idag som han har åkt 5 mil med idag.

För dom som inte sett reklamfilmen från Enfield.
28 Feb
Sundsbruk

Idag fick Bert registreringsbevisen från Lalli. Så nu är Bertil och Bert glada Enfield ägare. Bert hämtade ut sitt internationella körkort från motormännen och skickade in regesreringsbevisen, kopior av passen till carnet ansökan.
Carnet = tullpass, är en internationell tullhandling som gäller för att tillfälligt föra in varor utan att behöva betala eller deponera tull, moms och andra införselavgifter. Utan carnet måste man som regel tulldeklarera varorna samt deponera pengar för varorna vid införsel. Detta är ett krångligt förfarande och kan bara ske på kontorstid. Deponeringen av pengar sker dessutom vanligen i landets valuta.
06 Mars
Kvissleby

Fick försäkringspapper och kvitton på motorcycklarna från Lalli Singh. Priset på cycklarna blev 64.500 Rupees = 13.730 Kr st. Priset för en Indisk ettårig försäkring är 175 Kr stycket. bild
09 Mars
Sundsbruk

Idag var jag på banken och lånade 90.000 kr till carneterna. Det trasslade lite med postleveransen av careterna. Men det var ett av dagens små bekymmer.

Det stora problemet just nu ser ut att vara att ta sig över gränsen från Indien till Pakistan. På Indiska ambassaden sa dom att gränsen varit stängd länge. Men på den Pakistanska ambassaden sa dom att den var öppen men all buss, flyg och tågtrafik över gränsen är inställd. Men att det borde gå att åka motorcyckel eller bil över gränsen.
14 Mars
Kvissleby

Äntligen har resan startat. Det är skönt att vara på väg. Tog Y-bussen från OK i Kvissleby till Arlanda. Nu är det bara att hoppas att man inte har glömt något.
23 Mars
Delhi

Äntligen framme i Dehli, tillsammans. Bertil & Kerstin kom från Chennai och Andaman Islands igår, Bert kom direkt från Sverige.

Bert har fixat via sitt jobb, Metso, så att vi får bo i deras lägenhet här i Dehli. Det känns lyxigt att slippa bo på hotell. Lägenhetsskötaren Mahesh tar väl hand om oss och hjälper oss tillrätta med alla praktiska detaljer som är nya för oss i Indien. Mahesh fixar frukost innan det är dags att ge sig iväg.

Vi plockar med oss lite papper, hjälm och andra prylar. En viss spänd förväntan, det är som när man skulle få åka till Tivoli när man var liten. Snart kommer vi att få se våra nya mototcyklar i verkligheten, vi har pratat om dem så länge. Hoppas att Lalli har kunnat fixa allt vi har velat ha. Iväg ut i Dehlitrafiken i en autoriksha, trehjulig taxi, för att åka till Karol Bahg. Det är den del av Dehli där den mesta handeln med motorcyklar sker.

Ner i källarlokalen där Lalli håller till, äntligen, där står dom. Lite dammiga, men helt och hållet enligt vad vi har önskat oss. Registreringsnumren stämmer, det är våra nya motorcyklar. Leenden sprider sig, vi pratar i mun på varandra, helt entusiastiska. Vad snyggt det blev med den stora bensintanken, sadlarna ser lite konstiga ut men verkar bekväma. Färg, dekaler, guldränder, allt verkar stämma. Klart vi måste provsitta.

Vi pratar med Lalli i telefon, han kommer inte själv, det är tydligen val idag, alla är lediga för att kunna gå och rösta. Han skickar dock sin medarbetare som får ta hand om oss så att vi kan få komma ut och provköra en liten sväng redan idag. Vi åker iväg till en avsides parkering några hundra meter från affären. Bert bakpå sin hoj, Lallis medhjälpare kör. Bertil med Kerstin bakpå, han har tjuvtränat lite i Goa och på Andaman tidigare. Framme på parkeringen, äntligen köra runt lite själv. Allt känns bra, stadigt och fint. Bert har lite problem med växlingen, växeln sitter på höger sida med ettan uppåt, 2,3,4 nedåt. Helt fel jämfört med andra motorcyklar, det är bara att vänja sig. En halvtimme på parkeringen känns som om det räcker, det är lite svårt att få koll på var friläget ligger, men det löser sig snabbt.

Vi ber Lallis polare att ta med oss på en liten sväng utanför den skyddade parkeringen, det är inte så mycket trafik idag. Han åker före med sin mekaniker bakpå som håller koll på oss. Vänstertrafik känns ganska fel, men det går rätt bra så länge trafiken är tät, det är bara att hänga med. Snart börjar man slappna av lite och "njuta" av den 34 gradiga värmen, Bert blir bara rödare och rödare. Efter ca 40 km åker vi in på en ganska flott restaurang för att äta lunch. På tillbakavägen kör vår ledsagare lite fortare och kryssar fram i trafiken, uppemot 60 kmh. Trafiken tätnar,man får spänna sig lite för att kunna hänga med. Köra om på insidan är tydligen helt ok här, åtminstone om man tutar först. Några motorstopp vid trafikljusen, vi behöver nog träna en del på det här med hur man får i friläget.

Tillbaka i butiken, jag tror att vi fått hyfsat godkänt på vår körning idag. Vi bestämmer att vi träffar Lalli i morgon 11:30. Vi åker in mot centrum för att få en välförtjänt öl. Tvärlurad, pga. valet har man totalstopp för all alkohol idag (dry day). Pepsi är inte lika gott. Lite mat och en riksha hem till lägenheten. Mahesh överraskar oss med hemlagad middag när vi kommer, dags att spänna sig igen, två middagar
24 Mars
Delhi

Vi skall träffa Lalli kl 11:30 idag för att fixa lite papper och prata lite mera om hojarna. Vi börjar dagen med att åka ned till gamla delen av Dehli för att besöka marknaden och titta oss runt lite. Det är bara Bert och Bertil idag, Kerstin har åkt tåg till Agra för att titta på Taj Mahal.

Det tycks vara någon form av helgdag även idag, de flesta butikerna verkar vara stängda. Kul att se vilken blandning av utbud det finns, rörmokeributiken ligger granne med slaktaren, som ligger bredvid butiken för plankor och trälister, osv.
Vi letar även efter en bank, det är Bert:s tur att betala andra halvan av motorcyklarna, ingenting öppet. Vi måste ha ett officiellt kvitto från en bank, för att tullen inte skall tro att vi svartväxlat.

Vi åker till Lalli ändå, utan pengar, det är inget problem visar det sig, han skriver ut alla papper och överlåtelsekvitto. Nu är cyklarna definitivt våra, men vi betalar i morgon istället. Under tiden monterar hans mekaniker racken för packväskorna och stoppar dit plåtlådorna, det börjar se ut som om vi köpt Honda GoldWing istället. Vi inser att det inte kommer att bli något problem att få med sig packningen.

En av Lalli:s medarbetare plockar ihop en ganska stor samling reservdelar som vi skall få med oss, det är tydligen så att det kommer med ett reservdelspaket när man köper en ny Enfield. Lite oroande att man tydligen tycker att det är helt otänkbart att vi skulle åka iväg på en provtur på 10-15 mil utan reservdelarna.

Vid tretiden kommer vi iväg från Lalli, äntligen på egen hand. Vi fegar lite och väljer samma väg ut ur stan, det hjälpte inte så mycket, vi kör vilse redan efter 5 km. Efter att ha frågat lite locals så kommer vi till slut ut på rätt väg. När trafiken glesnar börjar vi slappna av, känslan att för första gången köra omkring på sin egen splitt nya motorcykel sprider sig i hela kroppen. Uttrycket "King of the Road" blir verklighet.

Det gäller att komma ihåg att vi fortfarande håler på att köra in motorerna, mer än 55-60 är inte aktuellt ännu. Motorn är konstruerad 1948 och byggs fortfarande efter samma ritningar, det gäller att sköta den ordentligt. Med rätt hantering håller den tydligen i oändlighet, men för hårt lastad så kan vi rasera den på ett par hundra mil.
Målet vi har är att köra tills mätaren står på 200 mil innan vi lämnar Dehli, då hinner vi med en andra garantiservice innan vi sätter av hemåt. De fösta 40 milen har Lalli redan fixat, i 30 kmh fart, till en kostnad av 1500 rupies ( 300:- sek). Då ingick den första servicen med byte av olja och filter.

Vi åker en liten bit längre än igår innan vi vänder, tar en snabb dricka och hoppas att vi hinner hem innan det blir mörkt. Vi lyckas nästan, det är ju inte tillbaka till Lalli vi ska, utan till lägenheten där vi bor. I samband med skymningen ökar trafiken till vad som liknar rusningstrafik, dvs. stillastående. Som tur är hade Bert satt en waypoint i GPS:en, så vi hittar hem efter ett tags letande. Vi hann till och med stanna och köpa lite öl tills ikväll.

Hem, parkera och in i dushen. Trettifem grader och täta dieselavgaser hela dagen befrämjar inte direkt hygienen.
Den här dagen får vi vara nöjda med, 10 mil utan missöden, gör att vi börjar känna oss mera säkra. Att dessutom lyckas leta oss fram i tät trafik gör också sitt till för själförtroendet.
25 Mars
Delhi

Ny dag, vi kliver upp tidigt för att dels hinna före morgonrusningen, dels hinna klara av så många mil som möjligt under dagen.

Vi har fått i "läxa" av Lalli att köra in cyklarna tills mätaren står på 200 mil. Det innebär att vi inte skall köra mer än 60 km/h och att växla snällt utan att varva så mycket. Motorerna är konstruerade 1948 och bör följaktligen behandlas därefter. Efter färdig inkörning så blir det en till service innan det är klart att åka hemåt. Allt detta tar lite längre tid än vi hade räknat med, men det är bara att köpa läget, förmodligen resulterar det att vi får mera pålitliga motorer och mindre krångel senare.

Trots våra intentioner att komma igång tidigt och ha fördelen av lite trafik så lyckas vi köra vilse riktigt ordentligt. Vi börjar åka längs Olof Palme Margh, han har tydligen gjort så bra intryck här att han fått en gata uppkallad efter sig, betydligt större än den i Stockholm. Redan efter 20 minuter är vi totalt lost, vi försöker tänka lite logiskt och välja stora vägar som ser ut att gå åt rätt håll. Hopplöst, vi hamnar in i industriområden, marknadsplatser, återvändsgränder, vägbyggen och alla slags smågator, överallt kryllar det av folk som är på väg till jobbet. Trafiken tätnar allt mer, morgonrusningen börjar.

Till slut börjar Bertil:s yrkesinstinkter ge sig till känna. Vad gör man när man är vilse i en okänd stad? Man frågar taxichaufförer, dom hittar. Vi stannar och frågar vid varannan korsning och se, efter en fyra fem frågor börjar det arta sig, vi befinner oss på en huvudväg ut ur stan, åt rätt håll!

Fördelen med att köra i trafikkaos i två och en halv timme är att vi lär oss motorcyklarna lite bättre, inte så många motorstopp längre. Maskinen har två egenheter i tät trafik, motorn blir överhettad, vilket ger en lägre tomgång (lägre än de 200 varv den har normalt), samt att kopplingen inte kopplar ur helt vid ökad temperatur. Inget av dessa saker minskar antalet motorstopp, vi blir duktiga på att starta snabbt. Våra medtrafikanter kommer med "glada" tutningar för att heja på oss.

Äntligen fri väg, dags att åka in någonstans för att äta frukost. Lastbilsfiken är bra, stor parkering och trevlig personal. Förmodligen är dom inte så vana vid turister, vi blir alltid erbjudna varsin mugg vatten när vi kommer. Trevligt, men olämpligt, om vi inte vill tillbringa de närmaste tre dagarna på muggen. Alla lasbilsförare tycks vara vegetarianer, det är bönröra, potatisröra och bröd som gäller. Mycket gott, man kanske skulle bli vegetarian. Brunch för två, inklusive varsin Pepsi och en liter buteljvatten går på ca 15:-.

Vi fortsätter tills vi har åkt ca 10 mil, ungefär halvvägs till Agra. Avsikten är att hinna fram till Lalli till kl 5. Når vi närmar oss stan så tätnar trafiken igen, det som inte riktigt ska hända händer. Vid ett extra trångt trafikljus tappar vi bort varandra, vi har båda tänkt på att vi borde ha en plan för hur vi gör i en sådan situation, tyvärr har vi inte pratat om det än. Det resulterar i att vi, var för sig, gör precis likadant. Väntar en stund på att den andra skall dyka upp varpå vi åker en sväng tillbaka och letar. Konsekvensen av att vi känt varandra i 25 år innebär att vi förmodligen gör detta exakt samtidigt, resultatet blir att vi missar varandra totalt. Vi åker var för sig till Lalli, Bert med GPS, Bertil navigerar efter diffusa minnen av en karta. Bert som kommer fram ca en timme tidigare går till ett internettcafe och tankar upp gårdagens filer.

Framme hos Lalli ursäktar vi oss igen att vi fortfarande inte har växlat några pengar, men det verkar OK ändå. Vi vill åka hem ganska snart eftersom Kerstin skall åka hen med flyget ikväll och vi har beställt middag av vår lägenhetsskötare Mahesh. Det hinner bli mörkt innan vi åker från Lalli, vi GPS-navigerar genom rusningstrafiken. Trots att det blir svalare på kvällen blir man genomsvettig av koncentrationen att försöka undvika några större incidenter. Visste ni att vänster-regeln gäller även inne i rondeller, trafiken i rondellen stannar för inkommande trafik från vänster, spännande.

Slutresltatet blir dock att våra mätare står på 90 mil.

Vi käkar middag (vegetariskt men mycket gott), Bertil åker med Kerstin till flyget och vinkar av.


26 Mars
Delhi

Lalli har tipsat oss om ett bra resmål norr om Delhi, en plats som heter Rishikesh. Den ligger en liten bit upp i bergen. Delhi ligger på en väldigt platt slätt, men ca 20 mil norrut så börjar Himalaya.

Upp igen tidigt, det är lika bra att försöka komma igång innan trafiken blir för tät. Vis av gårdagen är vi lite bättre förberedda, med några inprogrammerade waypoints i GPS-en så lyckas vi hitta ut ur stan utan några större missöden. Omåttligt stolta sätter vi iväg längs landsvägarna. Detta tycks vara ett distrikt där man odlar sockerrör, det är massor av olika transporter med gigantiska buntar av sockerrör på flaken. Både lastbilar och oxkärror. Med jämna mellanrum ligger små sockerraffinaderier, lukten av kokt/bränt socker är påtaglig.

Vi har fått lov av Lalli att köra upp till 70m km/h, vi provar vid några omkörningar. Underbart, vibrationerna blir mindre, vi njuter av farten och svalkan. Tyvärr tycks den enda riktigt genomslagskraftiga trafikregeln vara "störst går först", ofta måste vi sakta in ordentligt pga att två lastbilar kör om varandra i mötande körfält. Dom skiter fullständigt i att dom möter en motorcykel. Vid flera tillfällen måste vi väja av vägbanan och ut i gruset, då känns det mera safe att ha bromsat ned till åtminstone 40.

I glädjen över att var ute på landet lyckas vi köra fel igen, vi tappar ca 5 mil på att hitta rätt väg. Som tur är den egentliga avsikten att tillryggalägga så många mil som möjligt, då finns det något positivt även i en felkörning. Vi passerar en plats som heter Hariwar, det är den plats där Gangesfloden kommer ned från bergen. En mycket helig plats för alla hinduer, man åker hit för att bada. Förmodligen mycket nyttigare än i Calcutta, här är vattnet hyfsat rent och 8 grader varmt, man blir nog inte sjuk bara av att komma i närheten.

Rishikesh är en liten stad som består av ett antal Yogaskolor, det är tydligen ett centrum för utövare av Yoga. Vi ser en del typer som verkar ha ägnat en hel del tid till Yoga de senaste 30 åren, mycket mer tid än att raka sig. Vi stannar till en stund och tar en dricka, passar på att tanka. Kommer fram till att visserligen börjar det bli sent, men att ha ett antal mil med fina bergsvägar i Himalaya så nära, och inte åka en bit till, går inte. Vi tittar ut en plats 30 km upp i bergen, där bor vi inatt. Efter 20 km blir det mörkt, fortfarande lika roligt att köra i hårnålskurvor, har inte använd 4:ans växel sedan vi lämnat Rishikesh. När vi kommer fram till byn där vi tänkt sova upptäcker vi att det inte finns något hotell alls, endast ett tiotal lastbilsfik. Vi frågar en av restaurangägarna om han vet var vi kan bo, han föreslår en av raftingcamperna som ligger efter vägen. Detta verkar vara ett populärt ställe för forsränning, Gangesfloden är ganska strid på sina ställen och många firmor anordnar raftingexpeditioner.

Vi stannar vid den första campen som ser ut att vara befolkad, det visar sig vara rena lyxcampingen. Efter lite förhandlingar lyckas vi pruta med till 450 rupies (90:-) / person för övernattning inklusive middag. Det visar sig vara tvåmanstält på ca 15 kvm med badrum inklusive riktig toalett, handfat och dush. Vi väntar inte på det utlovade varmvattnert utan sanerar bort en dags dieselavgaser så snabbt vi kan. Tälten ligger precis nere vid floden, det är lågvatten och en fin sandstrand. Runt en lägereld sitter ett par Indiska familjer ute på forsränningsexpedition tillsammans med sina guider. Det spelas gitarr och sjungs Hotel California som på vilket svenskt flygfält som helst. När vi berättar om vår förestående resa så möts vi av en hel del intresse, att köra runt på en Enfield tycks vara en dröm även för Indiska gubbar.

Vi snikar åt oss middag tidigt och somnar gott redan kl 21, luftkonditionering behövs inte här, det är 11 gr, riktigt skönt som omväxling.


27 Mars
Rishikesh

Väckning redan 05:30, det kostar om man skall ligga på topp, vi har tänkt ut att vi skall kunna åka några mil till upp i bergen innan vi börjar åka tillbaka till Delhi. Bert mår inte så bra i magen, men det blir inte så viktigt när de underbara vägarna slingrar sig fram i soluppgången. Vi vänder vid en liten stad ytterligare 40 km upp i bergen, en plats där två grenar av Gangesfloden flyter ihop, förmodligen lite extra helig just därför.

Tillbaka ner till Rishikesh och vidare förbi Hariwar och mot Dehli. I en liten stad är det totalstopp i trafiken, det visar sig att en buss vält mitt i stan och blockerar vår körbana totalt. Det indiska temperamentet och beslutsamheten att komma fram, gör att alla bussar raskt åker över i mötande körfält, så det blir stopp även där. Vi tvåhjulingar, får åka lite terräng genom några trädgårdar och lyckas på så sätt passera den välta bussen. Resultatet blir att vi har nästan fri väg i närmare 4 mil, tur att Lalli sagt att vi får köra i 70.

Berts mage blir sämre, vi stannar ganska ofta för att dricka lite Pepsi. Någon har sagt att CocaCola eller Pepsi kan vara bra för magen, det är i alla fall viktigt att fylla på vätska. Hettan återkommer med sina 35 gr mitt på dagen. MC-jackan åker av när vi kommer ned på slättlandet, vi vill nog helst avstå från att förklara vårt säkerhetstänkande när vi åker i hjälm, t-shirt och shorts. Bert försöker åtminstone skydda sig med ett lager solkräm, det hjälper dock inte så bra mot skrubbsår.

Bert har lite problem med att hans cykel läcker olja i framstötdämparen, men annars går maskinerna som klockor. Det känns att man börjar bli lite mer bekant med hur allt fungerar, det är sällsynt att de inte startar på första kicken.

Vägen fram till Lalli i Delhi går helt utan missöden, GPS är en bra uppfinning. Bert navigerar och Bertil ligger så tätt efter han törs för att inte tappa bort varandra igen.

Ett snabbt besök hos Lalli den här gången, vi lämnar kvar cyklarna där. Det är enklare att ta en riksha genom Delhitrafiken än att försöka navigera själv. Två tolvtimmarsdagar i sadeln har tagit ut sin rätt, vi är trötta och har ont i kroppen. Det är förmodligen en lite föraning om vad som skall komma senare.

Hemma har Mahesh gjort middag, vegetarisk mat är gott. Bert äter bara lite och krashar i sängen nästan omedelbart. Bertil försöker läsa lite i Royal Enfields servicemanual, det är ganska sövande det med.

Våra mätare står i alla fall på 160 mil.
28 Mars
Delhi

Idag är det sovmorgon, vi skall möta Lalli kl 11. Det är påsk och långfredag även i Indien, allt är stängt, folk är ute och festar. Lalli med personal har ställt upp och jobbar idag för vår skull, vi har talat om att vi börjar bli oroliga över att vi inte kommer iväg.

Vi bestämmer att inkörningen fortsätter lite senare men att vi startar med 200 milaservicen nu, på det viset spar vi en dag. Det känns inte riktigt lockande att sätta iväg på ytterligare en 40-mila rundtur idag, de två senaste dagarna sitter kvar i kroppen. Bert mår mycket bättre idag, han är till och med hungrig.

Framme hos Lalli måste vi erkänna att vi fortfarande inte har växlat några pengar, vi skäms och lovar att fixa det i morgon förmiddag när bankerna har öppet.

Det kanske är på sin plats att beskriva Lalli och hans affär lite närmare.
Lalli Singh har haft sin rörelse i ca 1,5 år, han säljer ungefär 5 motorcyklar i månaden. De flesta säljer han till utlänningar som oss. Det innebär mycket mera jobb för honom att sälja till en europé, men han säger att det är mycket lärorikt för hans framtida business. De flesta Indiska försäljare vet inte vad kundservice är för något, vi utlänningar kräver det, dessutom är vi beredda att betala lite mer för att få det (åtminstone om vi betalar i rupies). Lalli tror att även Indier skulle uppskatta lite bättre service, det gäller bara att de får smak på det.

Ett sätt för att nå den inhemska marknaden är att Lalli skaffar en egen agentur direkt mot fabriken i Madras, för det behöver han sälja ca 10 cyklar i månaden. Om han bara får en egen agentur, då börjar även de Indiska köparna komma till honom. Han håller till i en källarlokal i motorcykeldistriktet Karol Bagh. De flesta man träffar nämner honom med respekt, han har redan gjort sig ett namn som duktig och pålitlig affärsman.

Redan vid den första kontakten med honom kändes det rätt, till skillnad från de andra Indier vi pratat med som bara sagt "No problem sir", så började Lalli med att fråga om vi hade kollat att gränsen mot Pakistan verkligen var öppen. Nästa fråga var om vi insett hur mycket reservdelar vi skulle behöva ta med oss för att vara säkra på att verkligen komma fram. Efter ett tag började vi förstå att man inte köper en motorcykel av Lalli, man adopterar den. Det är ett av hans egna barn man kör iväg på och helst hade han nog haft den kvar. Han och hans personal verkligen älskar dessa motorcyklar, det märks på hur hängivet de behandlar alla delar.

En 200-mila service visar sig vara en mycket grundlig historia, fem personer kastar sig över motorcykeln och börjar plocka isär. Alla är noga med att vi följer med hela tiden och deltar i jobbet, vi måste ju lära oss hur det fungerar. Bertil får till uppgift att montera ner hela kopplingen med alla lameller och fjädrar samt att montera bort generatorn. Efter det kommer man åt kedjedrevet på motorsidan, bäst att ta bort det också medans man håller på.

När alla delar är bortplockade lämnar man bunken med motordelar till tvättmannen , han tvättar först en gång i fotogen, därefter en gång till i bensin. Sedan torkas allt med en ren trasa och läggs upp i ordning på en tidning, man kan uppenbarligen varenda detalj utantill. Tänk om man kunde få ha en egen tvättman när man ska meka hemma.

Bert får till uppgift att plocka av toppen på sin cykel, ur med lyftare och ventiler, dessutom demontera förgasaren. En annan tvättman ägnar sedan två timmar till att gnugga ren kolvtoppen och förbränningsrummet från minsta spår av sot, cykeln har ju faktiskt gått 160 mil, det kanske är dags.

Man plockar av bägge hjulen, demonterar bromsarna, gnuggar upp bromsbeläggen så asbetsen yr över rummet. Slipar rent bromstrummorna från minsta spår av användning. Framgaffeln demonteras helt, oljan tappas ur och fjäderbenen lämnas till tvättmannen.

Dags att börja montera ihop, Bertil får montera fast bakhjulet, den nytvättade kedjan och se till att kedjespänning och hjulspårning stämmer.

Man fortsätter detta gnuggande, putsande, fixande och kollande hela dagen avbrutet av lunch på Lallis skrivbord. Vi försöker återgälda lite genom att gå iväg och köpa 4 liter CocaCola och bjuda mannarna på. Vid sextiden börjar jobbet mattas av och vi inser att det är dags att gå hem, vi bestämmer att träffas kl 11 i morgon igen. Vi passar på att ta en öl på vägen hem, i morgon MÅSTE vi åka till banken innan vi kommer till Lalli.

Väl hemma så ska Bert bara gå och kompletteringssova lite innan middagen, Bertil sätter sig vid datorn och börjar författa lite text. Det senaste dagarna har det inte blivit så mycket tid att skriva, vi har ju haft lite annat att tänka på, dags att jobba ikapp så vi kanske kan skicjka upp lite till hemsidan i morgon. Det brukar vara så att Bert fixar alla bilder och annan teknik medan Bertil författar texten.

Klockan har hunnit bli 24, Bert sover fortfarande, det är förmodligen bra för figuren att hoppa över middagen då och då. God Natt!
29 Mars
Delhi

Ytterligare en dag med sovmorgon, vi passar på att åka till banken för att Bert skall kunna ta ut pengar. Tjejen i receptionen ser lite shockad ut när Bert vill ta ut 100 000, hon trodde det var dollar, när det visar sig vara rupies blir allt lugnare.
100 000 rupies visar sig inte riktigt få plats i vare sig byxfickan eller penningbältet runt magen, det blir ryggsäcken. Det känns konstigt att gå runt med förmodligen en rätt rejäl Indisk årslön, i Svenska pengar är det "bara" 20 000.

Väl framme hos Lalli visar det sig att man tagit våra topplock till en annan firma för att pressa ur ventilstyrningarna, man har känt en liten tendens till för stort glapp. Deras inställning, att inget får hända med motorerna på vår resa hem, gör att ett byte är nödvändigt.

Äntligen är det dags att lämna pengarna till Lalli, vi har strulat så länge att det verkligen är hög tid. Det skrivs kvitton igen, man borde ägna sig åt att sälja kalkerpapper i det här landet. Datorer är inte att tänka på för sådana här viktiga saker.

Våra cyklar växer sakta ihop igen, även Bertil får den kortare ljuddämparen på sin hoj. När man nu har en encylindrig 500 så måste det ju höras.

Vi sätter oss med Lalli och går igenom vilka reservdelar som är minimum för att klara en tripp som vår. Vi börjar inse att det blir en rejäl hög med delar.

Kvällen blir sen, det är dags att åka hem och sova.
30 Mars
Delhi

Enligt alla planer skall våra cyklar vara klara idag, vi skall bara få levererat våra reservdelar och verktyg. Det visar sig att listan över reservdelar är på 181 rader, de flesta delar har vi 2,4 eller 8 av. Totalt är det över 500 delar. Vi börjar inse att vi förmodligen skall resa ganska långt när man plockar fram 10 st oljefilter, det är vad man bedömer att det kommer att gå åt vid våra serviceintervall på vägen hem.

Vi plockar med en hel komplett förgasare, en hel tändplatta, en komplett kolv, ett par packningssatser alla andra väsentliga delar i elsystemet, lite extra backspeglar och annat som kan råka illa ut vid en kullkörning.

Några specialverktyg åker också med, tillsammans med en packe "normala" verktyg. En liten hammare, slippapper, en liten skål att samla upp motorolja i, en stor packe trasor, en tvål, ett stort antal fasta nycklar, det är både tum och millimeter som gäller, på lite olika ställen. Fett, snabblim, araldit, ljuddämparmassa samt gänglåsningssmet packas ned. Vanlig motorolja, kopplingsolja, växellådsolja samt oljan till stötdämparna finns ju att köpa efter vägen så det behövs inte här.

Allt numreras noggrannt, så det matchar servicemanualens reservdelslista, innan vi packar allt. Först i plastlådor som vi märker med vilka nummer som ligger i vilken, sedan ned i de plåtlådor som vi fått monterat bakpå cyklarna. Till slut så monterar vi de vackert rosa trunkarna som Bert sytt till skydd för våra ryggsäckar. En stor svensk flagga pryder baksidan av varje ekipage. Tankväskor har vi köpt, dessa monterar vi på, Det visar sig att tanken är lite för bred för att de skall passa perfekt, vi får knyta lite snören för att de skall sitta kvar. Vi får nog fixa detta lite bättre senare.

När allt är färdigpackat så är det dags för avslutningscermonien. Lallis medarbetare, som vi inte kommer ihåg vad han heter, börjar med att placera ut små dekaler med heliga figurer på olika ställen på våra motorcyklar, därefter sätter han fast rökelsepinnar i handbroms och kopplingshantagen. Slutligen placerar han en bit godis på hastighetsmätaren, hänger en blomkrans runt framlyktan och börjar sjunga på sitt språk. Vi förstår att han tillber Ganesha, en av de indiska gudarna ( den med snabel ), och ber om vårt beskydd under färden.

Hela personalen kommer upp och beundrar våra nypolerade cyklar som glänser i eftermiddagssolen. Alla bjuds på godis och vi tackar Lalli för allt jobb han lagt ned på att fixa allt åt oss. Det bär iväg längs de fullpackade gatorna i Karol Bahg, med all packning på cykeln känns det som om framhjulet befinner sig en bit över marken. Nu har vår resa hem faktiskt börjat, Bert plåtar både sin och Bertil:s mätarställning, så vi har en referenspunkt.

Vi har faktiskt fegat lite och behållit nyckeln till lägenheten, vi visste ju inte hur lång tid allt skulle ta idag. När vi kommer fram till vårt hem senaste veckan så har klockan hunnit bli 5, det är inte någon större idé att köra längre ikväll, det är bara ljust i 1,5 timmar till. Första dagsetappen på vår hemresa blev alltså 7 km lång.
31 Mars
Delhi

Ytterligare en tidig morgon för att komma undan lindrigt i Delhi-trafiken, Vi börjar bli ganska bra på att hitta ut ur stan, det tog en vecka, men nu känner vi oss ganska stolta. Genom stan utan att köra fel och utan att krocka, inte ens med varandra.

Väl ute på landet blir vägarna riktigt fina. Motorcyklarna känns som ett par unghingstar man släppt ut för första gången på våren, Ardennerhingstar visserligen, men ändå. Det är svårt att inte rulla iväg för fort, nu ligger vi normalt på 70, ibland lite fortare vid någon omkörning.

Frukost efter några timmar, ett vegetariskt lastbilsfik även denna gång, två läsk, en liter vatten och lite bönröra med bröd. Fördelen med det stället vi stannat på var att här hade man en effektiv vakthund som såg till att ingen petade på motorcyklarna medan vi åt.

Skyltningen efter vägen består oftast av skyltar på något språk som ser ut som om man hällt ut en näve daggmask över plåten. Det blir till att stanna och fråga vid tveksamma korsningar. Milen rullar undan, mätarna passerar 200 mil, efter drygt 40 mil känner vi att denna dagsetapp får räcka. Vi hitta ett fint hotell strax utanför en stad som heter Ludhiana, nu har vi passerat in i Punjab, gränsområdet till Pakistan. Hotellvakten visar att vi skall ställa motorcyklarna inne på deras gård, där står de bättre under natten. Precis när vi skall starta för att köra dit så går Bertil:s kickpedal tvärt av. Det måste vara någon form av materialfel, en metallbit som är 12-14 mm grov borde inte gå av, inte ens med Indiskt stål. Det blir till att skruva av kicken och fundera vad vi skall gör, trots alla våra reservdelar så har vi ingen ny med oss. Bertil provar med att bli skjutsad till den lokala bysmeden för att få den hopsvetsad. Hem och montera, dags att prova. Den höll inte nu heller, denna gång med resultat att Bertil skrapar upp benet rätt rejält.

Det är inget vi kan göra mer åt detta ikväll, vi får åka tillbaka till Ludhiana i morgon. Hotellet har en bar, vi äter middag och tar ett par öl. Förmodligen de sista ölen vi får på över två veckor, vi börjar närma oss den torra zonen i Pakistan och Iran.
01 April
Ludhiana

Lite sovmorgon idag, vi måste fixa Bertil:s kick och butikerna öppnar inte förrän 9. Receptionen på hotelet fixar oss en taxi in till den lokala Enfield-handlaren. Det visar sig att vi hamnar hos Ludhiana:s svar på Biltema, vi hittar iallafall en ny kick, men en piratdel. Den kostar 70 rupies, ca 14:-. En originaldel hade nog kostat dubbelt så mycket, vi har tur idag.

Vi sätter iväg upp mot gränsen, det är ytterligare 10 mil kvar. Vi kommer fram några minuter över 3, gränsen stänger 4. Alla verkar hjälpa oss för att vi skall kunna checka ut ur Indien så snabbt som möjligt. Det går bra ända tills vi träffar en militärklädd kvinna som vill ha kopior på alla våra dokument kring cyklarna. Faktisk första gången någon av oss sett en militärgrön sari på en kvinna, inklusive axelklaffar, i sverige hade hon varit kapten. Vi vågade inte fråga vad hon hade för grad. Det blir bara att åka tillbaka till Amritsar och natta över, för att anfalla gränsen i morgon igen, denna gång beväpnade med en bunt kopior. Vi behöver kopior på passet, inklusive visum till både Indien och Pakistan, internationella körkortet, registreringsbevis, motorcykelförsäkring (helår 140:-), köpekvitto, kvitto på att vi växlat pengarna i en oficiell bank, samt några till på papper vi tyckte ser viktiga ut.

Tillbaka i Amritsar så letar vi upp ett ganska flott hotell, där vi ställer oss utanför deras reception och monterar bort tanken på cyklarna för att komma åt att efterdra topplocket. Vi passar på att kolla lite oljenivåer och kedjespänningar, det gäller att vara noggrann.
02 April
Amritsar

Gränsen mot Pakistan öppnar inte förrän kl 10 så det är inte någon större brådska idag. Vi passar på att skaffa oss ett par extra uppsättningar kopior av alla papper, det blir väl fler petiga tulltjänstemän.

Vägen de två sista milen upp till gränsen är nästan spökligt öde, Indierna och Pakistanerna verkar faktiskt inte vara de bästa vänner. Vi ser lite militärer efter vägen men de verkar vara ganska slöa.

Vi kommer fram till gränsen prick kl 10, vi får vänta en kvart innan vi blir insläppta. Nog hade vi väntat oss att få köa en stund bland alla som vill in i Pakistan, men stället verkar vara helt öde. Vi frågar lite och får höra att det inte brukar vara mer än ett tiotal personer som passerar varje dag. Västerlänningar som oss ser dom inte mer än ett par tre i veckan.

På den Indiska sidan är det den vanliga proceduren med en fem, sex personer som flyttar runt papper och försöker att se ut som de har en uppgift. Alla väntar på kvinnan som avvisade oss igår, det är hon som har koll på allt här. Idag blir hon gladare när hon ser våra fina buntar med kopior, hon börjar lusläsa varenda dokument. Många kontroller och massor med stämplar senare verkar hon nöjd, vi får tillbaka våra pass och är därmed officiellt utskrivna ur Indien. Två timmar blankt för den proceduren var snabbare än vad vi hade vågat hoppas på.

Dags att åka fram till själva gränsen, ytterligare en kontroll av en Indisk militär som förmodligen Bertil förolämpade grovt. Han frågade militären om han var Pakistansk officer.

Vi blir formellt välkomnade in i Pakistan av en leende militär som vinkar igenom oss. Dags för den Pakistanska tullen. Tulltjänstemannen här verkar skum, han ställer väldigt konstiga frågor och vi börjar känna oss riktigt obekväma. Till slut kommer hans chef och stämplar våra pass och carnet. Medhjälparen plockar Bertil åt sidan och talar om att vi mycket väl kan få spendera lång tid hos honom med att att söka igenom bagaget samt vistation av oss själva. Dessutom har vi reservdelar med oss till ett för stort värde. 20 dollar löser det problemet ganska snabbt, det känns som en billig peng för att slippa detta obehagliga ställe.

Väl inne i Pakistan så visar det sig att vägarna är alldeles utmärkta, dessutom lite trafik. Vem var det som sa att vägarna skulle vara riktigt dåliga här? Hittills ser det bättre ut än i Indien. Folk verkar ha det lite sämre här än i Indien, åtminstone verkar husen risigare. Det är betydligt färre som kan engelska. Varje gång vi stannar blir det en stor folksamling som beundrar motorcyklarna.

Det tar en stund innan vi acklimatiserat oss tillräckligt för att hitta något vettigt ställe för att äta frukost. Vid 15:30 kanske det inte heter frukost längre. Ett lastbilsfik igen, vi börjar bli bra på sådana ställen. Dom är bra på det sättet att vi kan äta och samtidigt hålla koll på cyklarna. Dessutom kan vi beundra de otroligt utsmyckade lastbilarna.

När klockan börjar närma sig 5 börjar det bli dags att hitta någonstans att bo. Bertil:s bror, som bor i närheten och vet hur allt funkar, har varnat oss för att köra efter vägarna när det blivit mörkt. Risken är inte jättestor men det har hänt att utlänningar har blivit lite illa behandlade den senaste tiden. Det blir väl alltid lite spänt i ett land som har krig så nära inpå.

Vi hittar en stad som heter Okara, efter att ha frågat lite kommer vi till ett hyfsat hotell. Rummen verkar ganska bra, men framför allt har dom ett garage som är byggt som ett kassaskåp där vi får ställa våra motorcyklar. Vi passar på att göra lite översyn, kollar kedjespänning, oljenivåer samt ventilspel.

Efter att ha sanerat oss och ätit middag (utan öl) så finns det inte så mycket energi kvar. Solen tar rätt bra under dagen. Trots tullhantering så har vi fixat 18 mil idag, det är vi nöjda med.Bert har ritat in på en karta vart vi befinner oss.
03 April
Okara, Pakistan

Tidig morgon igen, tidigare har vi inte riktigt förstått varför man skall gå behöva gå upp mitt i natten, men nu känns det faktiskt helt OK när klockan ringer 05:30. Iväg direkt, det är riktigt svalt, cyklarna brummar på som ett par katter med wiskybasröst. Det är lika fantasktiskt varje gång att se hur en stad vaknar, nyvakna männinskor med stora packar med varor man skall sälja på marknaden. Hundar och åsnor som försöker hitta lite frukost i avfallshögarna.

Det är helt fantastiska vägar än så länge här i Pakistan, tvåfilig motorväg, precis som E4:an hemma. Enda skillnaden är att man ibland möter en traktor eller en åsnekärra mot körriktningen i vårt körfält. Vi hade glömt att stoppa in dagens waypoints i GPS:en så vi fick ägna oss åt lite hightech längs vägkanten, till lokalbefolkningens stora förundran.

Vi stannar och äter frukost vid något som kan liknas vid en vägkrog, det är inte lika mycket uteserveringar här som i Indien. Dom serverar omelett och toast, inga bönor idag tydligen.

Vi har snart slut på de pengar vi växlade till oss vid gränsen så vi bestämmer att vi skall stanna i staden Multan. En riktigt rörig stad, kartan i Lonely Planet var inte till så mycket hjälp. Folk är normalt hjälpsamma och trevliga när vi frågar efter vägen till närmaste bank. Tyvärr gör språkproblemen att informationen inte går fram så bra. Till slut hittar Bert en bank som går med på att växla 100 dollar.

Iväg igen, nu med siktet mot staden Dera Ghazi Khan. Efter att ha studerat Lonely Planet lite till så hittar Bert ett fint ställe som heter Fort Munro, det är tydligen ett gammalt sommarviste för Engelsmännen på den tiden det begav sig. Det ligger 85 km bortom DG Khan.

Motorcyklarna börjar knacka ganska rejält vid belastning på låga varv, vi funderar om tändningsinställningen behöver justeras. Efter ett tag kommer vi på att det förmodligen beror på kombinationen av hög temperatur och dålig kvalitet på bensinen. Bertil:s cykel har ett besvärande elfel, vid vissa utslag på styret går säkringen (det finns bara en) och cykeln stannar. Vi försöker titta efter något fel men hittar inget, vi stannar och köper lite fler säkringar.

Strax efter DG Khan så blir vi stoppade vid den första av många polisspärrar, man är jättetrevliga och vill bara titta i våra pass och skriva in oss i en stor loggbok. Förmodligen är detta för att lättare kunna spåra upp oss om vi anmäls försvunna. Vid polisspärren finns en stor skylt som säger att vi nu åker in i "Tribal country", här funkar förmodligen inte Pakistansk lag lika bra, detta område kontrolleras tydligen av olika stamhövdingar.

Ganska snart blir vägen mycket smalare och börjar vindla uppåt, de bergsvägar vi var så lyriska över i Rishikesh verkar ganska fjolliga i jämförelse. Riktigt skarpa hårnålskurvor och spännande möten med överlastade lastbilar, dom tycker inte om att väja ut mot kanten för att släppa förbi oss. Det blir till att ge sig ut i gruset vid sidan av vägen, inte alldeles safe, men bättre än att ligga efter i dieselavgaserna i 3 km/h. Det är otroligt vackert, det gäller att passa på att beundra utsiklten när vägen rätar på sig några tiotal meter och man törs titta sig omkring. Till slut kommer vi upp på den högplatå som utgör Baluchistan, den del av Pakistan som vi skall tillbringa resten av vägen fram till Iran i.

Vi svänger av vägen för att åka de sista kilometrarna upp till Fort Munro, utsikten är fullständigt oöverträffad. Vi har nog kommit upp till ca 2500 m höjd. Vid en liten sjö ligger ett mycket fint litet hotell, vi är förmodligen de enda gästerna, man håller på att renovera och måla om.

Dags att se om vi kan hitta Bertil:s elfel, det har inte varit så kul längs de branta vägarna att få motorstopp på de mest oönskade ställen. Till slut hittar vi en kabel som har legat emot topplocket och bränt hål på isoleringen, Skönt att äntligen kunna slippa det problemet.

Efter en gigantisk middag med stekt ris och gul kycklingröra så somnar vi gott. Tjocka filtar indikerar att vi förmodligen inte kommer att behöva AC.
04 April
Fort Munro, Pakistan

Samma tidiga morgonritual igen, det är såpass kallt att MC-jackan åker på. Bert är lite dålig i magen igen, så vi är beredda att stanna vid vägkanten om det blir panik. Bertil har ju varit på en månads träningsläger redan och har lite försprång i detta avseende.

Vägen är inte så krokig längre, vi har ju kommit upp på högplatån, det är drygt 2000 m höjd. I varje by vi passerar så har man vägbulor som skall reducera hastigheten, dom är inte markerade på något sätt utan det blir många tvärbromsningar. Vid varsitt tillfälle har vi åkt in i en av bulorna med sån fart att de bakre plåtlådorna vi har som packväskor har hoppat ur sina fästen.

Alla vi träffar och frågar efter vägen eller de poliser som stoppar oss vid kontrollerna är jättetrevliga. Trots sin dåliga engelska vill alla komma fram och skaka hand med oss. De enda otrevliga typer vi har träffat har varit några barn som stod efter vägen och kastade knytnävsstora stenar mot oss. Våra tankar upptas en stund av vad man skulle kunna hitta på för otrevligheter med elaka barn.

Eftersom Bert inte mår riktigt bra, och vi inte riktigt vet vad som ligger framför oss i form av lämpliga städer eller byar att övernatta i, så satsar vi på att komma fram till Quetta ikväll. Det blir lite tufft, men det skulle kännas skönt att hamna på ett hotell som vi vet är bra.

Vi har visserligen inte ätit någon frukost ännu, men det känns inte riktigt som om det är dags än. Oron över vad som ligger framför oss gör att vi rullar på så fort vi kan för att ha lite tidsmarginal när vi kommer fram. Många har varnat oss för en här delen av Pakistan, Lonely Planet har också sina varningar. Vi är ju trots allt bara 4-5 mil från Afganistan, inte för att Afganer skulle vara mera kriminella, men ett krig så nära inpå gör ju allt lite extra oroligt.

Vi försöker spana så gott vi kan efter Usama Bin Laden, skulle vi hitta honom så skulle belöningen på 25 miljoner dollar ge ett bra bidrag till reskassan. Problemet är att nästan alla ser ut som honom, nattskjorta, helskägg och ett lakan runt huvudet tycks vara modernt i år.

I skolan har vi fått lära oss om att öknar är varma och torra. Det här ser ut som en öken, men det är inte direkt varmt och det har regnat nyligen. Doften av nyregnad öken är förmodligen något att lägga på minnet, antagligen kommer man inte att känna den så ofta.

Till slut kommer vi fram till Quetta, en stad som är full av poliser, militärer och avgaser. Vi åker runt en god stund för att försöka hitta det hotell vi tittat ut, efter nästan en timmes letande och frågande kommer vi till slut rätt. Lourdes Hotel, ett ställe som andas riktigt kolonialstuk. Ganska dyrt, men vi tycker att vi är värda det efter dagens slit. Vi har suttit på cyklarna i 11 timmar idag och avverkat 42 mil. Den klart jobbigaste dagen hittils.
05 April
Quetta, Pakistan

Vår morgonritual börjar kännas ganska invand vid det här laget, enda skillnaden idag var att vi behövde väcka portieren som sov på golvet i receptionen. Vi tittade till våra motorcyklar inför avfärden, dom ser förskräckliga ut efter gårdagens damm och lervälling. Vi fyller på motorolja igen, någonstans har vi läst att det skall gå åt ca 1 liter per 100 mil. Det mesta verkar smita ut via vevhusventilationen och via en liten gummislang ner på kedjan, förmodligen ganska förnurligt. Eftersom vi kör närmare 40 mil varje dag så är det viktigt att hålla koll så det inte blir för lite olja.

Idag är det första dagen i full motorcykelmundering, det är säkert inte mer än 15 grader varmt. Vi är tacksamma för svalkan men öknar borde vara varmare än så här.

Ut ur stan åt rätt håll, vi har ju tränat i Delhi. Alldeles utanför hotellet är det en kontrollpost för militärpolisen som kollar alla bilar som far förbi så här tidigt. Vid utfarten så stannar vi och köper frukt, vi tänker inte göra om gårdagdens svältkur. Vi köper apelsiner, små bitar av sockerör samt en underlig frukt som är ett mellanting av dadlar och kiwi. Dom måste växa under eller nära marken för frukterna är jordiga, konstiga men ganska goda.

Bred och fin väg ut i öknen, vägen slingrar sig tillsammans med en järnväg upp och ned bland bergen. Underbart vackert, det känns lite overkligt med en miljö som har så små likheter med vårt Svenska landskap. Vi stannar på en vacker plats och har en liten fruktstund vid vägkanten.

Landskapet planar ut, fortfarande stenigt med någon liten torr buske här och där. Luften är ganska disig, det är mest sand som har yrt upp. Terrängen liknar den som man har i de datorspel där man flyger ett jaktplan ute över öknen, ljusbrun platt mark och taggiga svarta berg som skuter upp direkt ur marken. Det kanske är därför som Amerikanerna tycker så mycket om att flyga över Afganistan, man känner väl igen sig från flygskolan.

Det visar sig att bergen har en viktig uppgift, dom skyddar vägen från vinden. Den följer bergskammen så långt det är möjligt, när den viker av ut på slätten så kommer vinden med full styrka. Sanden beter sig precis som snödrev hemma, bara det att den är varmare och knastrar mellan tänderna.

När sanden drivit upp på vägen och försökt bygga sanddyner där, då börjar det bli besvärligt. Vi har hört något om att man skall köra så fort man törs när det är lös sand, helst fortare. Vårt problem är att vi inte törs köra speciellt fort alls, med all last på cyklarna känns det som vi har ett marktryck på framhjulet på ca ett halvkilo. En sträcka på mer än 5-6 meter i decimeterdjup sand känns som att åka löparskidor fort i lössnö. Det känns som om det går bäst att bromsa in hårt före en sandremsa och sedan accelerera igenom. Vissa gånger yr sanden upp och reducerar sikten till endast ett tiotal meter, ganska spännande ibland. Nu är det ingen tvekan om att det är den typ av öken som våra skolböcker beskrivit. Till och med värmen har infunnit sig, närmare 40 strecket, men MC-kläderna får sitta på ändå.

Ofta ser vi lastbilar och bussar som ar fått punktering, fel på hjullager eller andra problem. Man verkar inte vara så bra på förebyggande underhåll av sina fordon. Vi ser en hel del kameler, det märks att det är i den här miljön de hör hemma. Hade Zeb Macahan varit arab så hade han sett ut som de personer ur lokalbefolkningen vi möter. Det är lite konstigt, hur långt från all bebyggelse man än tycker att vi är, nog sitter det en person vid vägkanten och vinkar när vi far förbi. Undrar vad de har för sig mitt ute i öknen och hur de tagit sig dit?

Vår plan med dagen var att ta sig fram till en plats som heter Dalbandin, den byn ligger ungefär mitt mellan Quetta och den Iranska gränsen. De sista milen är på alldeles nylagd bred asfalt. Stan visar sig vara en bra illustration till begreppet "Middle of Nowhere", det är minst hundra mil öken åt varje håll. Stan verkar bestå av en gata med lite små butiker och ett enda hus med mer än en våning. Det huset visar sig vara det bästa hotellet, och för övrigt det enda stället i stan med elektricitet. Vi frågar lite och får hyra deras VIP-rum för 500 rupies (100:-). Motorcyklarna får vi rulla in genom restaurangen och parkera i köket.

Killen som har hand om hotellet verkar vara stans fixare. Han tipsar oss om att besinmackarna har stängt, men att det finns billig fulsoppa att köpa som smugglats in från Iran. Vi fyller upp till en kostnad av 40 rupies per gallon, ca 2 kronor litern. Normalkostnad i Pakistan har varit 6 kronor. Hans fixande visar sig nå oanade höjder när han fixar någon som tvättar våra skitiga kläder och levererar dom samma kväll. Höjden av fixandet visar sig vara att han ordnar fram två flaskor öl från den lokala svarta börsen, till samma pris som hotellrummet men ändå. All alkohol skall enligt reklamen vara totalförbjuden i landet, trot det har man enligt etiketten på flaskorna ett bryggeri i Rawalpindi strax utanför Islamabad.

Vi passar på att natta cyklarna med att kolla kedjespänningar och oljenivåer i motor och koppling. Kollar även bultar i framgaffeln, det skulle inte vara så skoj att plötsligt tappa framhjulet.
06 April
Dalbandin, Pakistan

Vi fick lov att väcka personalen på hotellet idag igen, förutom portieren dessutom de två som sov praktiskt taget under våra motorcyklar. Snacka om bra bevakning.

Det är kyligt på morgonen, det blir fullt MC-ställ idag med, dessutom med extra dammfilter.
Vägen kunde inte ha varit av bättre kvalitet, bred nylagd asfalt och nästan ingen trafik. Den är nästan för bra. Det är visserligen roligt att köra motorcykel, men det är roligare om det händer lite, kanske en uppförsbacke då och då, en omkörning, ett möte i alla fall, åtminstone en kurva så att man får styra lite. Om ändå landskapet förändrades så att man såg att vi kommer någonstans. Ingenting. Vi kan åtminstone försöka gissa på indikeringen av hur långt det är kvar till nästa etappmål. Det är inte så spännande det heller, det är vägmarkeringar med avstånd vid varje kilometer.
Vägen är så rak att varje kurva som är på mer än 30 grader föregås av en varningsskylt för kurvan, en reducering av hastigheten till 60 km/h samt omkörningsförbud. Det är visserligen tre mil mellan kurvorna, men detta är en väg som är bred som E4:an.

En sak till som våra skolböcker sade om öknar, dom är stora. Detta är väl visserligen inte Sahara, men hade vi inte haft vägen att följa hade allt varit ganska skrämmande. Vi ser en del stackars djur efter vägen som inte lyckades nå sitt etappmål, utan blivit kvar i öknen.

Bertil ligger före och försöker att hålla vår cruisingspeed till under 80. Efter ca tio mil är det dags för vår första fruktstund, Bert har kollat klockan och berättar att vår medelhastighet den första timmen var exakt 80. Cyklarna går nog att köra i 100 men Lalli har varnat oss lite för att göra det, oljedistributionen till ventillyftare och vipparmar är inte riktigt tillräcklig för att ligga nära maxvarv mer än några tiotal minuter åt gången. Vi vill inte riskera några problem utan tar det lilla lugna.

Några vanliga stopp av militärpoliser som vill kolla våra pass, men annars är det inga störningar. Undra hur dom beter sig med alla bilar som åker med dunkvis med smuggelsoppa.
Milen rullar förbi fort idag, det skulle vara 29 mil till Iranska gränsen. Redan kl 12 är vi framme i Taftan som gränsbyn heter. Ett riktigt sandigt, dammigt, rörigt och skräpigt ställe. Vi åker direkt till Immigration på den Pakistanska sidan, det var fel, vi skulle ha åkt till tullen först. Var ligger tullen? Vi frågar oss fram och får åka tillbaka fem kilometer till ett hus med en minimal skylt som säger att detta är tullens kontor. Väl inne blir det desto trevligare, de tre personerna som jobbar här kan bra engelska och frågar oss en hel del om resan och om Sverige. Man har stora travar med carnei-papper, det är massor med lastbilar som passerar här. Vi blir bjudna på te medan man fixar våra stämplar, vi hinner knappt dricka ur förrän det är klart.

Dags att åka tillbaka till immigration, lika smidigt där, nu har vi checkat ut ur Pakistan. Den Iranska sidan går också lika smidigt, tre olika kontroller på den här sidan. Allt som allt fixar vi båda ländernas gränshantering på en timme, väldigt enkelt. Vi vann dessutom en halvtimme till på tidsskillnaden.

Ut från tullstationen, det är mycket ovant med högertrafik igen, vi har ju faktiskt kört vänstertrafik i 300 mil, tur att vägen fortfarande är rak. Undrar hur motorcyklarna fixar det här, dom är ju konstruerade för vänstertrafik.

Vägen är minst lika bra på den Iranska sidan, de 9 milen till Zahedan går lika fort som tidigare. Vi får svänga av stora vägen för att komma in i stan. Iranska städer verkar vara helt olika Pakistanska eller Indiska, gatorna är stora och breda, rena, och med ganska lite trafik. Till och med husen ser ut att höra hemma i sydeuropa. Vi har inte växlat ännu utan en bank har högsta prioritet. Det visar sig svårt, det är söndag och det mesta är stängt. Vi hittar ett hotell som Lonely Planet rekommenderar, dom har dessutom ett nytt kassaskåp att parkera cyklarna i. Receptionen går med på att få betalt i dollar och dessutom sätta upp vårt mat på rummet. Vi kastar i oss ris med kyckling som om vi inte sett mat på hela dan, det stämmer väl kanske ganska bra. Nytt rekord tror vi, nästan 40 mil och incheckad på hotellet med mat i magen och klockan är bara 4.

Vi promenerar ut på stan för att försöka växla lite pengar, Bert frågar några skolbarn om det finns något Internetcafé, dom visar oss vägen till stans lyxhotell. Där visar det sig att vi kan få växla 100 dollar i receptionen. Nu är vi täta, 750 000 rial på fickan. Dessutom finns det möjlighet att koppla upp vår bärbara dator till deras internetkoppling, så nu kommer de senaste dagarnas text och bilder. Vi beklagar att vi inte har kunnat skicka upp något från Pakistan, vi har skrivit varje dag, men telefontekniken har inte varit med oss. Som lite plåster på såren har Bert ritat en ny karta som visar hur långt vi kommit.
07 April
Zahedan, Iran

Lite sovmorgon idag, vi sitter på cyklarna kl 7. Den första timmen går åt till att hitta en mack och tanka. Vi lyckas köra mot enkelriktning och blir åthutade av en MC-polis, vi försöker se så skyldiga och bedrövade ut som möjligt. Det hjälper uppenbarligen, vi slipper böter. Vi är inte längre i Indien eller Pakistan, där bryr sig ingen om enkelriktningar. Allt verkar vara lite mera välordnat här, men det är inte så förberett för turister, ute på vägarna är skyltarna översatta till begripliga bokstäver, men i stan är allt på arabiska. Igår blev vi dessutom upplysta av en korpulent herre i pyjamas att det inte passade sig att gå ut på stan i kortbyxor. För att inte reta flera så gick vi tillbaka till rummet och bytte.

Allt är ganska billigt här, bensinen är MYCKET billig. En dollar är värd 7900 rial enligt den hyfsat officiella kursen. Att tanka båda cyklarna med strax under 30 liter kostade 13500 rial, lite över 1.5 dollar, det borde väl bli ca 70 öre litern eller nåt. Huvudräkningen går på sparlåga, det är ju semester.

Vägarna är verkligen superbra, normalhastigheten för bilarna är lite högre här, vi blir omkörda ofta. Bilarna, framförallt lastbilarna är i mycket bättre skick än vad vi sett tidigare, massor av Volvo och Scania.

Vi stannar och köper dricka i vanlig ordning, det är inte så fasligt varmt, bara 15 grader i morse. Temperaturen stiger dock under dagen.

Nu börjar vi komma ut i den riktiga öknen, bara platt sand så lång man ser. Bert lyckades se 45 grader på sin elekroniska termometer innan den fick värmeslag och gav upp. Det blåser rätt hårt, sanden yr och bildar små "tromber" som vi ser överallt omkring oss, det är riktigt svårt att hålla cyklarna på rätt kurs i den starka sidvinden. Det är inget problem med navigeringen, de första 30 milen finns ingen avtagsväg som alternativ till en väg vi åker på. Det känns som vägarna i Lappland, skillnaden är att det finns mindre att titta på här.

Vi stannar utanför en stad som heter Bam och köper ett par mackor med korv och 4 dricka. Det kostar hutlösa 18000 rials, omkring 20:-, dvs. betydligt mer än 30 liter bensin.

Efter ett tag börjar himlen mörkna, svarta regnmoln tornar upp sig framför, vinden ökar ännu mer. Det ser ut som om vi kommer att åka in i värsta regnvädret, vi har ingen tur med våra öknar. Det blir riktigt kallt under de tjocka molnen, på med handskarna, det är nästan så man ångrar att man plockat ur fodret i jackan.

Cyklarna går åtminstone bättre när det blir svalare, det var nog tendenser till ånglås i förgasaren när det var som varmast. Vi passar på att prova med att varva ur dom ordentligt, nu skall dom väl äntligen vara inkörda. Hyfsad acceleration upp till 110 åtminstone, vi får väl dra på lite någon gång emellanåt för att motorerna inte skall bli gubbkörda och sota igen. Efteråt känns det lite svårt att gå tillbaka till vår vanliga lunk i 80.

Vårt mål idag är en stad som heter Karman, en dagsetapp på 48 mil, vi börjar bli kaxiga nu. När stan ser ut att börja så stannar vi och tittar ut ett bra hotell i Lonely Planet, vi försöker att kolla in kartan så att vi skall träffa rätt. Det sket sig klockrent, vi irrar runt i stan säkert en halvtimme utan att hitta en endaste punkt som finns med på kartan. Till slut kommer tre killar på en 125:a fram till oss och frågar om vi pratar engelska, troligen pluggar dom på universitetet eller nåt. Dom erbjuder sig att köra före oss till hotellet, jättebussigt. Vi var nog på helt fel sida av stan för vi åkte efter dessa killar i säkert 20 minuter innan vi till slut kom fram.

Väl inne på hotellet träffar vi ägaren som verkar mycket trevlig, han välkomnar oss på riktigt bra engelska och bjuder på te. Vi får parkera alldeles under vårt rumsfönster, man kommer att låsa grindarna till gården i natt. Det finns Internet tillgängligt här på hotellet, vi får prova om det fungerar lite senare. Jag vet att jag borde skriva ikapp lite på den engelska delen av sidan, ursäkta mig alla ni som inte är så bra på svenska.
08 April
Karman, Iran

Om vi hade gjort en videofilm om vår resa istället så hade den här dagen varit aktuellt att snabbspola. Det har bara varit rak väg och öken i 35 mil, bra väg men ack så trist. Det är nästan så det känns farligt när tankarna virvlar iväg och man glömmer bort att koncentrera sig.

Efter tankning och oljepåfyllning var klockan 8 innan vi kom iväg på riktigt. Vi tankade på en lastbilsmack, den enda olja dom hade var SAE40 på plåtburk. Vi resonerar att man förmodligen inte hade så vidare höga kvalitetskrav på olja vid den tiden vår motordesign gjordes, så dom lär inte tycka så illa om detta heller. Huvudsaken är att det är något som flyter någotsånär och är halt.

Krafiga sidvindar gör det åtminstone lite spännande när man får möte eller blir omkörd, det är mycket lastbilar ute som har en fart som är lite högre än vår. Regeln att störst går först gäller även i detta land. Många mötande lastbilar laddar för en omkörning trots att dom ser oss och inser att vi inte kommer att få plats. Det blir bara att ge sig ut på vägrenen, tyvärr är det en asfaltkant ned på ca 10 cm, ganska spännande att ta sig upp igen.

Monotonin avbryts ibland av att det finns vägmoskéer längs vägen, behändigt att ha om man skulle bli lite bönenödig när man är ute och kör. Vissa av dessa ställen har någon servering som erbjuder dricka och föda.

Till slut in mot staden Yazd, vi lyckas lite bättre idag med navigeringen och kör ganska rätt fram till vårt planerade hotell. Intressant att det är ett av stans bästa hotell och ingen i receptionen kan ett ord engelska. Vi lyckas i alla fall pruta ned rummet till 250000, ca 30 dollar, då inkluderas garageplats. Vi passar på att tanka och köpa ett par flaskor med olja innan vi nattar cyklarna.

Vi är framme tidigt och passar på att gå ut och titta på stan lite innan det är dags att käka pizza.

Det blev en ganska innehållslös dag, vi planerar att åka iväg från huvudvägen lite i morgon, hoppas det blir mera att se. Bert har i brist på annat material uppdaterat kartan.
Vi vet inte hur det går med uppkopplingarna de närmaste dagarna, vi ger oss av från stråket med de större städerna och satellittelefonen ligger vi lite lågt med, tydligen är dessa förbjudna här. Vanliga mobilen fungerar inte alls, hallå Telia, fixa ett avtal med Iran. Dessutom har det tillgängliga diskutrymmet blivit fullt på den server som hemsidan ligger på, Bert:s jobbarkompis har blivit ombedd att försöka hjälpa till med det.
09 April
Yazd, Iran

Long 54 20 E Lat 31 54 N

Vägmonotonin fortsätter även idag, de första 20 milen är rakare än någonsin. Vägen är mycket bra, det märks att Iran har lite oljepengar att spendera på vägunderhåll. Trafiken är inte speciellt tät, men lastbilarna är många och av god kvalitet, dom kör alltså fort. De flesta kör bra och visar lite hänsyn i trafiken, men många har lite komplex och vill inte bli omkörda av en motorcykel. Man pressar sin gamla bil till det yttersta för att komma tillbaka före, för att så snart man är förbi, svänga vid nästa avfart. Lite tonårsraggarmentalitet, men man har väl problem att upprätthålla sitt ego.

Till slut svänger vi av mot Esfahan, trafiken blir glesare, men vägarna är fortfarande utmärkta. Då får Bert punktering, en riktig smällpunka. Med en osannolik adrenalinhalt i blodet så lyckas han få ner farten på ekipaget och stannar i mittfältet.

Jag vet inte hur motorcyklar generellt är konstruerade men åtminstone på en Enfield är det busenkelt att plocka av bakhjulet. Bort med en saxpinne, bort med muttern under samt knacka ur bakaxeln. Luta cykeln lite så man får bort hjulet. Kedjedrev och broms sitter kvar så inga inställningar rubbas.

Av med det Indiska nylondäcket för att besiktiga skadorna, det visar sig att ventilen lossnat från slangen. Ytterligare ett bevis på hög teknisk kvalitet. I med en ny slang, medtagen från Sverige (made in Korea) och jobba med handpumpen. Allt fixat på en timme, inte dåligt för att vara första gången.

Vägen blir inte av sämre kvalitet, men det blir lite krokigare och vi stiger allt högre. Det börjar bli ordentligt kallt, Bertil har lite feber och huttrar ordentligt. Vi kommer fram till en ganska liten stad som heter Daran, det finns ett hotell som verkar uppfylla våra krav på på standard. 20 dollar för ett dubbelrum. När vi frågar om dom har något säkert ställe att parkera motorcyklarna på så svarar dom självklart att vi skall parkera inne i receptionen. Vaktmästaren skruvar av låsbeslagen från den andra dörren in och hjälper oss att forcera de tre trappstegen in. Det känns lite bisarrt att rulla in över receptionens marmorgolv. Dom uppmanar oss att låsa som vanligt och flinar lite åt våra grova kedkor, men nu står dom säkert, ingen tvekan.

Huset erbjuder grillade kycklingspett med ris, grillade tomater, saltgurka och yoghurt. Det finns ingen begriplig meny, det är bara att nicka när det erbjuds någon form av mat. Allt är mycket gott, vi har inte åkt på några nitlotter hittills i Iran.

Snabbt i säng, vi planerar en vanlig tidig uppgång i morgon.
10 April
Daran, Iran

Long 50 24 E Lat 32 58 N

Vi kommer iväg tidigt igen, nu har Bertil stoppat i fodret i sitt Jofama-ställ. Bert har också förstärkt klädsel, det är inte alldeles ostraffat man är och kör på långt över 2000 meters höjd. Äntligen har vi sluppit monotonin med den platta öknen nedanför, frågan är om det är bättre med kylan. Att det sedan duggregnar gör inte jämförelsen, eller köldfaktorn, bättre.

Snart får Bert punktering igen, en mycket mera försynt den här gången. Det visar sig att korden i däcksidorna gick av förra gången, det är den som sticker hål i slangen nu. Med hjälp av delar av den pajade indiska slangen som extra förstärkning är det snart lagat igen. Det är dock väldigt svajigt och erbjuder ingen styrsel i kurvorna.

Landskapet är fantastikt vackert, höga snöklädda berg runt omkring oss. Vi stannar på ett litet fik efter vägen för att dricka te så att vi tinar upp. 6 koppar te kostar 2 kronor, nästan lika mycket som 4 liter bensin. Kartan indikerar att vägen skall bli lite smalare. Det visar sig att man planerar att göra den bredare hela vägen, men inte riktigt hunnit. Mittenbiten av denna sträcka är av den gamla sorten, utan asfalt. Regnet gör det till ett hyfsat hårt underlag täckt av ett 3-4 cm tjockt lager av mjuk, och mycket hal, lervälling. Efter sanddynerna är detta ytterligare en gång som det skulle ha suttit bra med lite träning i offroadkörning. Vi är förmodligen alldeles för fega och kör för långsamt, vi krypkör för att kuna ta emot med fötterna om det skulle dra iväg åt nåt håll. Så fort man sätter ned en fot så får man en "sula" av 5 cm lera under skon, det gäller att skrapa av så man kommer åt växel och fotbroms. Bert lyckas använda packväskorna som stödhjul vid ett tillfälle och Bertil lyckas befinna sig 5 meter framför en jeep med låsta hjul i nedförsbacken, tur att allt går i slow motion.

Det pågående vägbygget underlättar vår framfart på de värsta ställena, den ännu inte färdigbyggda vägens gruva grus erbjuder bättre före. Trots att vi måste passera över de grushögar som byggjobbarna lagt upp så är ändå detta bättre. Efter 3-4 mil så har vägbygget hunnit bli klart och asfalten regerar igen, detta är vår första sträcka utan asfalt på hela tiden, förutom några korta vägarbeten.

Bert:s bakhjul börjar leva sitt eget liv, det visar sig att bakhjulslagret har gett upp. En svag punkt på dessa cyklar, lagren är okapslade och minsta grus som smiter in förstör bakhjulslagren.

Det hinner bli mörkt innan vi kommer fram till Kermanshah. Efter lite letande tar vi oss fram till vad som ser ut att vara stans lyxhotell, en stor marmorbyggnad med uniformerade dörröppnare. Ni kan ju tänka er hur vi ser ut efter lervällingen tidigare, man verkar inte ens förvånade. Vi får parkera i hotellets källare, en helt marmorkädd sal, varm och skön. Här bor dom bra. Bert plockar av hjulet men får inte ur lagren utan ytterligare verktyg, lika bra att sova och fixa både däck och lager i morgon.
11 April
Kermanshah, Iran

Long 47 03 E Lat 34 18 N

Lite sovmorgon, butikerna öppnar inte förrän 7. Det gäller att försöka hitta ett nytt däck. Det visar sig att inte alla butiker öppnar 7 och att det inte är så lätt att hitta något däck av rätt dimension. Det som hjälper upp det hela en del är att alla Iranier är så hjälpsamma, trots att man inte kan någon engelska så vill man verkligen försöka hjälpa till på alla tänkbara sätt.

Eb hjälpsam taxiförare tar med oss till en tidigt öppen gummiverkstad där man efter en del diskuterande sätter dit ett par stora lappar inuti däcket, för att skydda slangen mot den skadade korden. Därefter lappas slangen och allt är tätt, man försöker också att få ur lagret, men förgäves med däckverkstans verktyg. Vi åker till en verkstad som är mera utrustad för att meka motorcyklar och får till slut bort båda de gamla lagren. Tillbaka till hotellets marmorsal. Rentvättning av alla delar till bakhjulet och i med nya "Svenska" kapslade lager, dit med hjulet och iväg.

Efter en stunds färd så upptäcker vi att kedjorna har slackat ganska rejält. Metall verkar ganska underligt, nu har vi kört i drygt 600 mil med våra motorcyklar och först nu plötsligt så får kedjorna för sig att bli längre, på båda cyklarna nästan samtidigt. Vi stannar och spänner lite.

Vid en av de återkommande poliskontrollerna så uppfattar inte Bert signalen att vi skall stanna. De flesta vinkar bara förbi oss. Inte på detta ställe, ett rop från polisen aktiverar den beväpnade vakten i spärren. Han rullar ut ett par lasbilsdäck mitt framför Bert för att stoppa honom. Det blir till att vända tillbaka och lämna passen för granskning.

De fina, men kalla och regniga, bergsvägarna fortsätter och med ett par teuppehåll så kommer vi fram till Mahabad, vi kör mörker de sista fem milen. Nytt hotell, nu får vi bo på deras bakgård. När vi kommer fram upptäcker vi att vi spänt kedjorna lite för hårt, vi får fixa det i morgon.
12 April
Mahabad, Iran

Long 45 42 E Lat 36 46 N

Efter att ha justerat kedjespänningen så upptäcker vi att Bert:s däck är nästan tomt igen. Nu är det verkligen dags att fixa ett nytt. Mahabad är förmodligen en tillräckligt stor stad för att kunna ha en butik med motorcykeldäck. Efter lite rundfrågande, än en gång dessa hjälpsamma Iranier, så får vi reda på en butik som säljer både motorcyklar och delar. Den butiken erbjuder ett ganska dyrt Rysktillverkat däck med nästan rätt dimension, en kille som Bert pratat med kommer farande med ett Iranskt, mycket billigare däck. Han har dessutom en däcksfirma som monterar och fixar. Däcket är visserligen mycket smalare än original, men stabiliteten är tillbaka.

Ut ur stan och iväg. Nu är det ordentliga missljud från Bertil:s bakdel (på motorcykeln). Vi stannar och Bert upptäcker att kedjelåset är nästan helt av. Snabbt fixat, vi har med oss nytt i reserv.

Det är uppehållsväder idag, bergen är otrolikt vackra. Det är visserligen fortfarande ganska kallt, men bristen på regn gör det ganska behagligt. Att solen til slut väljer att visa sig en kort stund gör absolut ingenting. Dags att åka genom de sista små städerna i norra Iran, på väg mot gränsen. Alla Iranska städer består av åtminstone en stor svulstig infartsrondell med några bisarra statyer och gärna en fontän. Därefter kommer några ytterst pampiga boulevarder med planterade träd. På detta sätt kan det fortgå i flera kilometer på väg in i en större stad, det är ofta rätt svårt att se var den egentliga stadskärnan är.

Gränsbyggnaden tornar upp sig som en borg på en bergstopp, vi yrar runt en del mellan de olika avdelningarna innan vi får alla våra stämplar. Det märks att vi är lite "udda" som Svenskar, vi åker gräddfil på de flesta ställen. Genom att vårt bagage består av motorcyklar som är parkerade utanför så funkar inte de vanliga utstakade "vandringslederna" genom gränskontrollen. Det gör att vi promenerar runt i terminalbyggnaden via en massa dörrar som normala resenärer inte får använda.

Den Iranska delen går ganska snabbt, den Iranska hjälpsamheten finns även här. Turkiet går långsammare. Hela intrycket av deras gränsstation är att allt är ganska slitet, personalen är mycket trevlig, men stället behöver renoveras. Första kontrollen går bra, jag tror att de grundkollar papperen så att vi åtminstone har en förutsättning att fixa de kommande stegen. Vi får en blankett som skall stämplas vid varje station, det finns åtmintone plats för 12 stämplar. Vi skall börja hos polisen för kontroll och registrering. Polisen har problem med sitt datasystem, det är bara att vänta. Efter en timme drygt så letar sig Bert ner till en butik och köper två öl, det känns lite bisarrt att sitta och dricka öl lutad mot det iranska gränsstaketet, med de Iranska gränsvakterna på nästan armslängds avstånd.

Färden ner mot Dogubayazt går i beckmörker, det är bara 4-5 mil. Vi hittar ett billigt hotell och får till och med en kvällspilsner.
13 April
Dogubayazt, Turkiet

Long 44 05 E Lat 39 32 N

Ytterligare en nyvaken stad att åka igenom, det märks att vi är i ett annat land nu. I Iran var vissa människor fattiga, men allt oficiellt som vägar och offentliga byggnader var påkostade. Här i Turkiet är det mesta väldigt slitet och nergånget. Vägarna är visserligen asfalterade men i stort behov av omvårdnad, det gäller att se upp för alla hål som dyker upp där man minst behöver dom.

Vi väljer att göra en krok runt de sydöstra delarena av Turkiet, det är de delar där PKK-gerillan fortafarande har ett visst fäste. Det är lika bra att vara lite försiktig. Vi siktar rakt västerut ett tag för att vika söderut senare. Planen är att komma ner till Turkiets Medelhavskust snart, detta innebär att vi passerar över de berg som utgör en högplatå i de östra delarna.

Det är kallt och det regnar, snön ligger tät på bergen runt oss, vi är på 2000 meters höjd ungefär. Bönderna är ute och sliter med sin vårsådd på de åkrar som tinat fram, man har det uppenbarligen ganska fattigt här. Vi är tillbaka till bruket av torkad koskit att elda med, det har vi inte sett sedan Indien och Pakistan. Folk vinkar och ropar efter oss när vi åker förbi, man tycker tydligen om främlingar här också. En annan sak som fashinerar är att vårt motorljud skrämmer får och getter ordentligt, men vallhundarna blir tokiga och rusar ut i vägen för att jaga oss. Det är hundar som ser ut som något mellanting mellan S:t Bernhard och Huskies, riktigt stora kraftiga bestar.

Landskapet blir ibland ganska dramatiskt när vi skall upp eller ner i någon bergsravin. Det är synd att regnet hänger i luften hela tiden så att sikten är lite begränsad. Vi stannar och äter vid ett litet fik. Här består maten av bröd, fårost och oliver samt massor med te för att tina upp. Gott och billigt, 2500000 turkiska pengar, lite mindre än vad två öl kostar. Det tar en stund att lära sig en ny valuta.

Motorcyklarna går helt utan bekymmer nu, vätan och kylan gör att vi inte kör mer än ca 70. Vi har siktat in oss på staden Erzurum för natten. Lonely Planet hjälper oss till ett hyfsat hotell, vi får inte parkera inne, men precis utanför receptionens fönster.
14 April
Erzurum, Turkiet

Long 41 17 E Lat 39 54 N

Erzurum är tydligen lite av en skidort under vintern, nu är väl våren lite långt gången för att turisterna skall vara kvar. Det är fortfarande övdervägande snö på bergen runt oss. Vi hinner till och med att äta frukost innan vi lämnar hotellet.

Idag skall vi vika av snett ned åt sydväst, med siktet mot medelhavet. Vi har tagit in på en lite mindre väg än tidigare, fortfarande bra asfalt, men mindre trafik och fler hål i vägen. Vägen går genom ett allt mer snötäckt landskap, snart har vi snö överallt runt oss. Till slut kommer vi till ett område där det uppenbarligen har snöat under den gångna natten, det ligger 2-3 cm blötsnö på vägen. Lyckligtvis har det åkt några bilar före och spårat åt oss.

Som tur är har det varit uppehåll i nederbörden i stort sett hela dan, men det har varit ordentligt kallt. Jag har inte varit i Ryssland, men byarna påminner starkt om hur jag tror att det ser ut där. Ganska fattigt, fula betongbyggnader och ganska tätt mellan militärförläggningarna. Det är kontroller utförda av militärpolisen ungefär var femte mil, men de flesta vinkar bara förbi oss.

När vi kommer fram till en större stad är det dags att besöka en bank för att växla pengar. Bert går in för att passa på att utnyttja ett par resecheckar, det var kört i Iran. Under tiden träffar Bertil stans enda två motorcykelpoliser. Det är upenbarligen dags att jämföra vilka som har de häftigaste prylarna, vi jämför mobiltelefoner och motorcyklar. Vår möjlighet att ladda mobiltelefonen under färd får extra poäng. När poliserna visar sin komradio med interkom så kan jag inte hålla mig längre utan halar fran satelittelefonen. Det slutar med att poliserna bjuder på te vid trottoarkanten.

Lagens långa arm stoppar trafiken så att vi kan göra en förbjuden u-sväng mot rött ljus för att komma ut ur stan på rätt väg, vi blir eskorterade av två mycket trevliga poliser på var sin vit Honda 750 ut på rätt väg.

Nu har vi passerat gränsen 500 mil sedan vi lämnat Delhi, vi borde vara ungefär halvvägs.

Dagens mål Malatya erbjuder ett hotell direkt bredvid vägen vid infarten till stan. Ett mycket fint 30 dollar rum och vi får parkera i baren i källaren.
15 April
Malatya, Turkiet

Long 38 17 E Lat 38 20 N

Vi börjar vakna alldeles självmant ohyggligt tidigt, skrämmande. Det är fortfarande ganska högt uppe och vädret lovar regn idag med, MC-stället är skönt och får sitta kvar i omodifierad form.

Vi åker inte den allra största vägen, den går mot Ankara, men vägen är ändå hygglig med lite trafik. Snön blir allt tätare runt oss och bildar snart ett homogent täcke, ett par skidliftar skymtar förbi. Det kanske inte är några internationellt kända skidorter, men det samlas nog en del locals när det är säsong. Det är fortfarande väldigt fattigt, det är många herdar som ser efter sina små flockar av får och getter.

Efter att ha sett många olika djur på vägen under resan, apor, elefanter, vattenbufflar och massor av kor i Indien och Pakistan, får, getter och kameler i Iran, hela tiden en massa höns, gäss och ankor, katter och hundar, några konstiga hjortar i Indien och en sköldpadda i öknen i Iran som enda vilda djur, så ser vi en hel del igelkottar (tyvärr lika platta som i Sverige) samt en flock med kalkoner som stolt ockuperade hela vägen.

Vägen vindlar över bergen, varje pass uppe bland snön tror vi är det sista innan vi skall börja leta oss ned mot havet. Till slut kommer vi till en vägspärr där vi får biljetter, uppenbarligebn är det betalväg som gäller. En riktigt bred och fin motorväg med tre filer i vardera riktningen, det är till och med så att det skulle kännas konstigt att möta någon som kör i vårt körfält. Till och med en flock getter skulle kännas fel. Vi har uppenbarligen börjat närma oss civilisationen, hur civilicerat det nu är att ha trafikregler som folk följer.

Äntligen får vi syn på havet, vi har märkt på temperaturen länge att det blir lägre och lägre, men det känns skönt att äntligen få syn på Medelhavet. Helt plötslikt dyker det upp en massa stora hus, det är tydligen stora komplex med andelslägenheter. Det tar en stund innan vi riktigt fattar att vi befinner oss mitt i turistdistriktet. Vi försöker leta oss ner till vattnet, men det är svårt.

Vi fortsätter vägen västerut, det är dags att hitta någonstans att bo, vi har passerat strecket 50 mil idag. Problemet är inte att hitta något hotell, det finns hur många som helst, vi vill helst ha något fint ställe. Vi läser i guideboken om ett litet ställe som skall ha några fiskebåtar och tillhörande fiskrestauranger som heter Narlikuyu. Stämmer bra mot beskrivningen, vi tar in på ett litet pensionat och äter en underbar middag på en av fiskrestaurangerna.

Spänner kedjan ett par hack och går och lägger oss.
16 April
Narlikuyu, Turkiet

Long 34 09 E Lat 36 28 N

Bara farmor och farfar i huset är uppe när vi mullrar igång. Det är fin väg längs havet, många små samhällen med hotell på ena sidan vägen och strand på den andra. Vägen slingrar sig upp och ner bland kustbergenkustbergen, det är tallskogar precis som i Sverige, bara att barren är längre. Det är förmodligen på grund av sådana här vägar som man bygger motorcyklar, det är hjärtligt roligt att köra, och vackert. Havet dyker upp bakom kurorna i olika vinklar och från olika höjd.

En man som bor i ett litet skjul med sin familj stannar oss och undrar om vi kan hjälpa honom att fylla luft i framhjulet till hans motorcykel. Bert pumpar och hans fru lagar till Turkiskt kaffe och bjuder på.

En större ort är Alanya, det är en typisk charterturistort. Vi stannar för en fika och för att komma undan regnet, matsedeln är på Turkiska, Engelska, Tyska och Finska. Kyparen pratar Svenska med oss och ställer fram en Svensk flagga på bordet. Det är inte många turister här ännu, säsongen börjar på allvar om ett par veckor.

Vi fortsätter de sista 15 milen till Antalya, centralorten med flygplats här längs kusten. Efter att ha yrat runt i stan efter något vettigt ställe att bo på, och passerat ett femstjärnigt lyxhotell 3 gånger, så ger vi upp och tar in där. Dyrt, men inte så fruktansvärt dyrt som det skulle vara när säsongen kommer igång.

Vi snyggar till oss och går ut för en en riktigt bra middag. Cyklarna får bo ute, men på en mycket väl bevakad parkering.
17 April
Antalya, Turkiet

Long 30 42 E Lat 36 53 N

Fördelen med att bo på lyxhotell är att personalen hjälper till med allt, nästan oavsett vad man frågar om. När vi vill ha reda på en bensinmack i närheten för att köpa motorolja så är inte det några problem, när vi vill ha ett par tomma plastflaskor så går det också bra. Vi ägnar morgonen åt att byta olja, oljefilter och luftfilter på deras parkering, med utsikt över havet och hotellets pool.
Vaktchefen var riktigt proffesionell, han såg inte ens missnöjd ut när han fick ta hand om våra flaskor med spillolja.

Vi lämnar havet vid 12-tiden och rullar mot Istanbul, Det är drygt 70 mil dit så det får bli till att stanna någonstans för natten. Regnet och kylan gör att det inte är så mysigt att köra längre. Efter ca 30 mil kommer vi till Afoyn, en stad uppe på högplatån, kallt, regnigt och blåsigt. De första hotellet hade inte någon vettig parkering så det gick bort, det blir femstjärnigt igen, vi börjar få dyra vanor. Men när både frukost och middag är inkluderat, dessutom med parkering inomhus så är det överkomligt.

Det visar sig att hotellet är någon form av modernt hälsobad, så vi hamnar i bastun och det varma badet som man påstår kommer direkt från den nyttiga källan. När sedan middagen visar sig vara en buffé av det större slaget (konstigt med över 40 kalla rätter utan någon inlagd sill), så är allt fulländat.
18 April
Afoyn, Turkiet

Long 30 31 E Lat 38 45 N

Genom hotellets stora panoramafönster kan vi bara konstatera att det regnar idag med, Turkiet har inte varit så inbjudande hittills. Frukostbuffén är nästan lika omfattande som middagen, säkert 20 olika sorters bröd att välja på, plus en massa annat gott. Det är lika bra att fylla på ordentligt, dels ingår det ni rumspriset, dels behöver vi nog all energi vi kan få tag i för att hålla värmen.

Det går uppenbarligen ingen stor huvudväg mellan Antalaya vid kusten och Istanbul. Det blir ett antal mindre vägar, fortfarande av bra kvalitet. Riktningen är hyfsat rakt på, men det blir att fundera i en del korsningar. Microsofts karta är nog inte den bästa att köra motorcykel efter.

Det regnar riktigt ordentligt, dessutom är det ganska kallt, vi är på ca 1000 m höjd. Landskapet är visserligen vackert ibland, men det är svårt att riktigt njuta av det fullständigt, det är för blött och kallt.

Vi stannar på ett par ställen och dricker te och kaffe för att tina upp lite. Handskarna är av för dålig kvalitet, dom blir riktigt genomblöta. Ett trick att få igång fingrarna efter ett stopp är att stoppa händerna i de blöta handskarna och hålla i cylindern så att vattnet i handskarna nästan kokar. Fingrarna blir åtminstone varma en liten stund.

Till slut kommer vi upp på den stora motorvägen mellan Ankara och Istanbul, betalväg men av bra kvalitet. Milen rullar undan, snart börjar vi närma oss Istanbul. Vi hade hoppats på skyltar av typen "Centrum" eller liknande så vi kan navigera fram till något centralt beläget hotell. Det sket sig grundligt, när vi kommer nära stan börjar man skylta med namn på stadsdelar istället. Så pålästa om Istanbul är vi inte att vi begriper något om några olika stadsdelar. Vi bestämmer oss för att stanna kvar på motorvägen, korsa Bosporen och försöka hitta något hotell väster om stan.

Det är en gigantisk hängbro över Bosporen, det är så regnigt att det är svårt att se riktigt, men det verkar vara en hel del riktigt stora båtar under oss. På andra sidan bron välkomnar en skylt oss till Europa, vi tackar för det, ny världsdel.

När vi kommit en bit väster om stan så svänger vi av motorvägen för att hitta någonstans att bo, vi har gett upp tanken på att hitta till centrala stan, det har börjat bli mörkt. Vi letar en del i vad som ser ut att vara en förstad med småindustrier, alla vi frågar om hotell ger olika svar. Till slut tar Bert initiativet till taxitricket, vi ber en taxi att köra före till ett bra hotell. Det är förmodligen inte utan anledning som han är taxiförare, det blir inte det närmaste hotellet. Efter ett par mil tillbaka mot Istanbul så åker vi till slut in mot ett hotell som ser dyrt ut. Fullbelagt. Färden fortsätter ytterligare närmare stan. Vi svänger upp bland några riktigt smala gränder och kommer till ett litet hotell, med ledigt rum för 50 dollar. En gammal man som driver en bevakad parkering intill får ta hand om våra cyklar.

Det visar sig att vi bor mitt i smeten så att säga, granne med den blå moskén och alldeles intill muren till palatset. Mitt i den gamla, turisttäta delen. Vi går ut och äter en sen middag på ett litet mysigt ställe längs pubgatan.

Rummet ser ut som kaos, vi har hängt upp alla kläder vi har för att få dem lite torra. Bert blir kompis med hotellets huskatt. På grund av tufft regn hela dagen har det inte blivit några bilder, det får bli karta idag.
19 April
Istanbul, Turkiet

Long 28 57 E Lat 41 00 N

Det ingår frukost även här, mycket mindre än igår, men fårost, oliver och bröd är inte fel det heller. Vi passar på att turista lite på förmiddagen, besöker moskén intill och promenerar längs vattnet en bit. Det är lite fuktigt idag med, men det är skönt att gå lite som omväxling. Det bli inte mycket motion när man sitter på motorcykeln hela dagarna, man kan förstå varför HD:s idealkund ser ut att väga minst 120kg.

Efter lite pyssel med kedjesträckningen så bär det iväg ut ur stan, faktiskt ganska problemfritt att hitta ut. I en stad med över 12 miljoner invånare finns det annars en ganska stor potential att köra vilse. Vår träniing i Delhi har tydligen gett resultat.

Ut på stora betalvägen västerut, dags att rulla undan ett tiotal mil innan det blir dags att svänga norrut mot den Bulgariska gränsen. Det märks att den Europeiska delen av Turkiet är betydligt mera välbeställd än de andra delarna. Här finns nästan inget annat än stora åkrar och uppenbarligen välmående jordbruk. Folk bor bättre, det är inte samma risiga byggnader som vi sett tidigare. Det är visserligen samma förkärlek för att bygga stora områden med betongkolosser till hyreshus, ungefär som de svenska miljonprogrammen på 70-talet. Inte för att man skulle få så mycket för en miljon Turkiska Lira, det är ungefär 1 dollar. Inte underligt att så många av husbyggena inte har hunnit blivit färdiga. Det är nog lite för många nollor i den Turkiska ekonomin för att det skall vara riktigt bra.

Vi lämnar stora vägen och letar oss genom ett antal små jordbrukssamhällen mot den Bulgariska gränsen. Vi stannar och äter en tvårätters lunch på en riktigt bra restaurang. Det börjar bli kväll, men vi siktar på gränsen i alla fall. Sista milen fram blir nästan spöklik, vägen slingrar genom orörd skog, vi ser inga människor alls. Själva gränsstationen ligger uppe på en kulle, en enkel registrering vid infarten, vi börjar kunna rutinen nu. Nästa station, stämplar, man stämplade vår carnet vid infarten till turkiet, vi blir glada att man stämplar ut oss utan strul. Vi får växla våra miljoner turkiska pengar och får ynka 30 dollar. Att växla direkt till Bulgariska skulle vara för enkelt.

På den Bulgariska sidan går allt ganska smärtfritt. Någon felstavning av vårt registreringsnummer på motorcykeln gör att det tar lite tid, men folk är trevliga så det gör inte så mycket. Vi stöttar våra 30 dollar med 40 till och får 150 Bulgariska pengar.

Väl över gränsen fortsätter de slingrande vägarna genom skogen, det är bara någon mil till den första större orten på den Bulgariska sidan. Tulltjänstemannen hade tipsat om att byns sjukhus hyrde ut rum, det var inte tillräckligt många sjuka, så man hade plats över. När vi kommer fran till stan så är det riktig öststatsstämning, vägskyltar med bokstäver som liknar ryska och allt grått och trist. Byn verkar nästan övergiven, vi försöker fråga ett par personer vi ser ute, men man kan i princip ingen engelska. Ordet hotell ger i alla fall en reaktion och man pekar upp mot ett större hus. Vi kommer fram och träffar en yngre kille, som inte han heller kan ett ord engelska. Han har rum att hyra ut och vi vill bo, det behövs inte så mycket engelska för det. Tjugo Bulgariska pengar skall det kosta, vi har tre sedlar på 50 vardera - prblem. Vi åker ner till en butik vi sett och köper öl, korv, bröd, vatten och en banan. Med växel i lagom valör så är det inget problem att få bo på hotellet / sjukhuset, vi får till och med ett extra värmeelement på rummet, det behövs.

Tyvärr måste vi erkänna att det blev lite över i de 1.5 liter plastflaskor med öl vi köpt. Vi hann inte dricka ur allt innan vi somnade. Korven gick lättare.

Bert:s kamera har inte tålt fukten i Turkiet lika bra som motorcyklarna, den har slutat att fungera. Det kanske är så att gamla konstruktioner är bättre när förhållandena blir lite svårare. Det skulle vara intressant att se hur en digitalkamera konstruerad 1948 skulle ha klarat detta. Det får bli karta idag med.
20 April
Malko Tárnovo, Bulgarien

Long 27 31 E Lat 41 58 N

Vi försvann från det kombinerade sjukhuset och hotellet ganska tidigt, det kändes inte så mysigt att ligga och dra sig där. Ut i det Bulgariska landskapet. Det är vackert med en smal krokig asfaltväg som vindlar mellan och över skogklädda kullar. Det är fullständigt hopplöst att läsa vägskyltarna, det är bokstäver som liknar ryska, och inget stämmer med vår karta. Vi skall ut mot svarta havet och gissar på en riktning. Till slut återkommer ett ortsnamn ganska ofta, det är en lite större stad vid havet, inte den väg vi tänkt oss, men åt rätt håll.

Bulgarien verkar rejält fattigt, folk bor i gråa trista hus som ser ut att falla ihop när som helst. Man hugger en del skog längs vägen och har små jordbruk. Många använder häst för att transportera sig själv och sina saker. Hästarna ser inte så välnärda ut dom heller.

Väl ute vid kusten så blir det lite mera välbeställt, vi stannar till och äter lunch i en restaurang som uppenbarligen vänder sig till turister i första hand, man kan till och med lite engelska.

När vi fortsatt längs kusten en bit verkar vi komma in i de riktiga turiststråken, hotellen ligger tätt och det finns en del fina restauranger. Vi ser också en del andra motorcyklar, ganska moderna skrevraketer som den lokala ungdomen tagit ut i det fina vårvädret. Regnet i Turkiet har bytts mot solsken och försynt vårvärme.

Vi ringlar fram längs kusten och dagen börjar närma sig sitt slut, så också Bulgarien. Vi satsar på en gränspassage redan ikväll. Det går ganska problemfritt, man funderar lite över våra carneter och frågar om vi har försäkring. Vi visar alla våra fina Indiska papper och man funderar en stund till. Till slut blir vi genomsläppta, utan att man stämplat carneten och utan att nämna någon försäkring ingen.

Väl inne på den Rumänska sidan kör vi bara någon mil innan vi kommer till den första större staden och letar på ett stort hotell vid stranden. Vi får ett fint rum med utsikt över oljehamnen.

Vi passar på att växla lite dollar i receptionen och går ut och äter. Två cheeseburgare och fem störa öl kostar ca 45:-, ett bra land.
21 April
Mangalia, Rumänien

Long 28 34 E Lat 43 49 N

Planen att gå upp tidigt för att hinna upp till bergen i transylvanien sätts i verket, väckning kl 06:00. Vädret ler mot oss med solsken, men ingen större värme, man kan ju inte få allt.

Rumänien ser inte så olikt ut som Bulgarien vad gäller landskapet, hus i lite bättre skick och lite fetare hästar. Ganska många hästar, vi ser inte att man plöjer eller harvar med häst, men många kärror med en eller två hästar framför. Hästen som bruksdjur är tydligen vad som gäller. Landskapet är vackert med allt större och frodigare åkrar ju längre vi åker längs kusten. Det finns en del stora resort-områden uppkallade eftger planeterna, Saturnus, Neptunus och så vidare. Troligen lämningar efter den kommunistiska tiden. Andra lämningar är stayer som hyllar antingen kroppsarbete eller glädjen i att få ge sitt liv till det politiska systemet. Det finns en del pampiga officiella byggnader och en järvägsbro som är ett under av fackverk och nitade stålbalkar.

Alla vägskyltar är läsliga igen, nu låter språket som Italienska och navigeringen går lättare. Vi viker av från kusten och siktar mot Transsylvanien. Till slut börjar vägen stiga upp över slätten och bergen börjar. Med bergen börjar regnet, det åskar rejält och vi blir ordentligt blöta igen. Regnet håller inte i sig så länge utan det torkar upp rätt snart. Landskapet är otroligt vackert, vi slingrar fram i en dal med sidor som består av antingen fin lågväxt skog eller gräsbevuxna kullar som ser ut att höra hemma på en golfbana. Förmodligen beror det på de fyrbenta gräsklipparna som finns överallt.

Slutligen kommer vi upp på en högplatå och närmar oss staden Brasov, vårt mål för dagen. Vi kollar på ett par hotell, dom ligger runt 100 dollar utan att vara speciellt lyxiga. Helst hade vi hittat ett riktigt bra hotell med tvättservice, vi vet inte riktigt om fåren blir rädda för motorljudet eller vår lukt. Utanför det andra hotellet står det en gubbe och undrar, på engelska, om vi vill ha ett rum. Han har en kompis som hyr ut rum för 20 dollar, och vi kan parkera på gården. Han tar en taxi och vi följer efter, ett gigantiskt rum med åtminstone fem sängar och en gaseldad kakelugn. Vi tar det.

Packar upp lite och hänger en del på tork, sedan ut på stan för middag. Vi hittar ett Internetcafé som låter oss koppla upp. Dags att skynda tillbaka till rummet och skriva.

Vi har fått hjälp av en "spökskrivare" (Tack Rosa!) med den engelska översättningen, men tyvärr strular våra bildlänkar där, så det dröjer en liten slund till innan det kommer uppdatering. När vi ändå pratar om bilder, tyvärr är det fortfarande felfunkis på kameran, så ni får hålla tillgodo med trext och kanske en karta.
22 April
Brasov, Rumänien

Long 25 36 E Lat 45 39 N

Vi startar inte så toktidigt från Brasov, dels tänker Bert försöka att hitta en ny kamera någonstans, dels ska vi besöka internetstället igen. Vi har fått ett nödrop via mail från en Tysk kille som också köpt motorcykel från Lalli och har frågor om gränspassagen till Pakistan. Då vi har en del nyttig information så skickar vi ett mail och försöker hjälpa till lite.

När vi monterar packningen på cyklarna upptäcker vi att Bertil:s bakdäck är nästan tomt, det blir till att pumpa i lite luft så att vi tar oss fram till en gummiverkstad. När vi åker ner mot stan så försvinner luften ganska fort, vid en av de största korsningarna så blir det plötsligt helt platt. Med Bert:s förstörda däck i gott minne så är det inte tal om att köra längre. Bertil sätter igång med att montera av bakhjulet och till Brasov-bornas munterhet så är det bara att ta fram däckjärnen och sätta igång att byta slang, vår sista hela. Under tiden går Bert till en bank för att växla in lite resecheckar, vissa till Rumänska lei och de andra till dollar. Vi blir klara med våra respektive sysslor ungefär samtidigt och startar dagens etapp ett par timmar försenade.

Planen för de närmaste dagarna är att ta det ganska lugnt och turista lite i Transylvanien. Vad kan vara bättre aktivitet för att vila upp sig, än att köra lite motorcykel. Inte i avsikt att komma närmare hemåt utan för att komma till vackra och spännande platser i omgivningarna runt Brasov.

Vi börjar med att besöka slottsruinen i Rasnov, en riktig sagoborg som ligger uppe på en brant bergstopp. Den ligger alldeles ovanför den gamla delen av byn, husen ser ut att vara från medeltiden. Det är synd att vi inte kan lägga ut några bilder nu direkt, vi har bilder på vanlig film som vi måste köra i scanner först. Gå tillbaka och titta på sidan sedan vi kommit hem, så lovar vi att lägga dit bilder senare.

Efter Rasnov bär det av till Bran, en mycket mera välbevarad borg. Dessutom mycket mera turistanpassad, det kryllar av souvenirförsäljare och vi måste till och med lösa parkeringsbiljett. Vi promenerar runt i borgen som lydiga turister och tittar på allt som finns, borgen har varit bebodd ända fram till början på 1900-talet. Man försöker lura i oss att greve Dracula bodde här, vi tvivlar.

Vi har tittat ut en smal väg som kallas Trans-Fargasan Highway, en passage som slingrar sig iväg rejält högt upp bland bergen. För att komma fram till där den vägen börjar måste vi åka ca 10 mil ner mot Bukarest. När vi kommer fram och svänger upp mot vår avsedda bergsväg har det börjat regna, vi stannar på en pub för att få lite te och kaffe. Vi får komfirmerat att vi är på rätt väg, men att vi inte kommer att kunna köra hela vägen, det har gått flera laviner och snöröjningen har inte gjort sitt. Vägen är förmodligen inte öppen på vintern, och däruppe är det fortfarande vinter.

Det börjar bli sent på dan och vi frågar om det finns något hotell framöver, vi tänker nämligen åka den avstängda vägen så långt vi kan. Vi får lite olika besked, men det finns troligen ett hotell 4 mil uppefter vägen, men det är tveksamt om det är öppet. I vanlig ordning frågar vi några stycken olika personer om samma sak, om vi får liknande svar från flera så stämmer det förmodligen ganska bra. Bert frågar en ung tjej som ser ut att vara på väg hem från skolan, hon säger att det finns ett hotell men det kanske är stängt. Däremot kan vi få bo hemma hos henne, hennes föräldrar har säkert inget emot två skitiga och blöta motorcyklister.

Lite tveksamma följer vi med henne genom byn på väg hemåt. Hon heter Anca-Elena och är femton, hon har varit i USA med sin konstlärare och en grupp andra i somras och pratar därför ganska bra engelska. När vi kommer hem till henne visar det sig att hennes föräldrar verkar tycka att det är en bra idé att hon får träna lite språk, så vi bli inbjudna att stanna över natten. Det är hennes föräldrar, och hennes mormor och morfar samt en tjej på 18 som bor i granngården men då hennes föräldrar dog för ett halvår sedan så äter och umgås hon med familjen. Dessutom finns två kor med en kalv, en häst, tre grisar, några får och getter, en flock höns, 4-5 kalkoner, några kaniner, minst tre hundar och en valp samt åtminstone en katt. Förmodligen en ganska typisk Rumänsk bondfamilj, inte så välbeställda men med hårt arbete i jordbruket kan man vara ganska självförsörjande med mat.

Morfar bjuder på "Palinka", en form av hembränd Raki som han gör på äpplen och päron och sedan destillerar. Det är ganska gott och framförallt blir vi varma, och lite småfulla. Anca hjälper till att översätta och vi har riktigt trevligt i det varma köket. Till slut kommer mamma hem från den lilla butik hon jobbar i och vi blir flyttade till matsalen, för nu behövs köket till att laga middag i. Efter en hel del pratande och mera Palinka kommer det en fyrarätters middag med förätt av ost, oliver och inlagda gurkor, sedan soppa med klimp, nötkött med potatismos och karamellpudding till efterrätt. Det mesta är producerat på gården och allt är jättegott.

Vi snackar en stund till och dricker lite till, när vi ser ut att somna när som helst blir vi anvisade ett sovrum på övervåningen. Vi får dela på en duvbbelsäng, det är förmodligen föräldrarnas sovrum vi fått låna, snacka om gästfrihet.
Motorcyklarna får bo på gården under ett plastskynke, vaktade av kalkonerna och hönsen.
23 April
Curtea de Arges, Rumänien

Long 24 40 E Lat 45 08 N

Vi blir serverade frukost, mera korv, ost och bröd nedsköljt med varm choklad. Efter att ha druckit kaffe och vänligen avböjt mera Palinka så packar vi cyklarna och gör oss klara för avfärd. Vi rullar ut dem på gatan utanför för att inte skrämma alla djuren när vi startar. Vi tar adjö av denna underbara och gästfria familj.

Vi följer den smala krokiga vägen upp genom ytterligare ett par byar innan det sätter av upp i bergen ordentligt. Vägen klättrar brant uppåt och vi kommer fram till en hög kraftverksdamm. Vägen ringlar runt det nästan tomma vattenmagasinet. Vi ser att hotellet verkar vara öppet och att det låg efter ca 4 mil precis som man sagt. Till slut lämnar vi vattnet och fortsätter längre upp bland bergen, nu börjar det ligga snöfläckar här och där. Snön tätnar när vi kommer högre, nu ligger det till och med nysnö på träden. Det finns en ensam restaurang uppe vid snögränsen, vi provar att åka ytterligare en bit högre, men vägen är helt blockerad av åtminstone meterhöga snödrivor.

Vi stannar och fikar lite på restaurangen, men lättar därifrån ganska fort, det har börjat snöa kraftigt och vi blir oroliga för att det skall bli halt på vägen ned. Vägen var ca 7 mil tills det tog stopp, en omväg visserligen men otroligt vackert och väl värt besväret.

Ganska snart efter det att vi vänt får Bert slå på bensinreservkranen, enligt reklamen skall det gå att köra ungefär 2-3 mil på reserven. Närmaste mack ligger 7 mil bort, problem. Vi åker neröver och försöker spara på soppan så mycket som möjligt, det ligger några hus efter vägen men ingen har någon bensin. Till slut kommer vi fram till hotellet, en kille som jobbar där hjälper oss med att pumpa ur 2 liter ur hans bil. Det räcker för att vi skall ta oss ned till stan och bensinmacken. Tyvärr finns det ingen högoktanig bensin där, vi har lärt oss att våra motorcyklar tycker om 98 oktan, då knackar dom inte alls. Nu är det inte mycket att göra åt, vi får ta det som finns.

Vägen upp till Sibiu är helt problemfri, ett lunchstopp på en välförsedd bensinmack känns alldeles rätt. Nu är det inte så extrema bergsvägar längre utan en bredare europaväg. Väl framme åker vi rakt på ett riktigt bra hotell som har låsbar gård och bäst av allt tvättservice som kan fixa våra skitiga kläder till sent ikväll eller tidigt i morgon.
24 April
Sibiu, Rumänien

Long 24 07 E Lat 45 47 N

Det känns lite lyxigt att inte ha transporterat sig i rätt riktning mer än kanske 20 mil på två dagar. Vi har visserligen använt vår lediga tid till att köra på trevliga bergsvägar, men nu är det dags att sätta fart åt rätt håll.

Vi siktar på en stad som heter Arad och ligger gaqnska nära gränsen till Ungern. Vi har bestämt oss för att bo åtminstone en natt i varje land, vissa länder är inte så stora så det krävs en viss planering. Strax utanför Arad så får även Bertil uppleva en riktig smällpunka på bakhjulet, ganska svårstyrt med tomt däck. Bert åker in till stan och köper ett nytt däck och slang, med hjälp av en snäll man med gummiverkstad. Nån timme senare är allt fixat och vi åker mot den Ungerska gränsen.

Gränspassagen går riktigt snabbt, man är mera intresserade av våra motorcyklar än av våra papper. Väl inne i Ungern slås vi av att det är mycket finare bilar omkring oss, samt att det kryllar av bilaffärer runt om oss. Vi åker in i staden Szeged för att växla till oss lite Ungerska pengar. Det är inte utan att vi blir sugna på att stanna lite, det är soligt och fint. Lättklädda människor strosar runt bland de fina byggnaderna i stan.

Lite snåla som vi är så fortsätter vi ut ur stan och hittar ett billigt motell ett par mil utanför. Små stugor att bo i och ett tak att parkera under, regnet har kommit tillbaka. En god middag och några Ungerska öl så somnar vi gott.
25 April
Szeged, Ungern

Long 20 10 E Lat 46 14 N

Ungern är ett ganska litet land, åtminstone på den ledd vi tänker passera. Vi planerar inte för att stanna någon mer natt utan räknar med att passera ganska rakt på. Vi åker inte in i de centrala delarna av Budapest utan håller oss på genomfartsleden. Vi får ta turistsvängen i Ungern vid något senare tillfälle.

Det vi kan konstatera är att man har det ganska mycket bättre i Ungern än många av de länder vi passerat igenom. Fina hus och bilar, bra vägar. Det är bara emellanåt man ser någon gammal Skoda eller Trabant. Att vara med i EU och NATO verkar vara en stor grej, mycket reklamskyltar indikerar detta.

Vi stannar och äter på en fin restaurang i Vac, naturligtvis måste vi ha gulasch innan vi lämnar landet. Upp mot den Slovakiska gränsen, det blir rekord i snabbhet, 8 minuter totalt. Man borde lära sina kollegor i Indien och Pakistan ett och annat.

Vi växlar pengar redan vid gränsen så vi inte behöver fixa så mycket senare. I Slovakien är det inte lika många bilförsäljare längre, BMV och Mercedes är bytta mot Lada och Skoda. Det finns uppenbarligen inte riktigt lika mycket pengar som i Ungern.

Våren har kommit igång ordentligt, frutträden blommar och allt är ljusgrönt. Bertil:s pollenallergi börjar göra sig påmind, tur det finns piller.

Vi stannar efter vägen för lunch i vanlig ordning och bestämmer att ta en liten krok upp bland bergen för att få lite finare vägar. Med siktet inställt på en stad som heter Ruzomberok så åker vi upp i bergen, genom ett par skidorter med alla hotell, liftar och andra attribut. Det är inte riktigt säsong för det heller, under hela resan har det varit lågsäsong var vi än har kommit.

Väl i Ruzomberok så bestämmer vi oss för att bo mitt i stan som omväxling. Vi hittar ett jättefint pensionat med tillhörande restaurang. Det är en av de mest avfolkade städer vi sett, det är förmodligen mera drag i Kramfors en tisdagkväll. Vi går tillbaka till hotellets restaurang. Efter att ha kollat prislistanm inser vi att vi inte kommer att bli ruinerade. Vi tar in hela programet med förätt, varmrätt och Bert:s obligatoriska glass till efterrätt. Allt detta kryddat med ett antal pilsner och Irish Coffe efteråt renderar till en nota på strax över 100:- svenska kronor. Man kanske skulle fundera över att lägga en semester här någon gång.

Bertil spänner kedjan lite och sedan är det dags att natta.
26 April
Ruzomberok, Slovakien

Long 19 18 E Lat 49 04 N

Väderleksrapporten hade rätt, det regnar. Visserligen kommer regnområdet västerifrån och det skulle bara vara några timmar, men det är inget roligt med regn. Vi är ju dock ganska vana, så det är inte så mycket annat att göra än att sätta iväg och vänta tills hanskarna blir genomblöta. Helt klart är att nya handskar är en av de första investeringarna när vi kommer hem.

Det är inte mer än 6-7 mil till gränsen. När vi kommer dit blir vi lite förundrade av att tullaren ber oss parkera vid sidan och slå av motorn. Han går sedan och känner efter om motorn svalnat. Det hela får sin förklaring när han kallar på knarknhunden som skall kolla igenom vårt bagage, han är rädd att den skall bränna nosen. Inget problem där, vi passar på att växla de Slovakiska pengarna till Tjeckiska, det blev en del över.

Väl i Tjeckien så är vägarna breda och fina och milen rullar undan igen. Vi tänker åka tills vi har ca 10 mil kvar till Prag, bo där vi hamnar och sedan åka fram till Prag nästa dag. På det viset får vi en eftermiddag ledigt i Prag och kan gå ut och titta på stan.

Som sagt, det rullar på fort i det Tjeckiska landskapet. Det är lördag och trafiken är inte så tät. Vi stannar för lunch på en riktig modern vägkrog, modell Tönnebro men mycket finare. Framförallt har man mycket bättre mat, Bert fick glass från Mövenpick.

Bensinen börjar ta slut, men inga bensinmackar verkar ha något bättre än blyfritt 95 oktan. Bert fyller i ett par liter så vi kommer vidare, men precis när han skall betala så upptäcker han en flaska som verkar vara antknackningsmedel. Nästa mack är det bara 95 blyfritt igen, så vi provar med detta och en skvätt ur flaskan. Det hjälpte rejält, inget missjud alls trots den "klena" soppan.

Vi fortsätter fram till och strax förbi Hradec Kralove, nu är det bara 9 mil kvar till Prag. Vi bor på ett litet motell efter vägen där vi kan förhandla till oss att betala både rummet och maten med dollar, våra Tjeckiska kronor är slut.
27 April
Hradec Kralove, Tjeckien

Long 15 47 E Lat 50 13 N

Iväg utan frukost idag, pengarna är slut och vi vill inte strula med dollar igen. Sista biten mot Prag går lätt, Bert:s cyket hostar till ett par gånger, han kollar bränslefiltret men ser inget skräp. Efter kollen verkar allt bra igen, förmodligen ville den bara ha lite uppmärksamhet. Vi märker att ljudet har blivit lite "hårdare" numera, det kanske bli så när allt blir lite inslitet. Det är förmodligen dags för en stor service igen, igår passerade vi 1000 mil resa, dvs. om vi räknar bort inkörningn runt Delhi. Totalt har cyklarna nu gått nästan 1200 mil, vi kan knappast kalla dem nya längre.

Infarten till Prag blir lite rörig, det är alltid svårt med skyltning in i större städer. Till slut hittar vi in i de centrala delarna av stan och börjar leta hotell, vi växlar på ett postkontor. Ett hotell efter vägen var fullbokat, men man hänvisar till ett i närheten som dessutom har garage. Efter lite letande hittar vi det och kollar priser och standard på rum, 110 dollar är nog rekord för resan, men hotell i centrala stan verkar vara dyrt. Efter lite diskussion blir det 13 dollar till eftersom det var två motorcyklar som skulle parkeras. Killen i receptionen åker bakpå Bert:s cykel och visar vägen till garaget.

Snabbt av med de tunga kläderna och ut på stan för att äta lunch, vi är riktigt hungriga utan frukost. God mat och ett par goda Tjeckiska öl, sen är det dags att gå och titta på stan. Det är mycket turister och en mycket vacker stad, ungefär som gamla stan i Stockholm fast utspritt över mycket större område, och mycket mera kuperat. Vi besöker en katedral som ligger högt upp och blickar ned på stan. De 287 trappstegen upp i klocktornet känns som välbehövlig motion, det är en underbar utsikt däruppifrån.

Lite mera promenad och ytterligare ett par goda öl senare är det dags att gå tillbaka till rummet och författa den här texten, och vänta på att bli hungrig igen så vi kan äta middag.
28 April


Prag, Tjeckien

Long 14 25 E Lat 50 04 N

Utfarten ur Prag går ganska lätt, vi siktar på en lite mindre väg upp mot den Polska gränsen. Det gäller att ta alla chanser vi kan få för att få köra lite ytterligare på bergsvägar innan vi kommer hem. Det känns att vi börjar närma oss slutet på resan nu, vi har fått plats på färjan som avgår den 1 Maj. Vi har alltså ganska gott om tid, men det är ändå svårt att ta det lugnt och stanna lite extra, nu är det hemåt som gäller.

Snart börjar vägen kurva uppför igen, enstaka snöfläckar dyker upp inne bland träden. Det är förmodligen ett distrikt dit man åker för att vintersporta, vi ser en del skidliftar och tillhörande hotell. Man har ytterligare en gång placerat gränsstationen på den högsta punkten av vägen, det är något vi sett på fler ställen. Detta är däremot första stället som man har undrat hur vår försäkring fungerar. Vår Indiska försäkring anger klart och tydligt att den endast gäller i Indien, i de andra länderna har vi i praktiken varit oförsäkrade, en risk vi kalkylerat med. Nu får vi gå in till speditionskontoret och lösa en försäkring. Man försöker först att sälja oss en försäkring som gäller i hela Europa i en månad för ca 150 dollar, men då vi inte var så intresserade av detta så blev vi erbjudna en Polsk försäkring i 20 dagar för 6 dollar, taget.

Väl inne i Polen så passar vi på att äta lunch på en fin restaurang medan vi fortfarande är kvar i skidsportområdet, det verkar vara skidsport även i Polen. Till Berts lycka är restaurangen hopbyggd med en glassbar.

I Polen går vi tillbaka till lite fattigare utseende efter vägarna, husen är lite mindre och bilarna i sämre skick. Doften från Trabanternas tvåtaktsmotorer blandas med doften av den brunkol man eldar med överallt. Vi kommer ganska snabbt ner ur bergen längs gränsen och ut på den Polska slätten. Vi letar oss fram längs småvägar bland åkrar och bondgårdar.

Till slut börjar vi närma oss industristaden Poznan, mitt på den stora Polska slätten. Vi håller fast vid vår taktik att åka genom stan för att ta ett av de små hotell som ligger efter vägen ett par mil utanför själva city. Själva staden verkar inte så intressant. Det strular lite med att hitta rätt väg ut ur stan, vi var lite sent ute redan, men nu börjar det bli mörkt. De små hotellen som har kantat vägen längs infraten till stan tycks inte vara lika populära längs den här vägen. Det är rätt svårt att försöka läsa några reklamskyltar från hotell när mörkret lagt sig.

Äntligen en restaurang med tillhörande hotell på vänstersidan, vi svänger in. Det visar sig vara ett ganska flott ställe igen, man kan nästan tro att murphy har kollat hur mycket dollar vi har kvar av reskassan. På grund av mörkret så tar vi deras erbjudande, ett jättefint rum, skyddad parkering och frukost, trots priset en riktigt hyfsad deal.

När vi går ner i restaurangen för att få en sen middag, så möts vi av en riktig lyxkrog. Det är nästan så att Grand Hotel i Stockholm får se upp så man inte hamnar på efterkälken vad det gäller första intrycket. Maten är mycket god, det känns till och med på sin plats att beställa in ett glas gott rödvin till den stekta kaninen.
29 April
Poznan, Polen

Long 16 53 E Lat 52 24 N

Nu är det inte så speciellt långt kvar till vår slutdestination i Polen, Gdansk. Naturligtvis regnar det igen, ganska rejält. Det är såpass regningt och disigt att landskapet bara blir ett töcken och det enda man har att fokusera på är vägen och vätan som lånsamt tränger in genom klädernas små glipor. I vanlig ordning tränger det in betydligt fortare i handskarna, det är fantastiskt hur illa man kan tycka om ett par handskar.

En liten egenhet med de Polska vägarna är att asfalten blir såphal när det regnar, våra Indiska kvalitetsdäck hjälper inte upp problemet speciellt mycket. Om någon från Svenska Vägverket följer vår artikel kan jag tipsa om att kollegorna i Polen behöver hjälp med att lära sig hur man blandar till asfalt.

Det händer inte speciellt mycket att skriva hem om idag, en riktigt trist transportsträcka. Till slut så kommer vi i alla fall fram till Gdansk, ordentligt blöta är vår motståndskraft mot höga hotellpriser ganska reducerad, det blev Holiday Inn. Av med våta kläder, en varm dusch och snabbt ut för att leta upp något att äta.

Vi bor inte långt från ett område med gammal bebyggelse runt en kanal i Gdansk, många fina små restauranger och souvenirbutiker, hit kommer uppenbarligen en hel del turister. Vi dräller runt i stan en del och tar ett par pilsner. Vi har ingen direkt brådska, färjan går kl 16:00 i morgon och det är bara någon mil till kajen.
30 April
Gdansk, Polen

Long 18 37 E Lat 54 21 N

Naturligtvis vaknar vi alldeles för tidigt, nu när vi har alla möjligheter till en ordentlig sovmorgon, kroppen är väl fortfarande inställd på att bli blöt och kall redan före klockan 8. Hotellet erbjuder en hyfsad frukost innan vi går ut och försöker få tiden att gå i stan.

Det känns att vi är bättre på att tillryggalägga 40 mil efter vägarna än att försöka vara turister i stan. Lite glass och några koppar kaffe senare är det i alla fall dags att åka iväg mot färjan. Vi är ute i mycket god tid, men har helt enkelt inte mycket annat att göra.

Färjeläget är placerat i ett riktigt trist Polskt industriområde, vi åker länst fram i kön och smiter därmed förbi ett antal långtradare och några personbilar som kommit tidigt. Ingen protesterar dock, det är mer än en timme innan de öppnar tullen och vi kan börja åka ombord, så alla verkar ha lika tråkigt.

Vi kollar vår bokning av biljetter, det var naturligtvis bokat åt andra hållet, från Nynäshamn till Gdansk. Färjan är dock mindre än halvfull, så det är inget problem med att komma med. Vi kan dessutom få en tvåbäddshytt istället för den 4 personers tillsammans med två Polska långtradarförare som vi blivit lovade. Dags att sätta sig i gräset och läsa en stund, det regnar åtminstone inte.

Till slut börjar tullen vakna till och det börjar röra på sig lite. Lika lite kontroll i denna tull som överallt annars. Ombord på färjan, längst fram till höger. Man kommer och hjälper oss att surra fast cyklarna vid däcket så de inte välter om det går hög sjö. Det känns lite underligt att det är mindre än 10 mil kvar att köra till Stockholm.

Upp med packningen och stuva in den i en minimal hytt. En runda runt båten för att kolla vad som erbjuds. Det är en ganska liten båt jämfört med de jättefärjor som går mellan Stockholm och Helsingfors. Ändå finns det ett par restauranger, en pub, ett disko och en större danssalong. Däremot finns det nästan inga pasagerare, man vill tydligen tillbringa 1 Maj med något annat än en Polenfärja.

Polsk öl är inte så tokig den heller, vi provar dessutom snaps till middagen för att utröna vilken sort vi skall köpa på taxfree. Vi hittar en bastu längst fram i fören, ytterligare något att fördriva tiden med. När till slut det mesta börjar stänga ombord är det dags att gå för att sova.
01 Maj
Färjan, Polen - Sverige

Long 17 58 E Lat 56 27 N

Med det oväsen som båtens motorer och familjen med väldigt många och högljudda barn som bor i hytten intill, så blir det inte så mycket till sovmorgon denna morgon heller. Man serverar en god bufféfrukost ombord, det går att äta frukost i nästan 1 och en halv timme om man spänner sig. Vi skall vara framme i Nynäshamn kl 13, så någon timme innan börjar det dyka upp lite öar i Stockholms södra skärgård.

Vi passar på att vara ordentligt i tid på bildäck med vår packning, det är ju lite extra fixande med att ta loss surrningarna och sela på våra numera ganska smutsiga rosa paket. Vi hör slamret från bogpropellrar och förtöjningar och till slut öppnas rampen framför oss, Svensk mark, för Bertil:s del för första gången sedan 22 Februari, för Bert en månad kortare.

Cyklarna startar snällt även nu, vi puttrar sakta fram till passkontrollen och lämnar våra numera ganska fullstämplade pass. Passkontrollen var inget problem, vi får reda på att vi skall parkera innanför staketet hos tullen och promenera till kontoret för tulldeklarering. Vi hinner också med att träffa vår välkomstkommité, Bert:s syster med familj och tre kompisar från fallskärmsklubben i Västerås som kommit på motorcyklar för att möta oss. Tyvärr får dom vänta på oss lite till för vi har en del pappershantering i tullen att reda ut innan vi släpps ut.

Det är uppenbarligen inte varje dag det kommer personer som vill importera motorcyklar från Indien till tullen i Nynäshamn. Vi fick dock mycket hjälp från en snäll kille i tullen som halar fram ett par ganska omfattande blanketter som skall fyllas i. Efter en del funderande och konsulterande av pärmar och instruktioner komer man fram att vi skall betala ca 3500:- i tull och moms samt ytterligare 500 för en månads försäkring. Det går ocså iväg ett papper till Vägverket om att man skall börja tillverka registreringsskyltar till oss. Hela proceduren tar ungefär 2 timmar, fortfarande en timme bättre än den Indiska tullen.

Våra vänner står fortfarande och väntar på oss när vi kommer ut, vi pratar fort och i munnen på varandra för att hinna berätta allt på en gång. Hungern gör sig påmind igen, vi åker upp till ett lunchställe i Nynäshamn.

Det går en precession med 5 motorcyklar upp mot Stockholm, när vi kommer fram till stan så vinkar vi av Bert vid avfarten E4:an norrgående och vi övriga förtsätter hem till Bertil. Vi står och snackar en bra stund ute på gatan, det känns lite konstigt att komma hem till slut. Efter lite drygt en månad i sadeln, ca 1100 mil och tio länder så blir det lite omställning att vara tillbaka.

Från att våra vägar skiljs åt vid avfarten har Bert en heldagetapp på 38 mil kvar att köra hem till Sundsvall. Det känns lite konstigt att köra på välkända vägar som man åkt tusentals gånger. Vi har ju sett nya vyer varje dag under så lång tid. Känns också lite ovanligt att kolla backspegeln och inte se Bertil. Han som funnits där i över 1100 mil! Efter E4:an mötte Bert ett av våra största fans Sune Backlund, som också har en "Bullit". Han kände genast igen Bert och det grisrosa vattentäta packfodralet när han kom körande E:4 söderut.

En sak vi kan vara mycket glada över är att vi har haft så lite problem med motorcyklarna och framförallt inga incidenter eller skador. Lalli och hans mekaniker har gjort ett utmärkt jobb med att säkerställa att cyklarna fungerar perfekt, och vi kan konstera att folk ute i världen är otroligt trevliga och hjälpsamma, oavsett vilket land man kommer ifrån. Det kanske bästa av allt är att vi kan konstatera att det fortfarande är hjärtligt roligt att köra motorcykel.

Vi vill passa på att tacka alla som följt vår hemsida under färden, och be er om ursäkt för att vi varit så sena med den sista delen. Det blev lite mycket att ordna med när vi väl kommit hem. Vi har haft över 4000 träffar på vår site under tiden, jätteskoj. Det har dykt upp mail från personer som vi inte känner eller inte har haft kontakt med på många år, internet är fantastiskt.

Titta till på vår sida någon gång emellanåt, för vi tänker skriva in även slutet på berättelsen. Hur vi lyckas få våra fina motorcyklar att till slut bli Svenska medborgare.


02 Maj
12907