Vi är nu i Vietnam. Men vår SAAB fick tyvärr inte följa med in. Den stackaren står i förvar hos tullpolisen vid gränsen.

Vi hängde på låset vid Vietnams gräns i morse eftersom vi räknade med att det skulle bli lite trassligt. Efter några timmars väntande på att tullpolisen skulle dyka upp, följde några timmars förvirrade samtal hit och dit. Som vanligt är det ”ingen pratar engelska som gäller”. Men till slut insåg vi att de krävde någon form av papper från Svenska Konsulatet i Ho Chi Minh. Detta papper skulle i sin faxas till Ministry of Foreign Affairs i Ho Chi Minh. De skulle i sin tur skulle skriva ut ett nytt papper och skicka det vidare till provinspolisen, som skulle skriva ut ytterligare i ett papper som tullpolisen vid gränsen slutligen skulle få. Tror vi i alla fall. Om vi nu verkligen lyckades begripa alla turerna.

Hur som helst, när vi talade med Svenska Ambassaden hade ingen aaaaning om någonting över huvudtaget. Vaddå, en svensk bil i Vietnam? Hur då? Varför då? Så vi ägnade timmar åt att tjafsa med Svenska Konsulatet i Ho Chi Minh samt Svenska Ambassaden i Hanoi i våra försök att övertyga dem att skriva ut ett papper åt oss. Men det kan vi inte göra, vi kan inte garantera…, vi minsann skriver inte och vet inte, bla bla bla lät det mest från deras sida. Så snart Ambassaden blev inblandad blev det helt plötsligt det världens apparat av en skitsak. Känns jävligt trist och onödigt att behöva brottas med Svenska ambassaden mitt i alltihopa också…

Efter en del undersökningar kom de på Ambassaden i alla fall fram till att de skulle hjälpa oss, men att vi fick räkna med att processen tar tre-fyra veckor! Dessutom måste Svenska Ambassaden i Hanoi få våra svenska originalhandlingar. Det dög inte att Svenska Konsulatet i Ho Chi Minh kontrollerade handlingarna, skrev ut papperet och lämnade över det till Svenska Ambassaden i Hanoi för stämpling och underskrift. Ho Chi Minh till Hanoi är en resa på över 100 mil för oss. Hur byråkratisk får man vara egentligen? Menar de på fullaste allvar att de inte litar på sina svenska kollegor på Svenska Konsulatet i Ho Chi Minh. Vi säger bara, herregud!

Det känns som vi kommit in helt fel i systemet, framförallt sedan ambassaden började röja runt bland de Vietnamesiska myndigheterna. Vi känner ju personligen ett franskt par som varit här med sin bil för åtta månader sedan och ett Schweiziskt par som var här för sex månader sedan med sin bil. Den information vi fått från dem är att det bara gäller att hämta ut ett papper hos provins polisen. Det tar cirka fyra dagar att få ut papperet. Därefter är det bara att åka tillbaka till gränsen och hämta bilen. Varför krånglar de till det så in i helvete för oss?

Nu är vi trött, slut och har huvudena fulla av frågetecken, funderingar över alternativ, tidplaner som spricker, etcetera…

Ny dag, nya tag - med både det Svenska och Vietnamesiska byråkratimonstret. Sökte febrilt info på Internet info om hur det verkligen fungerar här i Vietnam. Därefter for vi som skottspolar mellan som Minstry of Foreign Affairs i Ho Chi Minh, Svenska Konsulatet, provins polisen i Ho Chi Minh och diverse andra myndigheter för att försöka hitta alternativa lösningar. Men det var stopp överallt.

Diskuterade allvarligt om vi skulle lämna Vietnam för att åka tillbaka till Kambodja och försöka komma in i Vietnam från Laos istället. Det var nämligen via Laos som våra kompisar har tog sig in i Vietnam. Kanske har Vietnameserna olika regler i olika provinser. Men att chansa på detta alternativ innebär tio förlorade dagar, 300 mil, 2 000 Skr i bensin och 1 000 Skr i nya visum för Kambodja, Laos och Vietnam. Då vet vi ändå inte om det löser vårt problem..

Vi håller på att stånga oss blodiga på detta. Det är som att springa med full kraft rätt in i väggen, oavsett vad vi försöker med. Nej, är det enda svar vi får överallt – med hänvisning till Minstry of Foreign Affairs i Hanoi.

Har dessutom fått höra att vare sig det svenska körkortet, det 1-åriga internationella körkortet eller 3-åriga internationella körkortet är giltigt i Vietnam. Det innebär att vi måste fixa ett Vietnamesiskt körkort, vilket är en ren pappersexercis. Självklart medför detta många turer. Först ska det svenska körkortet översättas till engelska av Svenska Konsulatet. Översättningen ska därefter godkännas, signeras och stämplas av Minstry of Foreign Affairs, först därefter kan den engelska översättningen lämnas vidare till Notarius Publicus för översättning till Vietnamesiska, samt stämplas och godkännas även där. Först när detta är klart kan vi lämna in en ansökan om körkort. När vi väl lämnat in ansökan får räkna med att det tar 14 dagar att processa den.

Det vietnamesiska körkortet kommer att kosta uppåt 1 000 Skr, innan det är klart. Alla översättningar, stämplar och godkännanden tar inte bara tid – de kostar rejält med pengar också. Trots alla kostnader och allt tjafs detta medför – vet vi inte ens om vi får ut något körkort. De svarar de inte på förrän vi lämnat in vår ansökan…

Lördag. Alla myndigheter är stängda. Efter moget övervägande har vi beslutat oss för att krypa till korset. Idag köpte vi varsin flygbiljett till Hanoi för 700 Skr per person för en enkel resa. Nu åker vi upp till Svenska Ambassaden med originalhandlingarna.

Men Hanoi ligger över 100 mil norrut, det betyder betydligt svalare klimat. Så våra shorts och sandaler passar inte riktigt däruppe. Idag tog vi oss tillbaka till bilen vid gränsen i Moc Bai för att hämta kläder, lite bra och ha prylar och parkera om bilen vid tullen. Vill det sig med riktigt illa byråkratimonstret kan vi bli sittande i Hanoi i fyra veckor!

Nu har vi utrett och testat alla tänkbara alternativ och vi inser att vi inte kommer någon vart. Så nu återstår bara Svenska Ambassadens byråkratlösning, även om den verkar helt stollig. Tiden rinner iväg för oss och det måste hända något. Den 15 mars måste vi stå uppe vid Kinesiska gränsen med bilen färdiga att åka över Friendship pass in i Kina. Det bara är så. Ansökningsprocessen för Kina har redan pågått i tre månader. Så dessa planer går inte att ändra hur som helst.

Nu när beslutet är taget att vi ska upp till Hanoi kunde vi äntligen strosa runt i Ho Chi Minh, koppla av och insupa atmosfären. Även om detta här är vår tredje dag i landet så känns det som vi vare sig sett, hört eller upplevt någonting. Våra hjärnor har fram till nu varit till 110 procent upptagna med byråkratiska problem och att brottas med myndigheter.

Vi flög från Ho Chi Minh till Hanoi idag, en flygtur på två timmar. Vissa ställen fattar man tycke för direkt, så är det med Hanoi. Det är mysigt och charmigt här. Speciellt i Old Town där vi bor.

Både Hanoi och Ho Chi Minh är rörigt och bullrigt. Trafiken är intensiv och det bara kryllar av moppar. De ”hungriga hundarna” som vi kallar dem står och flåsar i stora horder vid varje trafikljus. De bara väntar på att det ska slå om till grönt, så de kan jaga de stackars gångtrafikanterna ur korsningen.

En annan sak vi reflekterat över här i Vietnam är att vad man än gör, ska man göra det med ett leende. Säg gärna nej, men gör det med ett stort smile. Så gör alla här. Det känns trevligt.

Innan vi lämnade gränsen i Moc Bai i morse, försökte sig Bert på att muta tullpolisen som en sista möjlig utväg, tyvärr utan större framgång. Men det var ju värt ett försök i alla fall. Det hade kunnat bespara oss en massa trubbel.

En riktigt bråd förmiddag idag. Vi hyrde cyklar för att snabbt kunna ta oss runt till alla myndigheter. Började med Ministry of Foreign Affairs som vi blivit hänvisade till av alla nere i Ho Chi Minh. Tänkte att vi kunde göra ett försök innan vi blandade in Svenska Ambassaden. Gissa hur det gick. Rånobben som vanligt. Vi kunde absolut inte tala med dem. De krävde att Svenska Ambassaden tog den kontakten, trots att vi stod där med alla nödvändiga papper klara och stämplade.

Vi kastade oss på cyklarna och skyndade iväg till Svenska Ambassaden. Där tog de emot alla originalhandlingar och lovade höra av sig när de visste något mer. Känns inte direkt som vi har något prioriterat ärende, trots att vi bara sitter och väntar på att få papperen klara. Det här kommer att ta låååång tid!

Vi lovade Svenska Ambassaden att vi skulle fixa det vietnamesiska körkortet själva. Så vi åkte till körtkorts myndigheten för att lämna in ansökan. Först ville de inte ens ta emot den. Den var ju stämplad i av Minstry of Foregin Affairs och Svenska Konsulatet i Ho Chi Minh. Dessutom var ju stämpeln svart istället för röd. Men efter en stunds argumenterande sade de att OK, men det tar minst en vecka. Att processa, plus att vi måste gå till Notarius Publicus först. Suck!

Vi bestämde oss för att lämna in körkortsansökan när vi kommer till Ho Chi Minh istället. För vi hoppas verkligen inte att vi ska behöva sitta här uppe i Hanoi i över en vecka till.

Sedan var det dags att leta reda på både Rysslands och Mongoliets ambassad. Som tur var skulle de ligga i närheten av varandra. Men vad hjälpte det. Vid närmare efterforskning visade det sig att båda hade flyttat. Ja, vi får leta efter dem imorgon förmiddag istället. Visum enheterna på ambassader brukar bara vara öppna fram till 12, så det brukar inte vara någon ide att ens försöka komma in på eftermiddagarna.

Äntligen händer något positivt. Murphy har hittat några andra att peka sitt finger på. Så känns det i alla fall efter dagens turer.

Hyrde cyklar idag igen. Åkte först till Svenska Ambassaden för att kolla statusen på vårat ärende. Rene har gjort lite noggrannare undersökningar gällande processen nu när hon har alla våra originalhandlingar i sin hand. Eftersom det tydligen räcker med att skicka in kopior, så kan vi hämta originalhandlingarna om ett par dagar. Dessutom indikerade hon att processen förhoppningsvis kan gå lite snabbare än fyra veckor. Hoppas, hoppas, hoppas!

Sedan cyklade vi vidare till Mongoliets Ambassad. Vi hade tur. De har nämligen bara öppet tisdagar och torsdagar. På Mongoliets Ambassad kände vi oss verkligen välkomna. En mycket trevlig man tog emot oss med öppningsfrasen ”Ja, här brukar vi försöka göra visumprocessen så snabb och enkel som möjligt för våra besökare”. Jösses, vi höll på att ramla baklänges, efter den senaste veckans stångande med myndigheter. Att stöta på trevlig ambassadpersonal är synnerligen ovanligt. Trots att de är ansiktet utåt, och det första intrycket man får av landet man ska besöka.

Glada i hågen cyklade vi vidare för att ta en match med Ryska Ambassaden. Våra förhoppningar om trevligt bemötande där var inte så stora. Men döm om vår förvåning. Vi träffade på en ung ryska som talade utmärkt engelska. Hon var mycket hjälpsam. Informerade om att vi inte alls behövde ordna med HIV- test, hos den här ambassaden krävdes HIV-test bara av studenter. Toppen, då sparade vi 1000 spänn och tre dagars väntetid!

Vi fick också veta att om vi sitter i skiten, så går det att få ett visum inom 24 timmar. Visserligen kostar dessa 351 $US per styck, men det är ändå skönt att veta att det går att lösa om vi skulle behöva det. Den normala processtiden för vårt sex månaders, multiple entry business visa är 6-10 arbetsdagar till priset 227 $US per styck. Det kostar minsann att ligga på topp!

Det finns en viktig sevärdhet här i Hanoi – Ho Chi Minh Complex. Ho Chi Minh är vietnamesernas stora folkhjälte. Han bildade Viet Minh Front och ledde kampen om självständighet mot franska kolonialmakten.

Ho Chi Minh verkade vara en klok man. Att bli förknippad med ordet kommunist, underlättade inte på något sätt att få omvärldens förtroende och respekt, insåg han. För att råda bot på detta var hans mål var att leda landet med hög moral och alltid ha folket bästa för ögonen. På så sätt skulle både han själv och partiet förtjäna folkets och omvärldens respekt – samt visa att det kommunistiska samhället faktiskt fungerar.

Ho Chi Minh dog 1969. Nu ligger han i en glassarkofag inne i mausoleet. Varje år åker han på en tremånaders semester till Ryssland för att om-konserveras.

Vi besökte även Ho Chi Minh museet , ett modernt och väldigt mysko ställe. Det liknade mer en konsthall med sina stora vräkiga symbolskulpturer .

Nu har vår kompis Anneli från Sverige landat i Bangkok. Efter lite SMS kontakter bestämde vi att hon skulle möta oss här i Hanoi, istället för i Ho Chi Minh som det var tänkt. Så hon flyger hit imorgon bitti.

Nu har vi också fått vårt mongoliska visa i vår hand. Det gick precis lika snabbt och enkelt som de utlovade. På dagens ambassad tur tog vi också en sväng förbi Svenska Ambassaden för att hämta våra originalhandlingar för bilen samt kolla statusen på vårt ärende. Men de hade inget nytt att komma med. Det bara att vänta…

Passade på att shoppa lite när vi hittade en affär som inte sålde dåliga kopior av sportkläder – utan riktiga original kläder till en billig penning. Catharina köpte en gosig North Face fleese för 160 Skr, en orange Columbia skidjacka med fleesefoder för 375 Skr och en Mountain Hardware regnjacka för 120 Skr. Riktiga klipp! Bert däremot hittade ingenting som passade i vare sig smak eller storlek.

För bara en femma får man sig en enkel lunch med nudelsoppa på gatan. Detta är vietnamesernas basföda. Nudelsoppan serveras överallt och är både god och nyttig.

Här i Hanoi finns en känd dock teater ensemble. På kvällen gjorde vi ett av våra få finkulturella nedslag - och gick på dockteater. Teaterföreställningen utspelar sig i en stor bassäng med levande orkester och allt. Föreställningen bygger på gamla vietnamesiska berättelser med eldsprutande drakar och så vidare. Väldigt asiatiskt. Även om det för oss var helt obegripligt, var det ändå en rätt kul upplevelse.

Bia Hoi är en popular vietnamesisk inrättning. Det är en slags ölsjapp som finns överallt. De serverar billig fatöl och mat. Här sitter kostymnissar ute på lunch blandat med arbetare och skålar och skrålar mitt på blanka dagen.

Öl kostar 1,75 Skr per glas eller 5 Skr per liter. Menyn, åtminstone på det här stället var både omfattande och rätt exotisk i våra ögon. Här serveras orm, ödla, sjöhästar, grodor, njure, hjärta och lite annat vi inte lyckades identifiera. Men självklart finns även kyckling, biff och vegetariska rätter också.

På eftermiddagen dök Anneli upp. Efter en bit mat, spenderade vi resten av dagen på just det kvinnor gillar allra bäst – med shopping. Anneli hann med en bunt reselakan i siden, broderade påsar för underkläder, ett par ficklampor, en hel bunt med DVD skivor samt lite pynt till vattentunnan hemma. Inte illa pinkat på bara några timmar…

Idag åkte vi till Halon Bay som är själva sinnebilden av Vietnam. Det sägs att, om man inte sett Halon Bay har man inte sett Vietnam. Skärgården består av 3 000 toppiga öar. Men nästan ingenstans kan man gå iland, för öarna är bara vegetationsklädda branta sandstensklippor.

Unesco har utsett Halon Bay till ett av våra världsnaturarv och det är verkligen vackert här. Det ser ut som i Krabi och Pangnabukten i Thailand – men ta det gånger 100. Tyvärr var det väldigt molnigt och dimmigt idag. Vi får hoppas på bättre väder imorgon.

Vi besökte också en stor fin sandstensgrotta - Sung Sot Cave som var belyst med färgade lampor. Det var effektfullt och fick kalkstensformationerna att framträda fint. Tyvärr var det rena rama turistcirkusen där. Det bara kryllade av turistbåtar.

Man kunde välja att sova på båten eller bo på ett hotell på en ö. Vi valde båten. Det var mysigt. Vi bodde i tvåmanshytter med dusch och toalett på rummet. När det blev mörkt lystes hela viken upp som en mindre stad av alla turistbåtarna som låg på svaj. Det var vackert.

Bert och Anneli spelade ”Kings” med Justin och Tim från Australien. Kolla reglerna här . Det hela gick ut på att bli typ, pruttfull. Kan meddela att de alla lyckades rätt bra på den fronten.

Skönt! Idag fick vi finväder med sol. Visserligen fortfarande lite disigt, men det är det tydligen så här års. På förmiddagen paddlade vi kajak. Mysigt att ljudlöst glida fram mellan öarna och in i kalkstensgrottorna .

Rekommenderar verkligen en tvådagarstur med övernattning på båten. Vi betalade 250 Skr per person. Detta var toppen tyckte vi .

På kvällen flög vi till Ho Chi Minh. Fick tag på promotionbiljetter för kvällsflyg , för bara 600 Skr per person.

Bert hyrde en cykel och drog iväg till körkortsmyndigheten imorse. Självklart blev han hänvisad både hit och dit innan han slutligen fick lämna ifrån sig sin ansökan. Den 28 februari ska den vara processad och klar. Nu är det den 12 februari. Herregud!

På dagen tog vi med oss Anneli runt i stan och besökte ryssmarkanden och Ben Thanh market. Med jämna mellanrum sprang vi in på ett Internet för att kolla statusen på vårt UPS paket som var på väg hit från Moskva. Skulle vår visum-inbjudan till Ryssland hinna fram idag? Men nej, den fastnade i Hong Kong på grund av felsortering.

Cu Chi tunnels är en helt fantasisk konstruktion. Tunnlarna används Viet Cong gerillan under Vietnamkriget. Tunnlarna är ett sinnrikt spindelnät av 20 mil handgrävda gångar i tre våningar.

Det här området mellan dåvarande Saigon och Kambodjas gräns var amerikanarnas helvete på jorden under kriget. Viet Cong soldaterna fanns överallt och ingenstans. Från väl dolda hål i marken dök de upp i bakhåll för fienden, och försvann därefter spårlöst igen.

I gångarna under jord fanns en hel värld. De trånga gångarna var byggda i tre våningar, på tre, sex och nio meters djup under marken. De långa gångarna har bara kryp höjd, medan rummen har full ståhöjd. Här fanns sovsalar, mötesrum, kontor, kök, förråd och underjordiska brunnar. Köksregionerna hade till och med avkylningssystem för röken så att fienden inte skulle upptäcka den.

Nedgångarna var mycket väl dolda och helt omöjliga att upptäcka med blotta ögat. Men om fienden skulle råka hitta en nedgång, så räckte inte det speciellt långt. Gångarna var nämligen översållade med fallgropar och hemska fällor som spetsade fienden på bambuspetsar. Också hela djungeln var full av väl dolda, primitiva men effektiva fällor.

När vi ser nätet av gångar kombinerat med den snåriga djungelvegetationen och den lövtäckta marken, har full förståelse för att Viet Cong gerillan höll ställningarna så framgångsrikt under Vietnamkriget.

Efter detta mycket intressanta besök åkte vi vidare till gränsen i Moc Bai för att klappa om vår stackars SAAB och byta ut våra varma kläder mot badkläder. För snart blir det beach igen…

Äntligen har vårt efterlängtade UPS paket kommit fram. Bert var till Svenska Konsulatet och hämtade det imorse. Med den ryska visum inbjudan i vår hand, visumansökan och passen tågade vi till det ryska konsulatet för att ansöka om visum. Det gick lös på 227 $ US vardera, det vill säga 1 650 Skr per styck. In alles går våra ryska visum, med nödvändiga kringkostnader på över 5 000 spänn för oss båda. Är det klokt, eller? Hur som helst så får vi hämta visumen om 12 dagar.

Nu har vi fixat med alla myndigheter vi kan för att fixa vietnamesiskt körtkort, tillstånd att få in bilen i landet och sökt ryskt visum. Så nu är det inget mer för oss att göra än att vänta på att allt ska mala klart…

Idag bräckte Bert också Anneli med råge vad det gäller shopping. Han shoppade kameraprylar för över 8 000 spänn. Det blev en Nikon 18x200 lins, en Nikon SB-800 samt ett polarisations filter och ett UV-filter. Ögonen lyste som på ett barn på julafton, när han öppnade kartongerna för att testa alla nya grejor. Han lovar att med de kameraprylarna kommer både Anneli och Catharina att bli jättesnygga.............NOT!

Nu är det beach som gäller. Idag tog vi bussen till Mui Ne på östkusten, en tre timmars resa med buss från Ho Chi Minh. Vi åkte i sardinburspackad minibuss. Rätt som det var började någon tokdjävel röka. Catharina blev stortokig och började rya och leva om som fan. Vilka idioter! Hur kan man bara komma på tanken att röka i en allmän buss?

Mui Ne var inte riktigt vad vi hade förväntat oss. Den flera kilometer långa beachen var fullsmetad med resort efter resort. De låg alla så tätt att vi inte ens såg beachen. I Mui Ne finns inget riktigt centrum heller. Från vägen ser man bara ingångarna till resorterna och några utspridda restauranger. Men, hur som helst, beachen helt ok och vill man bara ha några lugna dagar med sol och bad funkar Mui Ne utmärkt för ändamålet.

Wow! Det känns som saker och ting äntligen börjar ordna sig. Idag fick vi mail från Svenska Ambassaden i Hanoi om att våra bilpapper var klara och levererade till Svenska Konsulatet i Ho Chi Minh. Det var bara att komma förbi och hämta dem. Typiskt, vi som lämnade Ho Chi Minh igår…

Men tyvärr har vi ett litet problem. Vi har inga pass så vi kan ta oss igenom gränskontrollen när vi hämtar bilen. Passen ligger nämligen på Ryska Konsulatet ytterligare tio dagar. Ja, är det inte det ena så…

Det här med att vi inte har våra pass ställer till problem även på andra sätt. Varje gång vi ska checka in på ett hotell kräver de att få se passet. Polisen gör stickprov på hotellen med jämna mellanrum för att kolla att gästernas pass och visum är ok. Att vi förklarar att våra visum är på Ryska Ambassaden räcker inte på långa vägar. Nu när vi äntligen hittat ett hotell som såg mellan, fingrarna med att vi bara kunde identifiera oss med passkopior, planerar vi att länge. De sade till oss att om polisen kommer, ska vi säga att vi anlände nyss och att hotellet inte hunnit kolla våra pass – så vi inte sätter dem på pottan…

Idag är det förresten det Kinesiska nyåret. Det är en festlighet som varar i fyra dagar. Förberedelserna har pågått hela senaste veckan. Nyårsyran består av gula blommor, buskar, kulörta lyktor, drakar, guld, glitter och grisar. Det kommande kinesiska året är nämligen grisens år!

Mui Ne är känt för sina böljande sanddyner. Trots att vi rest genom öknar i Egypten, Jordanien, Syrien, Iran och Pakistan – så har vi aldrig stött på så här härliga sanddyner.

Den röda sanden var brännande het. Trots att vi hade skor på oss brändes den. Sanddynerna var begränsade till ett litet överskådligt område. Det kändes lite konstigt att träffa på den i våra ögon ultimata öknen som sanddyner faktiskt är för oss, omgiven av grönska och en havskust! Kändes skumt.

Självklart passade vi på att utöva lite ”sandslideing” nu när vi hade chansen. Det var väl ingen direkt hisnade fartupplevelse, men det var ändå kul att prova.

Därefter åkte vi vidare till en cool kanjon, som såg ut att vara i jätteformat tills vi klev in. Då var det vi som såg ut som jättar istället…

Bert tog moppen och åkte för att leta fotoobjekt så han kunde leka med sina kameraprylar, medan Anneli och Catharina parkerade på beachen för att bättra på solbrännan.

Har förresten fått härliga nyheter från Kerstin & Marko i Thailand. Nu är det klart. Nu äger de sin resort igen och ingen kan ta den ifrån dem. Dessutom har de fått tillbaka den stulna bilen. Självklart hoppar de jämfota av glädje över att allt äntligen är över. Allt strul har tärt oerhört på hela familjen. Advokaten berättade att de lyckats med det omöjliga. I princip alla liknade fall slutar med att utlänningarna förlorar i rätten. Men det gjorde inte Kerstin & Marko! Vad följdverkningarna blir för Thai skurken återstår att se, fängelse, skadestånd eller både och? Ju mer desto bättre!

Idag hittade Bert de vita sanddynerna som vi letade efter häromdagen. Sevärdheterna här i Mui Ne är de röda sanddynerna, de vita sanddynerna och kanjonen. Utöver det är det bara beachen som gäller.

Har just fått ett tråkigt besked från Lis & Chris med ”Red Bully”. De skeppar sin bil från Kambodja till Dubai idag. De har nämligen straffat ut sig från Thailand. De stannade i landet längre än deras visa räckte på grund av att deras bil stod på verkstad med trasig växellåda. Så nu är de ”persona non grata”, och kan inte återvända till Thailand. Planen var att åka till Vietnam för att skeppa bilen till Vladivostok. Men efter att de hört talas om allt vårt trassel med myndigheterna, bestämde de sig för att de inte vågade sig hit. Det innebar i sin tur att de nu satt fast i Kambodja och följaktligen måste skeppa därifrån till något lämpligt ställe i världen. Det är nämligen den enda vägen ut för dem från Sydostasien. Jättetråkigt! Vi som hade hoppats på att få träffa dem i Ryssland.

Stackars Anneli som satsat på att skaffa sig en fräsch solbränna att visa upp hemma, är nu röd som en kräfta och dessutom förkyld. Så ytterligare en dag på beachen känns lite onödigt just nu. Därför bestämde vi oss för att åka tillbaka till Ho Chi Minh idag.

För att slippa den sardinburkspackade minibussen, köpte vi en biljett till en stor turistbuss istället. Det var en mycket trevligare men inte så mycket snabbare färd tillbaka till Ho Chi Minh.

För att slippa en massa tjafs om att vi inte kan visa upp vårt pass, så tog vi in på samma hotell som förra gången.

Före frukost drog Bert iväg till Svenska Konsulatet för att hämta papperen, så vi får in bilen i Vietnam.

Idag var det sista chansen för shopping innan Anneli skulle åka hem. Vi hjälpte till så gott vi kunde. Anneli meddelade nämligen att hon trots all sin egen shopping faktiskt hade ett litet hålrum kvar i sin väska, så hon kunde ta med lite presenter hem till vår familj.

Sent på eftermiddagen vinkade vi av Anneli. Det har varit jättekul att ha Anneli med på resan igen. Men de ynka fjorton dagarna bara försvann. Det kändes himla kort och snöpligt när hon åkte idag.

Själva skulle vi åka till gränsen för att hämta ut bilen. Men det visade sig att bussarna dit hade slutat gå för dagen. Så det blev en kväll till för oss i Ho Chi Minh istället. I parken bredvid där vi bor slog de på en stor gratisshow på kvällen.

Härligt! Äntligen har vi fått in vår älskade SAAB i Vietnam. Vi har varit utan bilen i tre veckor är det underbart att ha den tillbaka.

Det Vietnam vi ser och upplever nu när vi åker SAAB igen känns annorlunda. På något underligt vis känns allt mer färgstarkt, spännande och äventyrligt – från Saabens fönster, än från bussfönstret. Framförallt känner vi oss fria igen. Det är en enorm skillnad på att åka egen istället för att resa som backpacker. Vi åker precis vart vi vill, när vi vill och stannar precis där det passar oss. Skönt!

Trots allt förarbete och att alla redan var på det klara att vår bil skulle släppas in i Vietnam, var det ändå inte en helt okomplicerad process. Byråkratin tog fem timmar i anspråk och krävde inblandning av tjugo personer. Det skulle kollas, stämplas och undertecknas både här och där.

Till saken hör också att vi fortfarande inte har fått tillbaka våra pass från Ryska konsulatet. Så även om bilen nu äntligen skulle få komma in i Vietnam, så visste inte vi om vi själva skulle lyckas ta oss igenom den sista check pointen – utan pass och visum… Vi var allt lite nervösa när vi glatt vinkades svischade den sista check pointen. Vi låtsades som om allt var precis som det skulle och att vi inte alls förstod att de ville kolla våra pass innan de släppte in oss i landet igen.

Först när vi kommit långt utom hör och synhåll, hoppade vi jublandes ur bilen och tog en bild med gränsposteringen i bakgrunden. Det här har verkligen varit en arbetsseger. Äntligen är både vi och bilen i Vietnam!

Vår stackars SAAB såg så ledsen och smutsig ut efter att ha stått i dammet vid gränsen i flera veckor. Så det första vi gjorde var att leta upp en biltvätt för att göra den stolt, blank och fin igen.

Vi övernattade i Cu Chi Minority Village. Då var vi på plats på tidigt morgonen, innan turisterna började anlända från Ho Chi Minh.

Cu Chi Minority Village är som ett litet Skansen. I Vietnam finns 54 etniska minoriteter, alla med egna seder, bruk, språk och klädstil . Eftersom de flesta etniska grupperna bor i avlägsna och svårtillgängliga bergsbyar, har de här samlat ett urval av dessa grupper för att sprida kunskap om traditionellt liv och leverne.

Här tillverkas lerkärl för matlagning som bränns över öppna eldar, de väver folklore tyger, brygger inte så gott risvin , odlar grönsaker, burkar jorden samt föder upp fisk och djur för mathållning på traditionellt vis.

Grillad gris med bambugrillat ris är en vanlig måltid ute i byarna. Vi bad att få laga vårt eget bamburis. Det var kul. Vi fyllde ett nykapat, rengjort bamburör med en blandning av klibbris, koksmjölk och salt. Öppningen täpptes till med ett bananblad och ett snöre. Därefter lades bamburören i glöden. Efter cirka tio minuter hade bamburöret skiftat färg från grönt till brunt. Det indikerade riset nu var klart och bamburöret kunde skalas bort.

På eftermiddagen show med traditionell dans, sång och musik. Jätteamazon kvinnan Catharina var uppe och dansade nästan vartenda nummer – till allas infödingars förtjusning. Därefter tog vi oss raskt ner till Mekong deltat för att spendera helgen där.

Idag tog vi en dagstur med båt tillsammans med ett tyskt par i Mekong deltat. Det var mysigt att smyga fram på de smala, slingriga palmbladsskuggade kanalerna.

Vi stannade till kokosnötsplantage och fick smaka kokosnötskola . Catharina lyckads bita sönder en tand. Det var en flisa som gick av och tanden blev vass, men det räcker nog med att tandläkaren slipar till den.

Sedan stannade vi för att fika på en frukt och bi farm. Där hade de även en jättelik boaorm. Efter viss tveksamhet gosade både Bert och Catharina med den. Jätteboan var fyra år gammal, vägde gissningsvis 20 kilo, var 3,5 meter lång och var väldigt muskulös.

Av en händelse råkade vi få se en träningsmach i tuppfäktning på en av öarna. Tuppfäkting är förbjudet och sker i största hemlighet, annars blir både tuppar och ägare tagna av polisen. När det är riktig match är det på liv och död. Då brukar de fästa rakblad på tupparnas bakklor. Men nu när det bara var träning satte de istället skydd över bakklon så att de inte skulle skada sig.

När mörkret föll åkte vi iväg för att leta efter eldflugor. Eldflugorna höll till längs flodstränderna och de gillade uppenbarligen vissa typer av träd bättre än andra. De träd som tillhörde favoriterna var fullsmetade av eldflugor. Träden såg ut som de var klädda i julgransbelysning. Mycket vackert! Vi lyckades fånga flugor i våra kupande händer och guiden fångade ett helt gäng eldflugor i en vattenflaska. De irrade runt och lyste en stund i flaskan innan vi släppte ut dem igen.

Innan vi åkte tillbaka till Ho Chi Minh, tog vi en tur med bilen i Mekong deltat. Deltat är stort och genomskuret av ett oändligt antal vattendrag och kanaler. Men det är inga problem att ta sig fram med bil, vi åkte över otaliga broar och vägfärjor i varierande storlek.

I utkanten av Ho Chi Minh besökte vi Dam Sen Park. Det är en nöjespark dit hela familjer åker för att roa sig och ha picknick, framförallt på helgerna. Överallt var det stora vackra upplysta skulpturer av siden. Kanske var det extra mycket just nu på grund av det Kinesiska nyåret.

De hade även cirka tjugo stycken mystiska skapelser av kinesiskt porslin, det vill säga skapelserna var byggda av serveringsfat, soppslevar och risskålar. Helt sjukt!

Vi passade även på att besöka det stora fryshuset som de fyllt med isskulpturer. Från början var det svalt och skönt, men efter en stund blev det ordentligt kallt att tassa runt i badskor…

Imorse hämtade vi våra visum på Ryska konsulatet. Skönt att de är klara och ur världen nu. Det har ju varit en hel del trixande med att få till detta.

Därefter åkte vi till ett försäkringsbolag och köpte en bilförsäkring gällade för Vietnam. Eftersom allt är så byråkratiskt och trassligt här så vill vi inte riskera att fastna i kvarnarna på grund av att vi inte har en gällade försäkring. Vi har utmanat ödet och kört i princip oförsäkrat sedan vi lämnade Turkiet, för närmare ett och ett halvt år sedan. Visserligen har det gått bra, men man vet ju aldrig. Vi tycker inte att vi ska ropa på Murphy mer än så.

Catharina sprang in till en tandläkare för att fixa till tanden som hon bet lös en flisa ur i förrgår. Tandläkaren ville göra en liten komposit lagning istället för att slipa till den. Lagningen kostade bara 140 Skr.

Tandläkarbesök igen. Den här gången för att fixa tanden Catharina fick en spricka i början av resan. Igår bad hon tandläkaren om en second opinion. Tandläkaren sade att tanden visserligen bara var delvis spräckt men att detta behöver åtgärdas åtminstone inom ett år. Då kände vi att det är lika bra att göra det bums, nu när vi har tillgång till bra och billig privattandvård .

Så idag kapade tandläkaren den grunda fyllningen och delar av tanden, gjorde avgjutningar och satte in en provisorisk tandkrona. Hela jobbet tog bara en timme och gjorde inte alls ont när jag väl klarat av bedövningsprocessen.

På kvällen mailade vi Borat och frågade om han kunde hjälpa oss med en visa invitation, för att besöka hans hemland Kazakstan och hans familj. Skulle vara skitkul om vi fick svar. Ännu roligare om han verkligen fixade en visa invitation!

När vi ändå var på det humöret passade vi på att maila ”Long Way Around” grabbarna, Ewan och Charlie. Det är något vi pratat om länge men aldrig fått fingrarna ur.

Bert kom hem fullkomligt ursinnig efter sitt besök hos körkortsmyndigheten. Nu har vi väntat i 17 dagar på att körtkortet ska bli klart. När Bert lämnade fram kvittot säger damen i luckan; Nej du får vänta en vecka till! Bert pekar på kvittot och säger; Det står ju här att jag ska hämta det dig! Nej, säger kärringen, river kvittot i småbitar och ger ett nytt för uthämtning om en vecka. Om kärringjävlen inte satt bakom skyddsglas hade hon fått en syltnäsa.

Ursinnig åkte Bert till Svenska Konsulatet för att försöka få dem att utöva lite påtryckningar. Efter en timmes ringande kors och tvärs, skickade de honom tillbaka till körkortsmyndigheten. Han cyklade som en furie tvärs igenom stan med risk för liv och lem för att hinna fram innan lunch. Väl där kunde han inte få hjälp, han måste återkomma klockan två istället. Man kan ju bli galen för mindre!

Men skam den som ger sig. Efter att ha slagits med väderkvarnar i sju timmar hade han äntligen körkortet i sin hand klockan fyra på eftermiddagen.

Vi har hittat ett bra men rätt o-charmigt ställe att parkera och bo här i Ho Chi Minh. Vi bor på en dygnetruntbevakad parkeringsplats i en park, mitt i smeten. Vi får låna parkeringsvakternas dusch och toalett. För detta betalar vi betalar 10 Skr per dygn. Toppen! Vi har dessutom tillgång till trådlös, något skakig Internetuppkoppling i bilen. Hotellet tvärs över gatan har nämligen inte lösenordsskyddat sitt nät.

Efter precis fyra veckor vi äntligen klara med all pappersexercis för Vietnam. Idag gjorde vi det sista, fixade nytt visum. Det har varit ett evigt pusslande att få allt att klaffa. Normalt brukar man ju bara ansöka om en visa extension. Men det tar en hel vecka att ordna här. Eftersom våra pass var gisslan på ryska ambassaden i hela tio dagar, hann vi inte få någon visa extension innan vårt visa gick ut idag. Enda alternativet var att göra ett visa run till gränsen i Moc Bai. Vi är nästan stammisar där nu.

Vid gränsen fick vi 15 nya visum dagar. Det räcker på pricken för oss tills vi ska in i Kina. Vid gränsen tog vi en rövare. Vi stämplade ut oss ur Vietnam, gick ett varv runt tullhuset och stämplade in oss igen. Och det gick vägen!

Normalt måste man lämna landet, stämpla in sig i grannlandet för att först därefter komma tillbaka till Vietnam. Eftersom Kambodja är grannlandet i fråga, skulle vi i behövt köpa visum för att vi skulle få den eftertraktade in och ut stämpeln, så vi därefter kunde komma tillbaka och få en ny inresestämpel i Vietnam. Skönt att ha lite tur ibland!

Idag var det också slutligt besök hos tandläkare för Catharina. Först ett kort besök på morgonen för att prova ut tandkronan. Därefter gjordes en del justeringar innan det var dags att slutmontera den på eftermiddagen. Tandkronan verkar passa. Bettet känns lite annorlunda, men det vänjer man sig säkert med ganska snart. Men jösses vad gammal man känner sig. Vad hände? Löständer. Herregud! Det är det ju bara gamla människor som har, eller…?

Nu är vi på väg norrut, på riktigt. Alla papper för Vietnam är klara, papperen för Mongoliet och Ryssland likaså. Skönt! Det enda som saknas nu är klartecken från Kina. Det är mindre än två veckor kvar tills vi ska åka in i Kina, men vet fortfarande inte om vi får komma in.

Att resa på det här viset är inget för personer med svaga nerver och kontrollbehov. Det som behövs är att kunna jobba hårt för sin sak, klara ovisshet, ha is i magen, djävlar anamma samt en övertygelse att det ordnar sig på något sätt. Det gör det ju också, fast kanske inte alltid på det sätt man tänkt sig…

Vi övernattade vid ett hotell mitt ute i ingenstans, på vår väg mot Da Lat. När den Vietnamesiska kvinnan på hotellet efter några stapplande ord på engelska, växlade över till klingande Norska höll vi på ramla baklänges. Det visade sig att hon var gift med en norrman och har bott i Norge under fem år.

På trottoaren utanför vår bil, träffade vi på en man som torkade peppar i solgasset. Han gav oss en påse pinfärsk svartpeppar till vår pepparkvarn. Den doftade gudomligt!

Nu är vi uppe i bergen. Da Lat hill station ligger på 1 500. meters höjd. Lagom varmt på dagen och svalt på natten. Underbart!

Hyrde en moppe och tog en titt på omgivningarna. Det bara kryllar av stora fina 30-talsvillor, de flesta i mycket gott skick. Det verkar dessutom som en hel del av dem är nyproduktion. Bra tänkt att inte bygga sönder den gamla hill station atmosfären.

Tog en titt på kung Bao Dai´s Summer Palace. En ljus, rymlig funkisbyggnad från 1933, som vi gärna skulle tänka oss flytta in i bums. I ett av rummen klädde vi ut oss i Vietnamesiska högtidskläder och poserade på tronen.

Hittade också en biverkstad som kunde byta de främre stötdämparna åt oss för 50 spänn. Anneli tog ju med sig ett par stötdämpare till oss, när hon hälsade på för några veckor sedan.

Vi hyrde oss ett fräscht och billigt hotellrum för bara 40 Skr per natt. Men när kvällen väl kom bestämde vi oss för att ändå bo i bilen. Det är verkligen inge kul med hotell. Vi saknar bilen. Vi bor mycket hellre i bilen. Framförallt när det är så svalt och skönt på natten. Är vi konstiga, eller?

Wow, vilket häftigt ställe vi besökte idag. Det var Alice i underlandet möter Edward Munchs skriet. Detta mycket märkliga ställe är kombinerad konstutställning, café och hotell. Stället heter Hang Ngn Guesthouse & Art Gallery, men kallas i folkmun kort och gott Crazy House . Och det är verkligen hur crazy som helst !

Crazy House är skapat av en 67 årig kvinnlig arkitekt, dotter till Vietnams president under 80-talet. Efter att ha ritat fyrkantiga hus under hela sitt yrkesliv, har hon äntligen fått tid och möjlighet att här skapa sitt drömprojekt. I sitt huvud har hon skissat på projekt idén under flera under flera decennier. 1990 började hon förverkliga den. Just nu är projektet lite mer än halvfärdigt. 2010 ska allt stå klart.

Att bo i något av gästrummen kostar mellan 29-65 $US. Samtliga rum har dusch och toalett. Inget rum är det andra likt . Alla har olika teman. Det enda som är gemensamt är att det inte finns en enda rät vinkel i hela rummet. Det är förresten signifikativt för hela bygget.

I trädgården finns ett jättelikt spinelnät. Till och med djuren vi hittade i trädgården är mystiska här. Eller vad sägs om den här figuren . Det här är det mest fantastiska hus vi någonsin sett. Vi rekommenderar verkligen ett besök här om du råkar ha vägarna förbi.

Lämnade så sakteliga det svala klimatet uppe i bergen för att åka ner till Hoi An vid kusten. En resa som tog oss sex timmar. Livet uppe i bergsbyarna påminner väldigt mycket om det vi såg i Laos, fattiga jordbrukare som bor i träruckel.

När vi kom fram till Hoi An åkte vi direkt till beachen för att kolla om vi kunde nattparkera där. Då upptäckte Bert ett helt gäng gamla ryskbyggda Ural motorcyklar med sidovagn vid ett lyxhotell.

Vi stannade för att kolla om vi kunde hyra en Ural. Bert ville så gärna provköra en. Men nej, de hyrde bara ut motorcyklar med chaufför. Men eftersom Bert hade faktiskt hade ett Vietnamesiskt körkort fick han i alla fall göra en liten provtur.

Hotellet hade köpt åtta gamla polismotorcyklar för 100 $US styck. Dessa hade de restaurerat och pockat ihop till sex fungerande motorcyklar. Motorn rasslade och skramlade och motorcykeln for som en orm på vägen – men den var helt underbar. Något som är extra coolt med Uraler är att de har backväxel, så man kan fickparkera. Bert vill ha!!!

Efter provturen erbjöd hotellets manager Claude, oss att bo hemma på hans gård. Stort hus med trädgård pool, jacuzzi och tjänstefolk. Toppen, då behövde vi inte leta efter någonstans att bo!

Idag har vi fått ett nedslående meddelande från kinesen. Pappersarbetet går tydligen trögt. Trots fyra månaders framförhållning från vår sida lyckas de inte få klar papperen i tid. Det kan hända att det skräller till, det är trots allt tio dagar kvar. Men kinesen flaggade för att vi får räkna med förseningar.

Det här kan betyda problem för oss. Vårt tillstånd för bilen och våra visum gäller bara till den 15 mars. Vad gör vi då? Parkerar i ingenmansland mellan Vietnam och Kina medan vi väntar på att papperen ska bli klara? Det känns lite riskabelt. Då sitter vi där och kommer vare sig fram eller tillbaka. Söker förlängning på vårt visum och lämnar bilen i ingenmansland? Eller helt enkelt låtsas som det regnar och gör en ”over stay” på både våra visum och bilen? Det spelar faktiskt ingen roll om vi skulle bli ”persona non grata” i Vietnam, när vi väl lämnar landet. Men, risken är ju att vi kan få problem att lämna landet.

Den lilla staden Hoi An är en riktig pärla med härlig, gemytlig atmosfär. Det är mysigt att sitta på uteserveringarna och kolla in folklivet. Hoi An är känt för flera saker, bland annat god och vällagad mat. Det kan vi verkligen intyga.

Claude rekommenderade en pytteliten restaurang vid namn Miss Ly Cafeteria 22. Vi blev serverade ett antal Hoi An specialiteter som mumsiga white roses, wanton noodles, fräscha färska risrullar, vårrullar med het chili sås samt diverse annat som sköljdes ner med iskall öl. Jättegott! Det är utan konkurrens den bästa måltid vi ätit under våra fem veckor i Vietnam.

Vi gjorde också en halvdagstur till My Son, som skulle vara ”one of the most stunning sights in the area”. Själva skulle vi snarare påstå att det var ytterligare en rätt ointressant stenhög. Behållningen för oss var att den omgavs av fin natur.

Cua Dai Beach är en fin beach som ligger fem kilometer utanför stan. Tyvärr blev det varken sol och bad för oss, eftersom det var mulet. Catharina börjar nu inse verkligheten ”snart slut på beach på mycket lång tid framöver, panik, panik, panik…”

Skräddare finns det mycket gott om i Hoi An, närmare bestämt 200 stycken. Catharina hittade precis ett sådant prickigt tyg som hon älskar. Hon passade på att beställa en klänning som skulle sys upp under natten, eftersom vår plan är att lämna Hoi An imorgon förmiddag.

I förmiddags hämtade vi klänningen . Den blev jättebra! Klänning inklusive matchande hårband gick på 120 Skr. Som hittat!

Därefter käkade vi en himmelsk lunch hos Kalle, en svensk som enligt Claude driver stans bästa restaurang. Gudomligt goda köttbullar med gräddsås, potatismos, lingonsylt och inlagd gurka. Jösses, vad gott! Det här var helt andra bullar än IKEAs betongbullar som vi ”lyxat” med så snart tillfälle givits under resan.

Kalle gifte sig med en vietnamesisk kvinna och flyttade hit för sex år sedan. När Kung Karl Gustav med familj var här på statsbesök, fick Kalle den äran att laga bjudmiddagen. Det säger väl en del om hans kockkunskaper.

Efter lunch satte vi av norrut men kom inte så långt som vi tänkt oss eftersom vi fastnade i värsta trafikstockningen. Vi blev stående i tre timmar på grund av en olycka med två lastbilar som krockat mitt uppe i ett pass.

Idag passerade vi den gamla gränsen mellan Nord- och Syd Vietnam. Under åren 1954 och 1975, delade floden Ben Hai landet i två delar. Fem kilometer på vardera sida om floden kallades ”The Demilitarized Zone” och var obebodd.

Det ända som tecken som finns kvar sedan den tiden är ett skytte- och bevakningstorn i betong, Hien Luong flag tower och Vihn Moc tunnels. I övrigt är det risodlingar så långt ögat skådar.

Det blev en lång dag i bilen för oss. Vi avverkade över 50 mil. Det finns inte speciellt mycket intressant mellan Hoi An i centrala Vietnam och Hanoi området i norr. Men vi hade ett perfekt bilåkarväder, svalt, mulet och lite regn.

Igår svettades vi i shorts och linne. Nu är det så pass svalt nu att vi både behöver fleecetröja och långbyxor, bara +16°C. Här går det minsann undan i temperatursvängningarna.

På slutet virrade vi bort oss totalt ute på landsbygden och i bäckmörkret på småvägarna. Skyltningen var obefintlig och ingen begrep vad vi ville. Det tog oss tre timmar längre att ta oss fram till Perfume Pagoda än beräknat. Trött och slut stupade vi i säng klockan 23.00.

Besökte Perfume Pagoda idag. Trots att vi var där redan 08.30, var vi brädade av tusentals och åter tusentals buddistiska pilgrimer gamla som unga . Det var helt hysteriskt. Folk knuffades, buffades och försökte smita före i köerna. Det var inte alls någon lugn tempel stämning. Rätt som det var började folk nästan slåss med vakterna som gjorde sitt bästa för att hålla ordning på folkmassan. Det var sådana som försökte smita före i kön som rök ihop med vakterna.

Det ända sättet att ta sig till pagoda området som ligger fyra kilometer bort är med hjälp av roddbåt. Båttransporterna är en jättekommers i den lilla staden. Varenda familj måste äga en båt vardera.

Perfume Pagoda är känt för att det ligger inne i en stor sandstensklippa vid namn Huong Tish. Inne i berget finns ett flertal altare och klippblock med olika betydelse och tyngd för buddisterna. Till vissa altare bärs brickor med offergåvor bärs fram, på andra ställen gnider de riktiga sedlar mot klippan och ber om ekonomisk framgång.

På andra ställen sträcker de händerna upp i luften för att försöka fånga de heliga dropparna som faller från taket. De som lyckas fånga en smörjer sitt ansikte med den. Utanför brinner en eld. Pilgrimerna slänger in sedlar i elden som en offergåva till sina anhöriga. Genom att offra sedlar ger de sina redan döda anhöriga möjlighet att köpa de saker som de kan tänkas behöva, till exempel en bil att åka omkring i.

Restaurangerna i pagoda området serverar förresten mycket mystiska saker som vildhund, råttor , ekorrar och annat oidentifierbart som påminner om tvättbjörnar och bävrar.

Övernattade i Mau Cham som skulle vara en etnisk minoritetsby. Men det var det minsta exotiskt. Det såg ut som precis vilken by som helst. Så vi åkte vidare till Hanoi istället. Vi parkerade och övernattade så mitt i smeten i Hanoi man bara kan komma - precis vid sjön i Old Quarters.

I utkanten av Hanoi hade vi hört talas om att det finns ett stort antal restauranger som specialiserat sig på att tillreda och servera hundkött. Där ska även finnas en hundfarm där de föder upp ”mathundar”. Folk äter nämligen inte sina egna hundar, utan hundkött köper man. Trots att vi letade länge och väl lyckades vi bara hitta igen restaurangerna men inte hundfarmen.

Det närmaste ”mathundar” vi kom var hundbilen. Den svischade förbi oss på vägen fullpackad av gnällande, gnyende olyckliga hundar. Kändes hemskt att se. Dessa stackare kommer strax att grillas eller kokas och hamna på någons tallrik. Hua, vi skulle inte kunna tänks oss att äta hundkött.

Idag fick vi mail från Kinesen att papperen äntligen skickats från Peking. Men det betyder inte att allt är klart för det. Nu skulle de lämnas vidare till några lokala myndigheter. Så vi vet fortfarande inte om papperen blir klara tid.

Den här kobran bor numera i våra magar. Ett ställe strax nordöst om Hanoi är känt för sina ormrestauranger. Även om vi båda tycker att orm är lite läskigt, så går det ju bara inte att missa chansen att äta väl tillagad orm på en bra restaurang. Vi beställde en avsmakningsmeny bestående av tio ormrätter och två snapsar – med orminslag så klart.

När vi väl bestämt oss för vad vi ville äta, var det dags att välja vilken av kobrorna vi ville ha på tallriken. Kocken visade upp ett par stycken som han lät kräla på golvet medan han höll fast dem så de inte kunde smita. Vi valde den minsta kobran, 1,60 meter lång. Den skulle göra oss ordentligt mätta på lovade de.

Innan vi viste ordet av det hade de snittat upp den. Tömt kobran på blod, galla samt tagit ut det fortfarande pulserande hjärtat. Hjärtat fortsätter bulta i tio minuter efter det tagits ut ur kroppen. Först därefter högg de huvudet av ormen. Känns lite barbariskt!

Därefter gick vi en trappa upp för att sätta oss till bords. Det första som serverades var snapsarna. Nummer ett var ”Bile in alkohol”, dvs dårligt hemkört blandat med en gul sörja som förmodligen var galla. Bert fick en liten extra krydda i sin snaps - ormens fortfarande bultande hjärta . När vi tittar ner i glaset ligger hjärtat där och bultar så det går vågor i snapsen. Han svepte i sig hela skiten och svalde snabbt. Modigt!

Nästa snaps var ytterligare dåligt hemkört, men den här gången blandat med ormblod. Såg inte så fräscht ut. Men smaka måste man ju bara göra. En sak är säker, tacka vet jag ”Skåne” och ”OP”.

Därefter var det dags att hugga in på menyn. Varenda liten del av ormen tillreddes. Menyn bestod av följande rätter: ” Snake in brown fat ”, ” Fried snake ”, ” Snake roll ”, ” Dry pancake ”, ” Grilled snake ”, ” Fried rice in snake fat ”, ” Crispy fried snakeskin ”, ” Flower coated snake ”, ” Snake liver omelet ” och ” Snake soup ”. Det som smakade bäst var ”Grilled Snake”, ”Snake roll” samt ”Crispy fried snakeskin”, som smakade som en blandning av knaperstekt fläsksvål och chips.

Efter middagen kände vi oss som sådana där svullotyper som äter utrotningshotade djur. Lite äckelvarning. Dessutom har vi båda lite svårt för det här att välja ut ett levande djur och säga att dig ska vi äta upp. Det känns lite makabert. Det känns bättre att köpa på ICA.

Men orm är ansett som en delikatess i dessa trakter, vilket också syns på priset. Vi betalde 250 Skr för denna måltid. Och visst, det var kul att prova. Inget som vi skulle längta efter att äta varje dag, men kan nog tänka oss att äta det igen - vid rätt tillfälle.

På mil efter mil av smal, slingrig väg tog vi oss igår kväll upp till Mau Son Hill Station, på 1 100 meter . Vi tog oss fram i snigelfart. Dimman låg tät och vi hade inte mer än tio meter sikt, så det var det svårt att se vart vägen tog vägen. Under hela resan såg vi inte till en enda människa.

På toppen låg det flera mindre hotell. Men det upptäckte vi inte förrän det ljusnat idag. Även idag ligger dimman lika tät. Det är lite skräckfilmskänsla över det här stället. Allt känns ruggigt och spöklikt.

Enligt bilderna vi sett ska det vara fantastisk utsikt när det är klart väder. Men det kändes inte som om det var något att hoppas på för vår del, så vi åkte ner till stan igen.

Här ska vi hänga kvar ett par dagar för att tvätta och städa ur bilen. Vi väntar fortfarande på klartecken från Kina, trots att det är i övermorgon vi ska dit.

Vi lämnade ett stort lass kläder och lakan på tvätt. Det var minsann inte det enklaste att få till. Vi hittade ingenstans att lämna in tvätten, inte ens på hotellen. Normalt brukar det finnas tvättservice i parti och minut överallt. Till slut fick vi i alla fall hjälp att ringa efter en gubbe som kom på moped för att hämta vår tvätt. När vi frågade om priset högg gubben till med 6 Skr per plagg! Då skulle vi bli ruinerade. Men efter en del förhandlande fick till ett rimligt kilopris istället.

Vädret är verkligen deprimerande, gråkallt, grinigt, regnigt och lerigt. Så har det varit ända sedan vi kom upp till norra Vietnam för ungefär en vecka sedan. Det är kallt överallt. Folk sitter inomhus med mössor , täckjackor och tjocka tröjor. Ingenstans finns värme inte ens på fina restauranger och hotell. Vi fryser som fan…

Klockan nio igår kväll fick vi SMS besked om att vår Kineska guide ska ha landat i Nanning, cirka tio mil från Kinesiska gränsen. So far, so good!

Lagade oss en riktig gourmet middag i bilen som stod parkerad i hotellets garage. Gambas pil-pil på toppenfina färska räkor som förrätt. De bara smälte i munnen. Som varmrätt gjorde vi thai spicy squid sallad.

När vi köpte bläckfisken och räkorna rensade och skaldade försäljerskan glatt alltihopa åt oss. Synd att vi först nu upptäckt hur enkelt det är att laga sea food. När man slipper allt rensande och kladdande är det ju ingen konst längre. Billigt är det också. För 25 Skr fick vi tre bläckfiskar och en stor näve skalade räkor.

Det är bara att konstatera. Inget är enkelt i Vietnam! Speciellt inte för sådana som oss som faller utanför ramarna och reser med egen bil. När vi kom till gränsen för att checka ut, säger gränsvakten ”Nej, jag tänker inte släppa ut er till Kina. Ni har inga Kinesiska visum i era pass”.

Då brann det för Catharina, som urförbannad förklarade för gränsvakten vilka rutiner som gällde för att passera Kinesiska gränsen med egen bil. Bert som började bli orolig för att det skulle skära sig totalt, skickade ut en högröd Catharina till bilen.

Efter en stund kom gränsvakten i alla ut och sade att en av oss skulle ta båda passen och gå över till Kina för att få våra Kinesiska visum instämplade i passen.

Försökte febrilt få kontakt med vår Kinesiska guide som sitter på alla papper och tillstånd. Vi både ringde och messade, men fick inte ett livstecken. På vinst och förlust gick Bert över till Kina med passen. Men guiden fanns ingenstans. Så det var bara att invänta att han skulle höra av sig till oss.

Klockan 13.30 ringde guiden och meddelade att han var vid gränsen. Vi förklarade att vi inte blev utsläppta ur Vietnam. Han kom över för att lösa saken. Då visar det sig att han inte hade några visum till oss, bara papper för bilen.

Vaaa?! I vår första mailkontakt med den Kinesiska resebyrån, redovisade vi klart och tydligt vad vi ville ha hjälp med: ”We need help arranging all neccesery documents and permits for us, and to drive our car through China”. De svarade; ”Inga problem, det kan vi ordna. Det kommer att kosta 26 000 Skr”.

”All neccesery documents and permits for us” anser vi självklart inkluderar ett visum. Hur i helvete skulle vi annars kunna resa genom landet? Dessutom har de aldrig någonsin under de kontakter vi haft de senaste fyra månaderna, ens nämnt att visum måste vi ordna själva.

Skitsamma! Nu är det som det är och vi måste lösa situationen. Så det var bara för oss att kasta oss i bilen och åka till Hanoi, dit vi kom fram sent på kvällen.

Hängde på låset till Kinesiska ambassaden. Lättade upptäckte vi att, om vi beställde ett express visa och betalade 30 $US extra per skalle – så kunde vi hämta det 16.30 samma dag. Det var bra för då slapp vi i alla fall bli sittandes i Hanoi hela helgen och bara vänta på att visat skulle bli klart…

Tyvärr hann vi inte till gränsen i tid innan de stängde för dagen. Så det blev till att övernatta utanför. Men då kommer vi i alla fall över tidigt i morgon bitti. Det känns verkligen som det är dags att lämna Vietnam nu.