Nu är vi i Myanmar – både vi och SAABen. Rörelsefriheten är precis som vi anade – mycket begränsad. Men trots allt känns det som en seger att vi fått in bilen i landet.

Att göra ett dagsbesök i Myanmar är enkelt. Vid gränsen betalar man 100 Skr per person, tullen behåller eller snarare konfiskerar passet och ger en istället ett tillfälligt ” Myanmar permit ”. Processen är snabb, det tar bara tio minuter. För oss var det självklart lite krångligare. Förutom att vi ville stanna ett par dygn så ville vi dessutom ta med oss vår bil in i landet. Men tullarna var snälla och hjälpsamma. Efter cirka 1 ½ timme var problemet löst.

Självklart ville vi genast testa hur begränsad vår rörelsefrihet verkligen var, så vi satte av västerut. Efter bara tre kilometer spärrades vägen av en bom och vakterna sade åt oss att vi måste vända tillbaka till Tashileik. OK, då vi testade vi att åka åt det andra hållet istället. Den gången kom vi lite längre, en dryg mil innan vi blev stoppade på nytt .

Vid denna vägspärr träffade vi en man som var utrustad med både ett business visa samt special tillstånd för att resa med bil i området. Detta hjälpte inte honom ett dugg. Han fick också vända och åka tillbaka till Tashileik.

Vi åkte tillbaka till stan för att käka middag, samt låta en kall och god Myanmar öl slinka ner i strupen. Det är toppen att restauranger har flerspråkiga menyer. Men i det här fallet hjälpte det inte alls i alla fall, vare sig kinesiska, myanmarska och thai är vår starka sida…

Självklart var det helt omöjligt att få sova i bilen. Senast klockan 18.00 måste vi vara incheckade på ett hotell eftersom det då rapporteras in till myndigheterna vart vi finns någonstans. Vi slog på stort och valde Regina Hotell & Golfklubb för 300 Skr natten. Där fanns även ett kasino. Eftersom det är förbjudet med spel och dobbel i Thailand är det många som åker över gränsen för att spela .

Idag promenerade vi runt i stan för att kolla in de sevärdheter som bjuds. Även här i Myanmar är de flesta Buddister och stadsbilden domineras av Tachieik Pagodas guldglänsande spria.

I affärskvarteren närmast gränsen blev vi ideligen påhoppade av envisa försäljare som ville sälja klockor, ficklampor, små fläktar och gud vet vad. Cigarettförsäljarna var påstridigast av dem alla, torts att vi klart och tydligt förklarat ”no smoking”!

Eftermiddagen hade flera trevliga överraskningar i sitt sköte åt oss. Till vår stora lycka träffade vi på ett gäng både unga och gamla ” Long Necked ” kvinnor iklädda sina guldglänsande halsringar. Hade ingen aning om att det fanns sådana seder i dessa trakter. Vi träffade även på en bergsby kvinna utstyrd i traditionell dräkt med vackra bjällror samt ett par andra kvinnor mitt i stan med jätteörhängen . Exotiskt värre minsann!

De flesta kvinnor vi sett i Myanmar har ansiktena insmorda i någon ljusgul sörja. Vi har diskuterat om det kunde vara någon form av religiöst uttryck. Men icke, det är bara skönhetsvård ”The Myanmar way”. Kvinnorna gnuggar en träbit mot en rivsten och blandar med några droppar vatten. Därefter smörjer kvinnorna in sina ansikten med sörjan. Detta är en primitiv form av solskydd som även sägs hålla huden len, torr och sval hela dagen. Effektivt kanske, men inte snyggt.

Idag fick vi dessutom äran att träffa en verkligt gammal kvinna som – tro det eller ej – var 117 år! Ingen av oss har då aldrig träffat en så gammal människa. Hon såg väldigt kry ut och det var minsann inget fel på vare sig syn eller hörsel och hon promenerade runt helt för egen maskin. Wow, vilken krutgumma! Det var en ära att få skaka hennes hand.

Idag fyllde SAABen 25 000 mil så vi klappade om den och gratulerade den extra mycket.

Vi åkte tillbaka in i Thailand igen för att ta oss vidare till norra Laos. Den bruna Mekongfloden som bildar gräns mellan länderna slingrar sig genom det frodiga och böljande landskapet. Det är vackert här uppe i gränslandet mellan Myanmar, Thailand och Laos. Sedan i början på 70-talet kallas området den Gyllene Triangeln på grund av den stora opium produktionen.

Vi stannade ett par timmar för att besöka Opium Museet, ett stort, intressant och oerhört påkostat museum mitt ute i ingenstans - men mitt i Gyllene Triangeln. Besöket inleddes med att vi fick gå genom en lång slingrande tunnel av läskiga ljud, skum belysning och krälande människor längs väggarna som skulle föreställa hur hjärnan upplevde opium rus. Det var obehagligt. Vi kände oss illamående.

Myanmar är utan tvekan världens största producent och exportör av opium. All produktion sker uppe i de avlägsna bergsbyarna i norr. I Thailand har man kämpat hårt och lyckas få bukt med problemet genom att bergsfolken erbjudits alternativa inkomstkällor, utbildning och sjukvård.

Thailand har mycket hårda straff för narkotika innehav och smuggling. Det är dödstraff som gäller. Efter vårt besök på museet vet vi att tullen redan känner till alla sätt att smuggla knark. Förutom alla uppenbara och redan kända sätt att smuggla vad sägs om följande; låta påsar med knark växa fast inne i kålhuvuden, stoppa knark i barnens nalle eller klistra fast det på barnens kropp, dränka in kläder i knarklösning, tillverka religiösa amuletter i en blandning av lera och knark.

Dessutom hade de ett kul dataspel där vi leka tullare och leta knarksmugglare och till exempel hitta knark i magen på en liten katt… Ja, det som inte togs upp gällande opium på det här museet är inte värt att veta. Visste du förresten att var 30 kines tidigare var opiumberoende!