Färjan lämnade kajen klockan 04.40 i morse, det vill säga sex timmar och fyrtio minuter försenad. Med säkert dubbelt så många passagerare som den var godkänd för. När vi kom ombord fanns inte en enda ledig sittplats och passagerarna låg huller om buller på golven, i korridorer och trapphus. Färjan var riktigt skabbig och sliten med trasiga möbler och intorkade spyor. Vi valde att spendera resans fyra timmar på övre däck nära flytvästar och livbåtar. Båten hade klart märkbar slagsida.

För denna fem mil långa resa i detta sjaskiga fartyg betalade vi 1 250 Skr för enkel biljett samt bilen. Efter en tålamodsprövade övertalning kryddad med en del heta känslor hade vi ändå lyckats pruta ner priset för bilen med 400 Skr. Vi fick igenom den som bil istället för camper. Med tanke på de enorma lass många av de vanliga personbilarna sina tak och vilka direkt kan jämföras med storleken på vårt Toppola hus, så tänkte vi inte absolut inte acceptera att betala mer än för en personbil. I vår Carnet de Passage står det dessutom att det är en personbil.

De krävde 1 500 Skr i inreseavgift för bilen. Av en händelse råkade vi få reda på att om cylindervolymen översteg två liter så blev det dubbel inreseavgift – vilket var just vad de avkrävde oss. Hmmm… tänkte vi, dyrt! Efter 45 minuters förhandlande lyckades Bert övertyga fem kontrollanter om att vi inte alls hade en sådan stor motor, utan att siffrorna för bilens bredd 1700 mm var bilens korrekta slagvolym. Det var en lämplig siffra att peka på och kontrollanterna kunde ju inte tyda rubrikerna. Som i ett trollslag halverades införselavgiften till ”bara” 750 Skr. Sedan tillkom som brukligt en del andra avgifter som försäkring 90 Skr plus vägskatt 20 Skr.

Dessutom måste alla utländska fordon ha Egyptiska nummerplåtar som självklart också kostade pengar, 100 Skr. Så nu heter vår bil inte GXG 815 utan, ”mask, mask, mask och mask” som betyder 7536.

Utöver alla dessa avgifter behövde vi också skaffa visum till Egypten som kostade 110 Skr per person. Visumet fixade vi på båten mellan Aqaba och Nuweiba. Det var inga som helst problem att få inresevisum för en månad. Viktigt att tänka på dock var att specificera att det skulle gälla för resa i hela Egypten och inte bara för Sinai halvön.

Ja, det är sannerligen inte ett billigt nöje att byta land. Nu hade vi använt upp hela vårt reservkapital på cirka tre tusen kronor i dollar och euro - utom ynka 35 Skr. För dessa köpte vi två öl för det tyckte vi att vi var värda efter; en timmes nattsömn, fem timmars effektivt förhandlande och köande vid gränsen, nästa ingen pratar engelska, all information är på ”maskspråk”, +35 grader i skuggan och stekande sol, skitiga, hungriga och törstiga.

I all denna röra av dokument och inresehandlingar lyckades tappa ett av passen. Detta upptäckte vi när vi skulle genom utpasseringskontrollen. Så vi fick vända om och börja leta. Tack och lov fick vi igen passet ganska snabbt. Men vi hann ändå med att bli lite oroliga.

Vi gav oss rätt ut i Sinai öken som vi skulle korsa på vår väg till Kairo som låg 45 mil bort. Vi tänkte hämta pengar i närmsta bankomat. Men tyvärr tog bensinen slut innan dess. Svängde av för att tanka upp de sista 15 Skr vi hade för det fick vi 15 liter bensin. Samtidigt passade vi på att fråga en engelsktalande medtrafikant om vart närmsta bankomat var. Han förklarade att den låg 30 mil bort. Mannen insåg vårt dilemma och sade jag bjuder på en tank. Vi bara gapade, men tog tacksamt emot denna skänk från ovan och fortsatte vår färd genom Sinai öken.

När vi efter tio mil stannade vid vägkanten för att kissa, vände våra räddande änglar om för att försäkra sig om att vi inte stannade på grund av att vi hade problem med bilen.

Efter ytterligare en timme i öken fick vi ta vad vi hade. Öl och kex var vad som fanns för att trösta våra hungrande magar och törstande strupar, när vi inte hade några pengar att köpa mat för.

Även här på Sinai halvön är det gott om militära kontroller. Det är en check point ungefär var femte mil.

Våra räddande änglar kom till undsättning ytterligare en gång. När vi kom fram till staden Sues där vi skulle ta ut pengar. De guidade oss till en bankomat. När Catharina tog tillfället i akt att passa på att betala dem för bensinen så vägrade de ta emot pengarna.

Campingen vi skulle till var helt omöjlig att hitta i 12 miljoner staden Kairo. En man och hans son kom fram och frågade om vi behövde hjälp. Sedan guidade de oss per motorcykel genom hela stan till campingen, tog en bild på vår bil och erbjöd att vi kunde sova hemma hos dem om vi ville, och att vi gärna kunde ringa honom imorgon så kunde han visa oss runt i Kairo. Vi tackade för erbjudandena men avböjde. Folk är helt fantastiskt snälla och hjälpsamma överallt och de är inte ute efter ens pengar!

Idag sov vi ut, det var skönt för det blev ju bara en timmes sömn igår natt. Resten av dagen gick åt till att städa, tvätta och förbereda för Annelis ankomst. Vi gjorde oss av med en del prylar och stuvade om så att Anneli skulle kunna få ett eget fack för sina grejer i vår låda. Vi var mycket nyfikna på hur mycket bagage Anneli skulle ha med sig. Hon hade fått mycket stränga förhållningsorder om att det var minimal packning som gällde.

På campingen bodde vi grannar med ett danskt par som hade varit ute och rest under fem år. Nu var de på väg hem över. Här är en länk till deras webbsida: www.worldtour.dk

Idag var vi och kollade på pyramiderna, sfinxen och red kamel över sanddynerna i stekande sol. Catharina fick till och med styra kamelen själv. Det var bara att hålla i repstumpen och föra den till höger om man ville svänga till höger och till vänster när man ville svänga vänster och dra den åt sig när det var dags att stanna. Det krävdes ett visst mått av envishet som kamelförare eftersom kamelen ofta och gärna ville strunta i kommandona och gå sin egen väg. Att rida i skritt var inte heller någon superfantastisk upplevelse utan det var en betydligt behagligare resa i trav. Då gled man liksom fram.

Eftersom vi skulle hämta Anneli vid flygplatsen på eftermiddagen så hade vi tagit med oss bilen till pyramiderna. Det gick att köra bil ända fram. Men när vi skulle parkera så genomsöktes vår bil av en bombhund och de beslagtog vår kökskniv som vi dock fick tillbaka när vi lämnade området.

Klockan 14.30 var vi vid flygplatsen för att hämta Anneli. Det var verkligen jättekul att ses! Vi hade bestämt att vi skulle börja med att försöka att bo alla tre tillsammans i bilen eftersom det skulle både vara smidigt och trevligt Vi får väl se hur det går. Om det visar sig bli för trångt så får vi väl lösa det på något sätt. Men den dagen den sorgen.

Anneli har varit pryo hos oss idag. Att bo tre personer på en kvadratmeter och sova tre personer i en säng på 1.40 meter kräver ett visst mått av planering, organisation och vissa förhållningsregler annars blir man garanterat galen.

Idag åkte vi en riktig vansinnesfärd med taxi också. Stackars Anneli som är trafikskollärare till vardags och som ännu inte hunnit acklimatisera sig var fullkomligt vettskrämd. Men även vi som acklimatiserat oss håller med Anneli om att de kör verkligen som galningar här, tufft, hårt, knyckigt, slarvigt och totalt okontrollerat. Körsättet sätter självklart även sina spår på bilparkens utseende. Det finns en fantastisk marknad för bilplåtslagare här…

Vi brukar normalt vara väldigt restriktiva gällande att besöka museum, eftersom vi tycker att det är slöseri med tid att titta på gamla dammiga och oftast rätt ointressanta prylar. Men ett besök på Egyptiska Museet för att ta en titt på Tuttankamons gravskatt och mumifierade katter kändes befogat.

Ramadan började idag. Det förklarade varför vi hade så svårt att hitta något ställe att käka lunch på. Muslimerna varken äter eller dricker något förrän solen gått ner under ramadan.

I morse var vi på Saruk el Camel – Kamelmarknaden som ligger cirka en timmes taxiresa nordväst om Kairo. Måndagar och fredagar är de mest aktiva dagarna, så idag när det var onsdag var det bara cirka 500 kameler på plats. En kamel kostar 3 000 – 5 000 Skr och djuren säljs både till slakt och som arbetsdjur.

Att lasta kameler är som att lasta hästar, de är motsträviga och envisa som sjutton och kamelhandlarna är inte speciellt snälla mot kamelerna. En kamel som var lite galen slet sig från kamelföraren och gjorde utfall mot Catharina och Anneli som flydde i panik och gömde sig bakom en pick-up.

Sedan åkte vi tillbaka till campingen duschade, plockade ihop våra grejor och lagade lunch. Eftersom kranvattnet bara går att duscha och diska i så får vi lov att köpa vatten för att kunna laga mat och ha med oss i bilen. Men det är billigt, bara en och femtio för 20 liter. Vattennasare åker runt och säljer färskvatten till hushållen. Men självklart vågar vi inte dricka detta vatten utan köper vi buteljerat mineralvatten för detta ändamål.

Offensiv, orädd och cool – precis som ett lejon – rattade Bert oss igenom den totalt kaotiska Kairo trafiken. Det är mycket bättre för nerverna att åka med Bert än en galen taxichaufför.

Det här var vår första riktiga resdag med tre i framsätet. Vi siktade på Sharm-El-Sheik, en nätt resa på 40 mil i Sinai öknen. Vår väg in i Sinai gick genom en tunnel under Suezkanalen. Vi kände oss väldigt lurade för vi ville ju se kanalen! Vi bestämde oss för att åka en bit längs kanalen för att koll om vi kunde komma fram och titta.

Vi såg de stora containerfartygen ”glida på sanden” genom öknen innan vi kom fram till kanalen. Det var coolt! Men precis som vid alla strategiskt viktiga platser så var kanalen bevakad av militär och det vad självklart även fotoförbud. Anneli lyckades dock få till ett höftskott i smyg med sin lilla pocket kamera.

Vi fortsatte söderut längs Sinais västkust. Det var skönt att se Röda Havet hela vägen genom öknen. Solen och hettan var ganska påfrestande och vi satt tre personer i framsätet utan luftkonditionering. Anneli som inte var riktigt van vid hettan var helt slut och visste knappt var hon skulle ta vägen.

Vi har upptäckt att bilen ”knackat” lite oroväckande den senaste veckan. Nu har vi listat ut vad det beror på, tror vi – bensinen i den här delen av världen är bara 90 oktan! Så bilen säkert frisk igen när den får rätt bensin.

Kom fram till Sharm-El-Sheik strax innan solnedgången. Åkte direkt till Café Sallomy´s. Vi hade fått tips om att åka dit. Sallomy var nämligen dotter till ägaren av campingen i Kairo. Trots att det var ramadan bjöd hon oss på varsin iskall öl så vi kunde släcka törsten i våra dammiga strupar. Det var gudomligt gott! Så snart solen gått ner satte sig hela personalen på kaféet ner för att äta och dricka efter dagens fasta. Vi blev bjudna till bords både för att äta och att efteråt röka vattenpipa med både vanlig tobak och med äppelsmak. Sedan visade Sallomy oss runt i Sharm-El-Sheik . Sallomy är en väldigt modern kvinna som driver sitt eget företag, hon bär inte slöja och säger att hon inte är intresserad av att gifta sig med en Egyptisk man mycket på grund av deras kvinnosyn.

En efterlängtad bad och soldag efter ett antal heta och dammiga dagar i Kairo. Det här var också vårt första dopp i Röda havet. Sharm-El-Sheik är en utpräglad stad för paketturism. Här handlar allt om dykning och snorkling. Hamnen är proppfull av båtar för dykutfärder.

Det märks att alla är ordentligt uppskrämda av sommarens tre bomber i Sharm-El-Sheik. Det är ständiga poliskontroller både i stan och längs vägarna där bilen genomsöks med bombhund och speglar. Vid samtliga större hotell och även vid in- och utfarten till down town the Old Market finns metalldetektorer. Men det känns rätt bra tycker vi eftersom det faktiskt är för vår egen säkerhet. Sharm-El-Sheik och Kairo med sin turistindustri är vikiga terroristmål.

På kvällen åkte vi vidare mot Dahab, en resa norrut på cirka tio mil. Vi stannade mitt i öknen för att beskåda den fantastiska stjärnhimlen som framträdde i all sin prakt. Det är sällan man är så långt ifrån stadens ljus att stjärnhimlen syns så tydligt som här.

Dahab som vi blev tipsade om ligger i Aqaba viken i Röda havet. Det är ett mindre, mysigare och billigare och bättre anpassat för sådana här ”vild onorganized tourists” som vi ställe än vad Sharm-El-Sheik är. Det är väldigt avslappnad stämning här och många kommer hit för att stanna några dagar, men blir kvar några månader eftersom det går bra att både bo och leva billigt här. Vi har hyrt en helt OK bungalow för tre personer med dusch, toalett och air condition för 75 Skr/natt!

Dykning och vindsurfing som är de stora dragplåstren här. Men Anneli och Catharina kan garantera att strandlivet i lagunen utanför de lyxiga hotellen inte heller gå av för hackor. Vi lyckades vi smälta in bland klientelet på Hotel Hilton stranden och ha en riktigt lyxig dag utan att bli upptäckta.

Bert å andra sidan hade en riktigt dålig dag. Drabbad av Faraos hämnd med feber spenderade han större delen av dagen i den bungalow vi hade hyrt. Som tur var hade Bert tillgång till både dator och Internetuppkoppling, på så sätt det gick inte någon större nöd på honom även om det är trist att ligga hemma. Det här är faktiskt det första tillfället under hela resan någon av oss har varit i så pass dåligt skick att det var läge att stanna hemma. Så hitintills har vi klarat oss bra med tanke på att vi äter allt vi känner för.

Bert föredrog sängen idag också för säkerhets skull, även om han kände sig något bättre. Anneli och Catharina satsade på Hotel Hiltons beach idag igen. Men slokörade och lite skamsna blev vi avhysta av Hilton Security efter ett par timmar på stranden. Ja, ja, det kostar att ligga på topp!

Raskt promenerade vi över till grannhotellets strand istället. Den stranden var minst lika lyxig och där fick vi stanna om vi betalde 60 Skr per person för solstol och badlakan. Security killen ville dock att vi skulle legitimera oss för att vi skulle få stanna. Även det är säkert ett tecken på rädslan för terrorister och att hotellen vill ha koll på vilka som rör sig på hotellområdet.

På kvällen hade Bert piggat på sig tillräckligt för att hänga med ut och käka middag. Det är gott om mysiga restauranger här. Men många av restaurangerna serverar inte alkohol eftersom det är ramadan. Det gäller alltså att höra sig för om saken innan man sätter sig till bords. Men de flesta restaurangerna har inget emot att man tar med sig egen öl, så vi sprang och hämtade iskall öl från frysfacket i vår bil.

Dagen på stranden gick åt till att försöka begripa oss på den gamla Indiska läkekonsten Ayurveda, samt försöka lista ut om vi var Vata-, Pitta- eller Kapha personligheter – eller rent av en kombination av dessa. Deepak Chopras bok ”Perfekt Hälsa” var i alla fall mycket intressant läsning och kräver definitivt djupare studier vid senare tillfälle.

När vi nu var inne på hälsolinjen passade vi på att ge kroppen en omgång vattengympa också. Det var härligt att röra på sig. Passet avslutades med lite höftvickningar typ magdansös och det syntes verkligen att Anneli övat på detta tidigare…

Under resans gång har vi upptäckt att det är en hel del för oss okända människor som intresserat följer vår resa, och kommer med glada tillrop via mail och SMS. Det känns jättekul tycker vi. Idag vi fick vi ett SMS från en orolig läsare som heter Annika Andersson från Finnspång.

Kolla in anordningen som är fästad på luftkonditioneringsaggregatet. Mr Bert McGyver har varit framme och fixat en öl- och vatten kyl på rummet.

Nu är Bert helt återställd från magåkommorna och det var dags att röra på fläsket. Vi åkte för att snorkla vid Blue Hole som ligger cirka fem kilometer norr om Dahab. Det stora och välbevarade korallrevet ligger alldeles under ytan vid stranden och en liten bit ut stupar en korallvägg sedan lodrätt ner i djupet. Djupet kändes nästan oändligt när vi simmade över den skarpa kanten. Det var väldigt bra snorkling här, ljust och fint, utmärkt sikt samt gott om vackra koraller och ”akvariefiskar”. Vi såg även en del lite roligare fiskar också som till exempel fruktade barracuda, randiga lejonfiskar med sina långa slöjor och andra lite större som vi inte vet vad det var för något.

Även om det är varmt i vattnet här blev vi riktigt frusna av att ligga i vattnet så länge. Händerna blev så kalla och stela att det var svårt att greppa utrustningen, när vi skulle upp ur vattnet.

Det blev en sen kväll med barbesök och biljard för ovanlighetens skull. Kvällarna känns normalt väldigt långa och vi går och lägger oss tidigt eftersom det blir mörkt redan före klockan sex om kvällarna.

Denna dag har gått i arbetets tecken. Catharina har ägnat dagen åt att skriva en artikel för Dagbladet. Hjärnan var lite trögstartad men när den väl kom igång gick det som smort. Svårigheten var att begränsa sig. Hur komprimeras fyra och en halv månads intensiva upplevelser till max 4 000 tecken? Men eftersom artikeln var till motorbilagan gick det ju att fokusera på motorist delen i alla fall.

Bert å andra sidan träffade en man som bodde och jobbade i Sverige i sin ungdom. Mannen hjälpte honom att greja lite med bilen och berättade att det bara regnar en dag om året i Sinai. Anneli löste Sudoku och läste skvallertidningar för glatta livet. Dessutom försåg hon oss andra med viktig information: Sverige är med i fotbolls-VM! Det här var en bra dag – alla gör det den är bäst på!

Idag har vi legat på stranden mest hela dagen. Bert var också med - han kom sent och ville åka hem tidigt som brukligt. Idag rekade vi även för dykning, kollade priser, dykkurser och dykplatser. Det finns hur många dykararrangörer som helst här och det gäller att välja en som verkar seriös och som ha bra ordning på sina grejor. Vi bestämde oss för Deep Blue Divers, ett femtjärnigt PADI divecenter. Catharina och Bert valde att ta en Open Water Advanced kurs för att utöka sina dykkunskaper och för att få kompetens nog för att dyka på lite djupare och mer spännande platser. Anneli har redan tagit den kursen så hon kunde ändå få hänga med på dessa dyk lite på sidan om.

Eftersom det var över fem är sedan som någon av oss dök senast tyckte vi att det var bäst att börja med ett uppfrächningsdyk imorgon innan vi börjar dykkursen. Det innefattade även en djupdykning i våra gamla kursböcker för Open Water kursen som vi gick 1994.

Dykkursens fem dyk inklusive det refreshment dive som vi bokade gick totalt på 180 € per person. Det kändes som ett bra pris - det var i princip var vad sex dyk skulle ha kostat oss - och nu får vi instruktör och nya kunskaper på köpet. Toppen!

Det var en hel del teori att som behövde gås igenom efter ett så pass långt dykuppehåll. Så förmiddagen gick också åt att läsa teori. När man sitter på restaurang här blir man flitigt och oavbrutet uppvaktad av barn som säljer hemgjorda armband. I längden blir det väldigt tjatigt även om vi inser att dessa familjer förmodligen är väldigt fattiga.

På eftermiddagen blev det ett pass i lektionssalen med vår dykinstruktör Laura från Kanada. Därefter det var dags för att hoppa i vattnet vid Dahab Light house för att göra dyksäkerhetsövningar som att tömma masken under vattnet, hitta regulatorn om man tappar den under vattnet, växelandning om man får slut på luft, avvägningsövningar och repetition av handsignaler. När detta väl var avklarat gjorde vi ett dyk.

Idag började Bert och Catharina Advanced Open Water Diver kursen. Dagens båda dyk var vid Light House som är en bra plats för övningsdyk eftersom det finns en sluttande sandstrand innan revet börjar.

Vårt första kursdyk hade temat undervattensnavigering. Vi fick ta ut kompasskurs och simma efter kompass i en rektangel, räkna hur många fensparkar vi behövde för att tillrygga en viss sträcka och mäta hur långt vi hann simma under en viss tidsperiod. Laura hade mycket roligt åt Berts ynkliga bensparkar som knappt tog honom någonstans. Alla dessa övningar är prov på olika sätt att navigera under vattnet.

Som slutprov fick vi göra en navigering med hjälp av undervattenstopografi, bottenförhållanden, solen etcetera. Laura pekade ut en plats, därefter ledde hon iväg oss på ett dyk under 15 minuter sedan fick vi till uppgift att leda henne tillbaka till ursprungsplatsen.

När övningarna var över fick Bert nästan ståpäls av att få låna Lauras undervattenskamera . Han får runt som en frätt och fotograferade allt han såg.

Eftermiddagsdyket hade temat ”Peak Performance Buoyancy”. Det var fantastiskt bra och jätteroliga övningar. Näst efter dyksäkerhet är just förmågan att sväva viktlös i vattnet med bara andningen som regerinstrument den viktigaste kompetensen inom dykning. Vi började med att avväga oss perfekt med bly vid ytan, Därefter gjorde vi övningar både på grunt och djupt vatten. Det är svårast att väga av sig på grunt vatten och Catharina hade lite problem i början. Men vid slutet av dyket var vi riktiga fenor på att ”håvra” viktlösa och alldeles stilla. Slutövningen klarade vi galant. Laura hade stuckit ner sin dykkniv i sanden och vår uppgift var att ”håvra” över kniven och lägga näsan på den utan att nudda botten. Skitkul!

Trötta och nöjda med dagens dykning sköljde vi vår utrustning i sötvatten efteråt. Som ni ser så är dykning inte speciellt bra för frisyren . Vi skojar med vår instruktör kallar henne geten eftersom hon ständigt är i saltvatten och hennes hår blir därefter – som gethår…

Det är mycket gott om vackra, smäckra, långbenta storörade Egyptiska katter överallt. Som brukligt är vi minst fyra men oftast betydligt vid bordet under måltiderna. Katterna har sina egna restauranger som de går till.

Efter att ha gjort tre dyk tyckte vi att det var dags för ett ” fun dive ” med Anneli . Bokade en dyktrip till Muräna revet och 3-pools som låg cirka 30 minuter söderut med Jeep. Vår instruktör Laura följde med som Dive Master. Det blev två trevliga och avslappnade dyk med Anneli utan en massa övningar som skulle göras. Mellan dyken fick vi lite tid över för att plugga dykteori.

Bert var i himmelriket under dessa dyk för nu fick han ha undervattens kameran hela tiden. Han tog över 100 bilder på fiskar , koraller , fiskstim och till och med en muräna . Det är tur att det är en digitalkamera. Eftersom vattnet absorberar färgerna blir färgerna färre och färre ju djupare vi går. Allra finast är färgerna alldeles från ytan ner till tio meters djup i direkt solljus.

Eftersom vi kom hem i god tid bestämde Bert och Catharina att vi faktiskt kunde göra kursens tredje dyk idag, det vill säga nattdyket. Vi bestämde oss för att göra det vid Light House eftersom det är intressant att se hur en tidigare känd dykplats ändrar skepnad på natten.

Det är betydligt trassligare att sätta ihop utrustningen, få på sig den och komma i vattnet i mörkret. Under dyket fick vi öva på dykning i mörker med en ficklampa som enda ljuskälla, navigering med självlysande kompass och instrument samt hand och ljussignaler för kommunikation i mörker. Det var inte alls så svårt eller läskigt som vi föreställt oss och det var förvånande lite fisk eftersom många faktiskt sover på natten. Catahrina blev alldeles förtrollad av en stor välkamouflerad bläckfisk som vi följde en lång stund.

Det var väldigt många som gjorde nattdyk vid Light House den här kvällen och stundtals kändes det som att befinna sig på E4 med alla dyklampor som simmade förbi.

Kursens fjärde dyk var ett djupdyk till 30 meter. Detta dyk gjorde vi vid the Canyon som är en jätteläcker långsmal undervattensravin. För att få dyka där krävdes att man hade ett Advanced Open Water certifikat. En stor anledning till att vi bestämde oss för att gå kusen var att vi absolut ville dyka just i the Canyon – och vi blev minsann inte besvikna!

Vi ”hovrade” över ravinens sandbotten på 30 meters djup och spanade upp längs de höga lodräta korallväggarna mot den smala öppningen som avslöjade ett turkosblått soldränkt vatten medan några få solstrimmor letade sig ner genom öppningen och belyste delar av korallväggarna och platsen där vi befann oss. Otroligt läckert!

Nere i ravinen gjorde vi en räkneövning för att bevisa hur hjärnslö man faktiskt blir på djupt vatten. Catharina kände av djupberusningen och tittade förundrat på Laura medan hon försökte räkna på fingrarna för att få ihop det hela. Anneli skrattade så hon höll på att tappa sitt andingsmunstycke. Därefter knäckte Laura ett okokt ägg och vi spelade vi ”ping-pong” med äggulan.

Det sista kursdyket var ett så kallat multilevel dyk som vi gjorde vid Blue Hole. Istegsplatsen var jättecool - en två meter bred och 20 meter djup korallskreva som ledde oss ut mot korallväggens utsida. Catharinas uppgift under detta dyk var att hålla superkoll på djupnivån och Bert skulle ansvara för att dyktiden inte överskeds på respektive djupnivå. Dyket avslutades med att vi simmade rakt över Blue Hole. Det kändes som om vi svävade mitt i universum utan några som helst referenser.

Efter dyket gjorde vi det kvarvarande pappersarbetet över en välförtjänt öl på en bar, innan vi fick certifikatet i vår hand.

I morse blev vi väckta av ett tyskt par som cyklat till Thailand, köpt en Tuk-tuk och nu kör den hem. De hade lyckats passera gränsen utan att ha Egytiska registeringsskyltar på sitt fordon. Nu ville de snacka med oss och jämföra tulldokument för de hade insett att det faktum att de saknade Egyptiska registreringsskyltar förmodligen skulle bli ett stort problem vid utresan. Det är ju hur coolt som helst att åka på långreda i Tuk-tuk. Det kanske är något för vår nästa resa.

Efter fyra intensiva dykdagar var det skönt med en slapp dag på stranden. Anneli passade på att spana på vindsurfgrabbar och kanotister.

Bokade en trip till Mountain Sinai – där det påstås att Moses fick ta emot de tio budorden. Planen var att vi skulle möta soluppgången där. Avresan gick klockan 23.30 från Dahab och två timmar senare påbörjade vi den en kilometer höga klättringen upp till toppen av det 2 285 meter höga berget.

Klättringen tog oss tre timmar effektiv tid på knöliga slingrande stenstigar. Om man ville kunde man rida kamel halva vägen men så klena vägrar vi acceptera att vi är. Även om det var jobbigt så var det hela en mysig upplevelse. Det var nämligen fullmåne. Bergen och den slingrande stigen badade i månens silvriga sken som var så skarpt att det bildade tydliga skuggor av både trädkronor och bergskammar.

Ju högre upp vi kom desto kallare blev det. Det gjorde inte något så länge vi höll oss igång, men när vi väl kom upp till toppen var det bara +8 grader och det blåste snålt. Vi hade inte tillräckligt med varma kläder med oss så vi höll på att frysa ihjäl. Vi fick invänta soluppgången i ett av de kombinerade vindsskydden och fiken en bit ner och värma oss med en kopp te.

Precis innan vi nådde toppen tyckte vi oss höra klappret av höga klackar mot stenar. Vi skämtade om saken, men döm om vår förvåning när vi såg denna ryska barbiekvinna stappla runt i strassprydda högklackade sandaler !

När soluppgången närmade sig hyrde vi två kamelstinkande filtar på fiket för att klara kylan och gick ut och satt oss på toppen för att invänta dagens första strålar. Det liknade apberget på skansen, med den enda skillnaden att det bara kryllade av turister.

Sedan skyndade vi oss ner för att inte fastna i rusningstrafiken på stigen. Nerfärden tog oss två timmar. Nu var vi verkligen möra, tre timmar upp, två timmar ner och ingen sömn. Men väl nere passade vi ändå på att ta en titt på den brinnande busken som finns i St Katrines Monastery . När vi två timmar senare kom hem stupade vi i säng och sov hela eftermiddagen.

Nu börjar det bli dags att dra vidare. Har nu varit i Dahab 14 dagar. Det är faktiskt vårt längsta stop på vår fem månader långa resa. Vi hade ju hört att Dahab var ett sjysst ställe och om man kom dit för att stanna några dagar blir man ofta kvar flera veckor eller månader. Vi instämmer helt i detta!

Dagen gick åt till att förbereda för avfärd genom att städa bilen, byta lakan, stortvätta, skriva klar och tanka upp dagboken. Vår praktikant Anneli har börjat ta tag i översättningen. Skönt att få lite avlastning!

På kvällen käkade vi middag med Tuk-tuk fararna Daniel och Susi . 3 000 mil i Tuk-tuk sätter sina spår, Daniel visade upp sin valkiga gasnäve.

Här i Sinai finns bara saltvatten i alla kranar och vi har vant oss att duscha och tvätta håret i saltvatten. Men när vi fick tillbaka våra nytvättade kläder och lakan helt indränka och alldeles sträva av salt kändes det rätt ofräscht.

Lämnade Dahab vid lunchtid för att åka de åtta milen till Neuweba. Längs vägen tvättade vi ökendammet av bilen samt passade på att tanka eftersom bensinen bara kostar 1.35 Skr/liter här mot cirka 5 Skr/liter i Jordanien. Vi hade kommit överens om att biltvätten skulle kosta 6 Skr. Men efter livliga diskussioner och påstådda missförstånd fick vi betala 15 Skr.

Väl framme vid färjeterminalen var det proppfullt med folk och vi fick vi veta många av dem hade väntat en hel vecka på att komma med färjan. Det var högsäsong nu under ramadan och många är på väg till Mecka. Det visade sig att biljetterna var slut och biljettkontoret var stängt. Det här bådade inte gott!

Av någon outgrundlig anledning lyckades vi slinka igenom grindarna in till terminalområdet med bilen, trots rigorös bevakning och att vi saknade biljett – men ibland ska man ha tur också. Vi träffade på vår hjälpsamma turistpolis igen… och fick gå igenom den pappersexercisen igen… Bland annat skulle vi kalkera av bilen chassinummer på ett av dokumenten. Sedan var det bara att sitta ner och vänta tills biljettkontoret öppnade igen klockan 20.00. Vi blev eskorterade av en turistpolis till biljettkontoret som låg utanför området.

Som vanligt gör bilen stor succé och många nyfikna kommer förbi för att titta och prata. Bert blev bjuden på te och fick samtidigt ett erbjudande om att ta med en av döttrarna hem till Sverige - men han fick absolut inte fotografera dem.