Ryssland here we come! Fredag den 13:e, undra om det kan vara en lämplig dag att försöka ta sig in i Ryssland?

Ut ur Mongoliet gick som en dans. Innan var lite oroliga över att vi kanske hade kommit in alldeles för lätt i Mongoliet från Kina, och att vi kanske inte hade alla papper som krävdes för exit. Men det visade sig att den oron var helt obefogad. Det tog bra en time att ta sig ut.

Vid gränsen smugglade de jeans så det stod härliga till. Vissa såg ut som Michelin gubbar, klädda i lager på lager av jeans när de gick över gränsen. Andra brydde sig knappt om att gömma dem.

Att ta oss in i Ryssland gick över förväntan. Visserligen tog det tog processen fyra timmar, men tjänstemännen var mycket vänliga och hjälpsamma. Den obligatoriska tredjepartsförsäkringen gick på 960 Skr för två månader. Det var dyrare än väntat, så vi fick växla till oss lite mer rubel för att kunna betala den.

Tack och lov så lät de oss slippa undan den totala genomsökning av bilen, som våra medtrafikanter blev offer för. Förmodligen insåg de att det skulle bli alldeles för jobbigt. Istället pekade bara på några lådor på måfå, för att få en snabbtitt.

När vi står där vid gränsen, dyker”The Cabriolet Challenge” upp, det vill säga 22 cabriole bilar från Holland av varierade märken och ålder som åker ner cabbat från Holland till Singapore - i april månad! Folk tycker att vi är galna. Men i det här fallet ligger vi definitivt i lä. Herregud, det snöar faktiskt till och från i Sibirien och Mongoliet så här års.

Så snart vi var klara med gränsformaliteterna, satte vi av mot närmaste staden Ulan-Ude, som ligger 20 mil norr om gränsen. Vi kände oss både glada och uppspelta av att komma in i Ryssland. Plötsligt kändes allt kul igen. Ryssarna känns glada och trevliga jämfört med de buttra Mongolerna.

Dessutom är ryssland nästan hemma, det är ju bara ett stenkast från Sverige. Visserligen råkar vi befinna oss i andra änden av ryssland - i Sibirien. Men ändå.

Herregud, vad dyrt allt är i Ryssland! Både att handla mat i affären och gå ut och äta kostar skjortan – precis lika dyrt som hemma i Sverige. Så här kommer det definitivt inte att bli några utsvävningar på restaurang. Det blir ju ap-dyrt om man ska äta ute flera gånger om dagen. Istället det blev en gammal hederlig ”tågluffar middag” igår med korv, bröd och öl på hotellrummet.

Eftersom man måste registrera sitt visa inom 72 timmar från ankomsten till ryssland, tog vi in på ett hotell första natten. Då får man automatsikt sitt visa registrerat, och slipper därmed en massa extra trassel.

Men att hitta ett rimligt prissatt hotell var inte det lättaste. Tre hundra spänn kände vi var smärtgränsen. För det fick vi ett riktigt råtthål, med en skitig och sunkig toalett som i korridoren. De gamla kommunisterna har missat en liten detalj i det här med marknadsekonomi – de har lärt sig ta betalt, men inte att leverera.

I morse när vi glada i hågen skulle ta oss en dusch, fick vi beskedet ”Niet, douch”. Vaaa? Helt otroligt. Ett hotell med hundratals rum och ingen dusch. Ett hotell som dessutom har mage att ta 300 spänn för ett sketet råtthål. För 300 spänn får man toppenfräscht boende, med egen dusch och toalett i vilket annat land som helst. Vi var beredda på att boendet i ryssland var dyrt och dåligt. Men att det var så här illa ställt hade vi aldrig vi aldrig ens kunnat föreställa oss. Vi är ändå inte speciellt kräsna.

På eftermiddagen åkte vi vidare till Irkutsk, längs vägen rundade vi sydspetsen på världens djupaste sjö. Lake Baikal är 1 637 meter djup och 63 mil lång. Det är kallt ut och Lake Baikal var fortfarande isklädd, så tanken på att campa vid sjön kändes inte så lockande.

Sent på kvällen kom vi fram till Irkutsk. Efter lite letade hittade vi igen det guest house, lite utanför stan som vi tänkt bo vid. Vi parkerade fem meter utanför dörren och drog ut en strömsladd till kupé värmaren och gick därefter in för att laga lite middag.

Inom kort började vårt billarm ge ifrån sig konstiga ljud. Vi har en sådan där liten nyckelflar som piper om någon bråkar med bilen. Tre gånger inom en halvtimme lät det som någon mixtrade med bilen. Varje gång rusade vi ut för att kolla. Bilen stod precis utanför dörren. Men det var igen där. Till slut började vi fundera om det var något fel på larmet.

Men den fjärde gången drog billarmet igång på riktigt. När vi kom ut stod bildörrarna vidöppna och vi såg en kille springa bortöver med två av våra väskor. Vi rusade efter men han hann undan i mörkret.

Det visade sig att han tryckt in bilrutan, ryckt upp dörrarna och slitit åt sig väskorna med kläder som låg i framsätet. Väskorna var fulla med sport- och vinterkläder samt fotoprylar som vi köpt i Vietnam och Kina. Det blev ett rejält kap för tjuven; två Fjällräven dunjackor, tre skidjackor, ett helt gäng vind och regn jackor, fleecetröjor sex reflexskärmar och ett ljushus – allt sprillans nytt. Till och med prislapparna satt kvar. Inköpsvärdet för oss var cirka 3 500 Skr.

Tjejen på vårt guest house ringde efter polisen, som dök upp efter ett par timmar. Men det var ingen idé att ens göra en anmälan. Det skulle bara bli en massa trassel till ingen nytta. Vi har ändå ingen försäkring som täcker sådana här händelser, eftersom det är alldeles för dyrt och man får ändå aldrig ut något när det väl händer i alla fall.

Konstigt nog är vi inte speciellt upprörda över det som hände. Kläderna var helt nya. Och visst de var våra, vi hade ju betalt dem. Men vi hade aldrig hunnit med att använda dem, så det känns inte riktigt som de riktigt var våra i alla fall. Nu är de borta. Känns lite lätt fånget, lätt förgånget. Vi är båda lite förvånade över vår reaktion.

När vi vaknade tog Bert genast tag i problemet med det sönderslagna fönstret. Det var ju bra att han slog in det lilla fönstret som är enklare att laga. Det var söndag och vi fick inte tag på någon glasmästare som kunde hjälpa oss.

Istället fick vi användning av den plexiglasskiva, som vi släpat med oss runt världen om något sådant här skulle hända. Med hjälp av en Swiss Army Knife, snöre och diskmedel fick han dit plexiskivan efter ett par timmars jobb. Tyvärr så blev den en lite spricka i den vid slutmonteringen. Men den är så pass liten att den knappt syns, när vi sätter upp folieskydden igen.

Därefter tog vi en tur in till stan för att kolla in folklivet. Det är förvånande att se folk som springer runt på stan och halsar öl ut stora 600 ml flaskor, mitt på blanka dagen. Det är inte bara A-lagarna, utan alla gör det.

På vårt guest house bor, Samuel och Gabriel, ett par overlanders från Schweiz. De är ute ett halvår med sin kultiga Landrover från 1965. Håller på med ett musik utbytes projekt. Det var trevligt att träffa lite likasinnade.

Vi har haft problem med vår stackars SAAB de senaste dagarna. Våldsamma vibrationer uppstår vid acceleration, framförallt på femmans växel. Detta problem dök upp efter besöket i Gobi öknen.

Bilen rullar fint så länge vi inte gasar och håller oss under 80 km per timme. Motorn känns klen, den svarar inte som den brukar när kör plattan i botten, utan den segar sig liksom iväg. Vi kör på 92 eller 95 oktan beroende på vad vi lyckas få tag på. Så vi tror inte dålig soppa är problemet. Luftfiltret är rengjort. Kanske är bränslefiltret igensatt? Kanske är det bensinpumpen som lagt av? Insprutningen? Är det någon som har en idé om vad våra problem kan bestå i? Förslag emottages tacksamt.

Dessutom har det dykt upp ett litet ”klonk ljud” när man växlar som vi inte lyckats lista ut vad det är. Drivknutar och drivpaket känns OK. Någon som kan lista ut vad klonket kan vara för något?

Natasja på vårt guest house kollade på den visa registration vi fått på hotellet i Ulan-Ude. Enligt henne så var den inte korrekt. Nya regler gäller från årsskiftet. Så vi måste göra om proceduren. Vi gick till Sprutnik resebyrå, bad om en ny visa registering och betalade 165 Skr per person igår. Idag kunde vi hämta upp papperen. Så här ska det tydligen se ut nu .

Sedan gav vi oss iväg mot Kasnoyarsk. Vi var ivriga på att komma iväg snabbt eftersom det börjat regna. Den 110 mil långa sträckan mellan Irkustk och Krasnoyarsk innehåller flera avsnitt med usel väg som blir katastrofal när den blir blöt.

Efter ett par timmar resa upptäckte vi ett mystiskt skramlande ljud. Vid närmare kontroll visade det sig att vår SAAB, helt självmant hade aborterat bakre ljuddämparen. Och när den väl var borta kändes bilen helt plötsligt mycket piggare. Förmodligen har ljuddämparen legat och täppt till avgasröret. Därför har motorn känts klen. Men de våldsamma vibrationerna finns fortfarande kvar.

Vi avverkade 57 mil idag, varav fem mil på dålig väg. Det gick hyfsat bra eftersom vägen ännu inte var helt genomblöt och sönderkörd. För att bättra på våra odds att klara de dåliga sträckorna körde vi ända fram till midnatt innan vi stannade för att sova. Risken är stor att vädret blir värre imorgon.

Nej, åh nej! Det var precis vad vi inte ville ha – toksnö. Under natten vräkte snön ner. När vi vaknade var det helt vitt ute, och det fortsatte dessutom att snöa hela dagen. Detta var det värsta som kunde hända just nu, när vi har flera svåra leriga passager framför oss.

Vi befinner oss just nu i det skräckscenario vi var oroliga över att hamna i. Vägarna är i ett fruktansvärt skick, en enda lerig sörja med milslånga köer av bilar som försöker ta sig fram eller sitter fast i skiten. Det vill säga precis som i det bildspel vi tidigare såg gällande ryska vägar, när bilisterna står i lera upp till knäna.

De första tre milen tog oss tre timmar. Vi stod mestadels still i de långa köerna förbi de värsta surhålen. Det jobbades febrilt med att dika ur så trafiken skulle kunna ta sig fram. När vi såg det första surhålet, så tog Bert fram bogserlinan. Det var lika bra att vara förberedd. Bättre det än att sitta fast i sörjan och då behöva trassla med detta. Bogserlinan fick sitta kvar hela dagen . Det var liksom ingen idé att ta bort den, med tanke på hur vägen såg ut.

Totalt har vi avverkat fyra mil skitväg med riktig lervälling. Men emellanåt kommer också långa sträckor av fin asfalterad väg. Vi har tagit oss fram för egen maskin hela dagen . Men många gånger har vi bara klarat det med ett nödrop. Men vår fina SAAB är hjälten hela dagen – varje dag!

Om vi har förstått det hela rätt så har vi nu bara ett avsnitt på max tre mil kvar av skitväg med lervälling innan vi når Krasnoyarsk. Hoppas, hoppas, hoppas vi klarar det för egen maskin och att vi inte kör sönder vår stackars SAAB när vi försöker.

Det leveranskörs en hel massa japanska och koreanska bilar från Vladivostok till Novosibirsk. Dessa sprillans nya bilar körs genom den här lervällingen. De skuttar och far på dessa urusla vägar, hjälpligt skyddade av teip på huven och runt hjulhusen för att slippa lackskador av stenskotten. Själv skulle vi gråta om vi köpt en ny fin bil som massakrerats på dessa vägar innan leveransen.

Nu när vi ser hur vädret kan vara i april, kan vi ju bara lugnt konstatera att Cabriolet Challenge gänget kom undan med blotta förskräckelsen. Undrar vad de hade gjort om de suttit i denna lervälling med sina fina bilar?

I morse var det var det till och med frost på insidan av bilrutorna. Så det var motigt att ta sig ur sängvärmen. Efter en riktig ryssfrukost med korv, stekt ägg och en brödbit, gav vi oss ut i dimman på den glashala vägen för att ta oss an sista delsträckan till Karsnoyarsk.

Vi väntade och bävade för de sista delarna av skitväg och lervälling. Men de dök aldrig upp. Istället bjöds det på en asfalterad väg full av enorma och tättliggande potthål. Men det är ändå ett bra mycket bättre alternativ än decimeterdjup lervälling.

Vid lunch var vi framme i Krasnoyarsk. Letade rätt på ett ställe att bo. Hittade ett rimligt prissatt budgetalternativ lite utanför stan, för 130 Skr per natt och med dusch och toalett i korridoren. Det var dessutom betydligt renare och fräschare än råtthålet i Ulan-Ude.

Därefter letade vi rätt på första bästa bilverkstad som kunde hissa upp bilen så vi kunde ta oss en titt under. Vi bytte tändstift, blåste ren luftfilter och kupé filter, satte fast de delar av ljuddämparen som faktiskt finns kvar och kollade växellådsoljan som var okej. Drivknutarna och hjullagren glappade lite tyckte Bert, men mekanikern bedömde att allt var som det skulle. Rensade även bort kilovis med lera mellan motorn och hasplåten.

Därefter körde vi en sväng för att kolla om vi blivit av med problemen. Både ”klonkljud och vibrationer kvarstod, men bilen kändes ändå lite piggare än tidigare.

Nytt försök med verkstad. Den här gången med en märkesverkstad för Audi, Mersedes och Skoda. Tänkte att vi kanske hade bättre möjligheter till hjälp där. Bert och chefen tog sig en provtur. När chefen kom ut och fick se vårt ekipage, skrattade han så tårarna rann.

Under provturen gick naturligtvis bilen ovanligt bra. Men när mekanikerna hissat upp den kom de fram till att det måste vara höger drivknut som är problemet. Killarna verkade kunna sina saker. Det fanns ingen drivknut till en SAAB 900 att uppbringa här i Ryssland. Istället plockade de ut den gamla drivknuten, mätte, kollade och ringde runt för att försöka hitta någon som passade.

Medan vi väntade blev vi bjudna på en lunch i verkstadens personalmatsal. Jösses, vilken rejäl lunch. Det var sallad, soppa, bröd, ris och kött samt fisk-kaka. En normal rysslunch. Det var ju rena rama sömnpillret.

Efter fyra timmar satt en drivknut i alla fall på plats. De hade fått tag på en ny drivknut till en SAAB 9000 som passade. Den gamla drivknuten var det bara flis kvar av. Nållagren fick de pilla ut för hand, styckevis. 1 733 Skr fattigare och mycket gladare lämnade vi bilverkstaden. Hoppas verkligen att detta löste våra problemen.

När vi ändå var igång passade vi på att lämna in bilen på tvätt. Motorrumstvätt för att bli av med all lera som satt fast inne i motorrummet och en utvändig tvätt för att vår SAAB skulle blir blank och finns igen. Den stackaren såg ju så eländig ut efter våra äventyr i lervällingen häromdagen.

Vi tror att vår SAAB har drabbats av hemlängtan. Den har fått nog av våra strapatser och vill hem till garaget och vila.

De första milen av motorvägen mot Novosibirsk gick riktigt bra. Kändes som bytet av drivknuten var vad som behövdes. Men snart började vibrationerna igen. De var inte lika kraftiga som tidigare, men problemet kvarstår helt klart. Kanske skulle vi ha bytt den vänstra drivknuten också. Bert tyckte den kändes glapp, men mekanikerna sade att det inte alls behövdes.

Efter tio mil på slat fin väg hör vi ett distinkt “böööööl”, följt av ett metalliskt skrapande. Man behöver inte vara Einstein för att lista ut vad detta betydde. Hela avgassystemet hade gått av framför främre ljuddämparen. Bert knöt fast avgassystemet efter bästa förmåga, så vi åtminstone kunde ta oss de tio milen till närmaste stad. Hasplåten och avgassystemet har ju fått otroligt mycket stryk under hela resan.

Vädret har i alla fall förbättrats väsentligt. Solen värmer skönt, men vårvindarna är fortfarande iskalla. Tussilagon blommar vid vägkanten och en släkting till vår vitsippa likaså. Landskapet börjar likna Sverige allt mer med björkar, tallar blandat med öppna fält.

I utkanten av nästa stad hittade vi en verkstad som kunde svetsa ihop främre avgasröret. Vi körde in på gården och gasade så det brölade ordenligt. Då behövdes inga vidare förklaringar om vad som behövde göras. Det tog en timme att fixa och kostade 330 spänn.

Mekkillen konstaterade även att höger motorfäste behövde fixas. Men även det främre fästet verkade slitet. Detta får vi ta hand om när vi kommer till Novosibirsk på måndag.

Vi vill passa på att tacka alla för all hjälp vi fått med analyser och mektips. Det är toppen att ha fler som tänker och kommer med möjliga uppslag på vad som är fel. Tack alla!

Äntligen lite mänskliga temperaturer igen! Vi har spenderat en mysig söndag i Tomsk med årets första riktiga vårvärme. Ryssarna har gått man ur huse, och kastat av sig sina bylsiga vinterkläder. En del av tjejerna är så lättklädda att vi misstänker att de glömt kjolen hemma . Dessutom stapplar de runt i skyhöga stövlar, allihop. Man skulle få svindel för mindre.

Ryssarna är dessutom minst lika förtjusta i grillat som Svenskarna. Det ryker ur varenda buske idag. Den normala grillmåltiden består av grillspett med enbart kött, ketchup, syltad lök och en bit bröd – detta äts av alla, överallt vi tittar.

I parken är det något evenemang på gång. Det första vi hör är en arméorkester som spelar ABBA låten Money, money, money. Vi kan inte låta bli att dra på läpparna åt det komiska i situationen.

På kvällen gav vi oss iväg för att kapa lite körtid från morgondagen. Vi vill ju komma till Novosibirsk så tidigt som möjligt för att hitta en bra verkstad. Efter bara en halvtimmes körning, hör vi åter igen ett rejält ”bröööööll. Ljuddämparen har gått sönder igen. Den här gången på ett helt nytt ställe, ett brott mitt på röret. Ja, jösses. Vi ska ju ändå till en verkstad imorgon. Så vi får väl fixa det då.

Strax före lunch anlände vi i Novosibirsk. Det första vi gjorde var att leta rätt på en vettig verkstad. Efter en del snurrande, frågande och letande hittade vi en Mersedesverkstad. Men det kändes ändå inte helt rätt. Då guidade ett par kunder oss till genom stan till ett kombinerat försäljningsställe och verkstad för diverse märken som Volvo, Ford, Range Rover, Jaguar, Toyota och Hyundai.

Fort som sjutton kom vi in i verkstaden och de började skriva arbetsorder. Stop, stop, stop, sade vi som ville veta om de kunde fixa våra problem och vad det skulle gå. Nej, nej, oroa er inte för kostanden, säger då verkmästaren Dmitry. Vaddå tänkte vi, vad menar han med det?

Genast tog de itu med att riva bort det trasiga avgasröret, svetsa ihop det och sätta det på plats igen. Under tiden lagade Catharina lunch ute på parkeringen.

Med toppmodern dataelektronik kollade de stötdämparna – som otroligt nog fortfarande var helt okej. Därefter konstaterade de att den inre vänstra drivknuten var slut. Fan också, att vi inte bytte den när vi var på verkstad förra veckan. Bert misstänkte ju att den också var dålig, men mekanikerna sade att den var sade att den var helt okej. Det hade besparat oss en hel massa problem.

Höger motorfäste var också helt slut. Främre motorfästet behöver också åtgärdas. Tyvärr går det inte att uppbringa nya motorfästen här, så det får vänta tills vi börjar närma oss Sverige igen.

Kollade med Metsos skeppningsexpert Lasse Andersson, om det gick att skicka hit reservdelar från Sverige i DHL paket. Vi fick klart och koncist svar. Skicka dokument ja. Skicka reservdelar – glöm det. Ryska tullen är helt galen när det gäller sådant. Det kommer att ta ett par månader att få ett DHL paket med reservdelar genom tullen.

Vi försökte även komma i kontakt med en SAAB 900 klubb i Moskva via webben. Tänkte att de kanske hade reservdelar att dela med sig av. Tyvärr fick vi ingen kontakt med dem.

Men Dmitry fick i alla fall till slut tag på en lämplig drivknut i Moskva, till en tredjedel av kostnaden hemma i Sverige, inklusive flygfrakt hit till Novosibirsk. Om det vill sig väl dyker den upp på fredag morgon.

Sedan blev vi varse varför vi inte behövde oroa oss för reparationskostnaden. Dmitry bjuder på servicen om vi betalar för reservdelarna. Han verkstad med 200 anställda servar nämligen bara bilfirmor och han kan inte ta betalt av privatkunder. Men han ville gärna hjälpa oss ändå.

Promenerade runt i 1,5 miljon staden Novosibirsk. Köpte biljetter till morgondagens operaföreställning Macbeth och kollade in stadens Leninstaty på torget utanför. Att ryssarna gillar stora fula monument är ju ingen nyhet. De städer vi besökt hitintills har alla ett central placerat torg bebott av en riktigt stor Leninstaty.

Sedan blev vi tagna av polisen, när vi satt där på Lenin torget på en parkbänk och sippade på en öl i solen. Att dricka öl på allmän plats är tydligen inte tillåtet, trots att ALLA gör. Tricket är väl att ryssarna är smarta nog att gömma ölen när polisen kommer. Men polisen sa bara fy, fy. Släng bort den där.

I flera olika städer har vi ätit på ”Stolovaya” ställen. Det är lunchserveringar där det serveras god och billig husmanskost ur kantiner. Det är toppen att kunna peka på det vi vill äta. Här borta i Sibirien är alla menyer på ryska och ingen talar engelska. Normalt brukar vår kost bestå av borsjtsj, chljeba, sjasjlyk och piva, det vill säga rödbetsoppa, bröd, grillspett och öl. För det är de enda vi kan säga och som de med säkerhet har på menyn överallt. Finns det andra gäster på stället brukar vi gå fram och kolla vad de har på sina tallrikar och visa för servitrisen att vi vill ha samma sak. Det fungerar också bra.

På kvällen tog Dmitry med oss på en off road tur till ett fint ställe vid floden Ob utanför stan. Dmitry gillar off road. Han körde rätt ut i skogen. Bara mejade ner slyn med bilen och körde rått och brutalt rätt över trädstammar som låg i vägen. Men ibland blev de lite övermäktiga och då fick vi hoppa ur och att hjälpa till att bana väg.

På vägen hem tog han med oss till en speciell öl-kiosk. De säljer färsk fatöl som tappas upp plastflaska vid beställning. Sortimentet var rejält. Det hade 25-30 sorters färsköl, alla från Sibirien. Kul! Något sådant har vi aldrig sett tidigare.

Vi har hittat en helt okej truck-stop i utkanten av Novosibirsk, som dessutom ligger bara några kilometer från verkstaden. Här finns både, dusch, bastu, toalett och ett par vägrestauranger. Här kan vi lugnt häcka och invänta reservdelarnas ankomst medan vi umgås lastbilschaffisarna.

På kvällen var vi på operaföreställning. Det var Macbeth som gavs på pampiga The Opera & Ballet Theatre, en stor och mycket vackert restaurerad teater .

Eftersom opera inte är något av våra absoluta favoritintressen, så köpte vi de billigaste biljetterna som fanns att få. För bara 16 Skr per person fick vi platser på balkongen högt upp under taket. Men den enorma salongen var inte ens halvfull. Så när förställningen väl började, kom en av teatervärdinnorna och hämtade oss och visade oss till två lediga platser på första parkett, tredje bänkraden. Toppen!

Publiken var förvånansvärt ung, många såg ut att bara vara runt tjugo år. Eftersom föreställningen gavs helt på ryska så vi förstod inte så mycket. Det var ändå en rolig upplevelse. Men det hade ju inte gjort något om föreställningen varit något kortade. Den var fyra timmar lång, med bara två korta pauser.

Idag var vi till verkstaden för att kolla hur det går med leveransen av drivknuten från Moskva. Vi fick besked om att den skulle komma redan på eftermiddagen. Men när eftermiddagen kom, blev det nya besked. Imorgon eftermiddag ska paketet vara här.

Medan vi väntade passade vi på att surfa, skypa och maila på verkstadens snabba trådlösa närverk. Fick kontakt med några medlemmar i SAAB 900 klubben i Moskva, som vi ska träffa när vi kommer dit. En kille ska försöka hjälpa oss få tag på nya motorkuddar. Det vore toppen om han fick till det. För det behöver vi verkligen!

På kvällen dök Vladimir upp, en kille från verkstaden. Han undrade han kunde få visa runt oss i stan. Självklart tyckte vi, och hoppade in i hans bil och tog oss en tur. Att välja vodka är inte lätt så vi tog med Vladimir till affär så fick peka ut vilka sorter som var bra.

På morgonen kom Vladimir för att hämta oss igen. Den här gången för att ta oss till Akademgorodok Suburbs, en slags elitförstäder som byggdes upp under Sovjettiden. Syftet var att attrahera forskare och akademiker till de många forskningsinstituten i området. Det som skulle fungera som lockbete var rymliga lägenheter i naturskön omgivning och en del förmåner.

På ett av forskningsinstituten har de två enorma mammutskelett i entréhallen. Dessa skelett har hittats här i Sibirien. De här mammutarna dog för 40 000 år sedan.

På kvällen bjöd Vladimir hem oss och vi fick träffa hans mamma Alla. De bodde i en två rum och kök lägenhet på åttonde våningen i utkanten av stan. De bjöd på middag och konjak och vi låna deras dusch. Det var trevligt att bli inbjuden till ett ryskt hem.

Rysslands absoluta mittpunkt ligger mitt i Novosibirsk. En minimal kyrka är det monument som markerar platsen. En strid ström av brudpar kommer dit för att ta sina bröllopsfoton framför kyrkan.

Efter ytterligare en lång dags väntan kom så äntligen drivknuten. Den kom så sent att vi inte hann fixa bilen idag. Det ska vi göra imorgon förmiddag istället.

Vardagen börjar närma sig för oss. Panik, panik! Idag har Bert sökt tre jobb som han hittat i arbetsförmedlingens platsbank.

Men vi fick i alla fall mycket glädjande besked från Moskva. Nikolay, en sann SAAB entusiast som driver www.speedparts.ru hade lyckats skaka fram tre nya motorkuddar som han ska hjälpa oss montera när vi väl kommer dit.

Nu är både vi och vår SAAB glada igen. På förmiddagen när de plockade lös drivknuten upptäckte vi hur illa åtgången den verkligen var. Alla nålarna i lagren var borta och axlarna var redan redigt slitna. Det är helt klart att det var sanden i Gobi öknen som dräpte drivknutarna. Drivknutsfettet var uppblandat med sand och hur stora är oddsen att två drivknutar som gått 27 000 mil tar slut med 100 mils mellanrum. Så fort vi var klara på verkstaden satte vi av mot Omsk.

Måste då säga att de ryssar vi träffat verkligen har varit jättetrevliga, snälla och hjälpsamma. Speciellt Dmitry har verkligen gjort allt i sin makt för att hjälpa oss.

När vi läste i guideboken om Novosibirsk, så lät det inge vidare. Men vi tycker att Novosibirsk har varit bäst hitintills i Ryssland. Men det beror mest på alla trevliga ryssar vi träffat här.

Gissa vilka vi träffade på när vi svängde in på truck-stop parkeringen utanför Omsk, om inte Schweizarna som bodde på samma guest house som oss i Irkutsk. Vi tog en öl och berättade vad som hänt sedan vi sågs senast. Det visade sig att de också hade spenderat en hel del tid på diverse verkstäder de senaste veckorna.

Snacka om att det är rejäla väderväxlingar här borta. Ena dagen är det sol och sommarvärme, nästa dag storm, den tredje dagen snö och idag frost och hagel.

Trafikpolisen måste vara Rysslands största arbetsgivare, med tanke på hur många det finns. De står i varenda buske och vid varje in- och utfart till städer och större byar. Hitintills har vi blivit stoppade 16 gånger och fått våra papper kollade. De har varit schyssta och bara gjort sitt jobb och vi blir inte stoppade mer ofta än ryssarna själva. De har heller aldrig sökt igenom vår bil efter vapen, vilket hände när vi var ute och åkte en kväll med Vladimir i Novosibirsk.

Men igår kväll råkade vi ut för en korrumperad polis patrull. De tog oss med radar och påstod att vi kört 85 km/tim, när hastigheten var 60 km/tim. Vi i körde i samma hastighet som trafiken i övrigt och vi såg ingen 60 skylt, så vi vet inte om de bara tog en rövare. De var helt klart ute efter att skaffa sig extrainkomster. De började med att kräva 100 $US, när Bert svarade att vi inte hade några dollar svarade de, okej ge oss euro istället då. Nej, vi har ingen euro heller bara rubel, svarade Bert. Okej 1000 rubel sade polisen, men vi fick ner det till 500 rubel till slut för vi sade att vi inte hade mer. Det innebär att vi fick ner ”böterna” till från 700 Skr till 133 Skr. Det kändes på stämningen att det inte var läge tjafsa den här gången. Man vet inte vad redan korrumperad polis kan hitta på för att sätta dit en, och vi skulle ha svårt att försvara oss när vi inte kan språket.

Men det känns för djävligt att tillåta och understödja korruption på det här viset. Skulle kännas bättre att betala dubbelt så mycket i riktiga böter och få kvitto om vi gjort fel, än att ge pengar till korrumperade skitpoliser. Tog faktiskt bilder i smyg på poliserna. Funderar på att anmäla dem om vi bara hittar något sätt att göra det på. Vi noterade tid, plats och deras bilnummer. Tillsammans med de smygtagna bilderna borde poliserna gå att identifiera. Vore fint om de fick sparken.

Idag avverkade vi de sista 40 milen till Moskva. Äntligen fick vi lite bra väg. Tio mil utanför stan ser vi plötsligt ett gäng fallskärmar i luften, som landar på ett hoppfält precis intill M5. Vi åkte dit för att kolla läget. Hoppriserna var riktigt humana, 100 Skr för 4000 meter och de hade två L31 och en MI-8 i sin flygplanspark.

När vi snackade runt lite fick vi veta att de öppnats en sprillans ny vindtunnel 85 kilometer söder om Moskva, för bara några veckor sedan. Den måste vi ju bara prova innan vi lämnar Moskva!

Vid 18 tiden var vi framme vid den GPS punkt i Moskva som vi fått av Nikolay. Men där fanns ingen Nikolay. Det visade sig efter en del förvirrade SMS och telefonkontakter att GPS koordinaterna vi fått var helt stolliga. Vi var åtta mil fel! Vi bestämde att Nikolay skulle möta oss på innersta ringleden vid IKEA, och guida oss därifrån.

När Nikolay dök upp i sin röda SAAB, bad vi honom ta det lugnt genom trafiken. Javisst sade han och drog iväg i 120 km/tim kryssandes mellan filerna som en riktig bilbuse. Vi hade plattan i botten och lyckades ändå inte hänga med. Jösses, det här var nog den mest skräckartade trafikupplevelsen på hela resan. Åh gud, låt det bli trafikstockning snart, tänkte vi.

När vi väl var framme vid verkstanden ville de ta en titt på bilen genast. Tänk att rulla in bilen och börja meka klockan nio en lördag kväll. Snacka om sanna SAAB entusiaster. På ett kick hade vår SAAB fått högra motorfästet utbytt. Det gamla motorfästet var det bara skit kvar av. Sedan blev det oljebyte och nytt oljefilter.

Vi bor inne på gården vid Speedparts verkstad. Här har vi tillgång till el, vatten och Internetuppkoppling. Dessutom slipper vi vara oroliga för bilen när vi åker in till stan, för här står den i säkert förvar bakom låsta grindar. Toppen!

Fick en förklaring till varför Nikolay körde som en bildåre. Han har ägnat sig åt street racing under många år och vunnit allt finns att vinna. Nu har han lagt av. Han ledsnade på den bristande konkurrensen, men ränderna går tydligen inte ur för det. Det rycker i gasfoten och han kan helt enkelt inte köra lugnt och sansat.

På eftermiddagen kom Nikolays kompis Vadim och hämtade oss, för att visa oss Moskva. Även Vadim är bil freak, efter att vi alla tre tagit ett par öl vardera på en uteservering hoppade vi in i hans bil och for i 120 Km/tim genom centrala Moskva. Jösses! Men Vadim som är kriminalpolis till yrket tyckte inte det var något att oroa sig över. Eftersom han är polis blir han aldrig stoppad i de otaliga poliskontroller vi passerade.

Vi besökte bland annat kosmonaut museet, som var jätteintressant trots att all information var på ryska. Där fanns månfarkoster, antika rymddräkter, rymdmat och uttjänta satteliteter. Dessutom fanns där två uppstoppade hundar; rymdhunden Lajka som återvände till jorden levande och den första hunden som skickades upp som dog. I parken utanför kosmonaut museet stod ryssarnas första månraket uppställd. Såg förvånansvärt liten ut för att ha klarat en tur och returresa till månen.

Tog en tur i pariserhjulet för att få se Moskva lite från ovan. Sedan strosade vi runt och beskådade diverse krigsmonument , fontäner och skulpturer som det är så gott om i Moskva.

Började dagen med ett besök på Vitrysslands ambassad. Att få turist visa skulle ta fem arbetsdagar. Så länge ville vi inte vänta, så vi bestämde oss för ett transit visa istället för 45 $US per person. Då slipper vi dessutom strul med visa invitation, förbokat hotell och visa registrering när vi väl kommer dit. Visserligen gäller det bara för 48 timmars vistelse i landet, men må så vara. Vi får helt enkelt planera så att vi maximerar vår vakna tid i landet och läsa på lite extra så vet exakt vad vi vill göra.

Medan vi väntade på att vårt visum skulle bli klart passade vi på att turista oss. Firandet av 9 maj, det vill säga segern i andra världskriget är en jättegrej här. Hela stan har fyllts med flaggor, vimplar och affischer. På Röda Torget ska det nationella firandet ske, där var förberedelserna i full gång med scenbyggen, läktare, tv-kameror och repetitioner. På grund av detta var även Lenin Mausoleet stängt. Tråkigt för det hade vi gärna velat besöka.

Tog en tur i det gamla kända statliga varuhuset GUM , som ligger precis intill Röda Torget. Nu är där en galleria full av dyra, lyxiga märkeskläder.

När vi kom runt hörnet på Kremlin, såg vi att det var massor av folk runt polisens avspärrning vid den ökända soldatens grav. Vi tog oss fram genom folkmängden för att se vad som stod på. Vid graven pågick en ceremoni med kransnedläggning , ackompanjerad av en arméorkester och marscherande soldater. Männen i mörk kostym som lade ner kransen var någon slags höga potentater. Det kryllade av livvakter runt dem och de lämnade platsen i stora svarta bilar med tonade rutor.

Så snart potentaterna försvann släpptes avspärrningen. Därefter följde en strid ström av kransnedläggande grupper som och gamla krigsveteraner med sina utmärkelser fästade på bröstet. Alla ville de hedra de okända soldaterna som givit sitt liv för sitt land. Den okända soldatens grav är faktiskt inte bara ett minnesmärke, utan i graven finns faktiskt en riktig kropp av en okänd rysk soldat.

När Nikolay kollade på bilen häromdagen konstaterade han genast att vattenpumpen måste bytas ut omgående. Det är från dåliga lagret i vattenpumpen det skrikande ljud härstammar, som vi hört när vi startat bilen den senaste månaden. Vi hade också märkt att temperaturmätaren visat misstänkt låga temperaturer under gång, vilket tydligen berodde på att termostaten var trasig. Så idag har vår SAAB fått både en ny vattenpump och ny termostat.

På eftermiddagen blev vi inbjudna till ett riktigt ”russki style” banya party. Det var bastu, kallbad, rejält middagsbord med traditionella ryska rätter, iskall vodka och öl i bastun – och party. Det var verkligen skitkul!

Lena , Nikolays fru äger och driver två Banyas i Moskva och vi besökte en av dessa. Proceduren gick till på här viset; först bastade vi tills vi blev ordentligt varma, därefter är det ett dopp i iskalla poolen som gäller, för att sedan stärka oss med vodka och riktigt fet mat. Därefter började hela processen om på nytt. På det här viset håller man på under några timmar. Vartefter sällskapet blir allt fullare för varje runda.

De löjliga filthattarna var toppen. De skyddar huvudena från att bli överhettade i bastun. Maten vi hade med till bastun både tillagades och serverades av bastuföreståndaren. Vi har också insett varför ryssar är så förtjusta i fet mat, det är helt enkelt för att de ska klara av att stjälpa i sig stora mängder vodka. Det serverades tre sorters sallader i majonnäs, tjocka skivor rent späck på mörkt bröd, sylta med stark senap, fläskkotletter, räkor och tårta som efterrätt samt vodka, så lätt att den snudd på dunstade i munnen. Vi är så glada över att vi fick vara med om ett riktigt ryskt banya party!

Vilken flopp. Vi som hade sett fram emot en riktigt rysk dag med parader pompa och ståt. Det var runt Röda Torget allt skulle ske. Så vi tog tunnelbanan in dit på morgonen, eftersom firandet skulle börja först klockan tio.

När vi kom dit upptäckte vi att alla gator runt Röda Torget redan var avspärrade. Vi frågade en av poliserna, som på stapplande engelska informerade oss om att gatorna till Röda Torget hade stängts redan klockan sju i morse. Så för att få en ståplats i regnrusket vid festligheterna hade vi behövt vara där redan vid 5-6 tiden. Så det var bara att vända tillbaka hem igen. Avspärrningarna skulle inte tas bort förrän framåt tvåtiden.

Det blev lite verkstads party för att fira ”segern” på eftermiddagen. Grillat och vodka såklart. Bert som fortfarande var klen efter gårdagens bravader fick ändå tvinga i sig en ” Sweet lips ”, vodka, tomatjuice, öl för att visa sin goda vilja och skåla för segern. Sedan var det Catharinas tur med samma sak, men hon var i alla fall inte bakis.

På kvällen gjorde vi ett nytt försök med att åka in till stan. Men det var besvikelse igen. Röda Torget och mycket annat var fortfarande avspärrat, med polis, militär och vakter överallt. Men nu hade de i alla fått igång lite musik och uppträdanden på några mindre scener runt om i stan och det var en hel del folk i rörelse . Folk drev mest omkring, gata upp och gata ner och det var inte alls den partystämning som vi förväntat oss. Molokna återvände vi hem igen efter ett par timmar.

På förmiddagen lade vi på våra nyinköpta däck. Våra gamla däck var det inte mycket kvar av. Fläckvis var de totalt blankslitna. Tänkte att det är lika bra att byta nu när Nikolay kan hjälpa oss hitta bra däck, för våra gamla skulle ändå inte hålla hela vägen hem. Vi har ju runt 1 000 mil kvar att köra.

Vi har fått toppenbra hjälp av Nikolay. Bilen behövde verkligen en SAAB kunnig hand, efter snart 8 000 knaggliga och skakiga mil på usla vägar. Det här verkstadsbesöket besparar oss förmodligen en hel del trassel så här på hemvägen. Toppen också att vi kunde bo inne på verkstadsområdet med tillgång till el, dusch och internetuppkoppling. Det har varit ett roligt besök i Moskva, vi har hunnit se en hel del av staden och träffat många roliga och trevliga ryssar. Men Moskva har mycket att erbjuda, här skulle vi utan tvekan kunna spendera en vecka till. Men nu måste vi åka vidare. Nya resmål väntar.

På eftermiddagen bar det av till FreeZone Moscow Windtunnel. Den är inrymd i ett stort gul-orange hus som ligger precis intill M2, sex mil söder om Moskva. När vi kom dit visade det sig att de inte öppnat ännu, trots det var de fullbokade precis hela dagen. Men när Tony fick se vår coola bil och höra om vår resa, sade han att vi självklart måste få flyga lite. Så han puttade hela schemat framåt och bjöd oss på åtta minuters flygning.

Deras officiella webbsida kommer upp i juni. FreeZone Moscow Windtunnel öppnar officiellt först i juli. Nu när vi var där var det fortfarande en enda stor byggarbetsplats och vi nös som galningar efter flygningen av all byggdamm vi dragit i oss. Men de har definitivt fokus på rätt saker, att först och främst få vindtunneln flybar. Så småningom kommer det att byggas hotell och restaurang på området också och de kommer att ha öppet alla dagar mellan 08.00-24.00. Telefon: +7-495-784-2313.

Vindtunneln är 12 ft i diameter och drivs av fyra el-fläktar på tillsammans 1 000 hp med återcirkulerande luft, som ger en vindhastighet på maximalt 250 km/tim. Skydiver priser: 30 minuter 9000 RUR (cirka 2 400 Skr), 1 timme 15 000 RUR (cirka 4 000 Skr). Tränande lag kan förhandla till sig rabatterade priser.