Nu är vi i Zimbabwe för att besöka Victoria Falls. Vi köpte visum vid gränsen för 200 kronor. Det var inget problem. Det tog bara lite tid med det afrikanska arbetstempot att fixa 60 visum. Det så det tog oss 2-3 timmar att ta oss igenom.

Bert är miljonär. Han har en 1 miljonsedel, men den är inte värd mer än papperet den är tryckt på. Den inhemska valutan är oanvändbar. Ett flingpaket kostar 900 miljoner pengar. Sedlarna säljs som souvenirer till turister. Bankomaterna fungerar inte eftersom de inte är byggda för att hantera så många nollor och det finns inga mynt över huvudtaget i landet. Utanför bankkontoren ringlar enorma köer varje morgon innan banken öppnar.

Här i Zimbabwe är det bara US dollar som gäller. Prisläget är väldigt högt. Lägsta pris är alltid en dollar, det vill säga snudd på åtta svenska kronor. Det finns knappt något att köpa. Hyllorna i affärerna gapar tomma. Precis som tidigare i de gamla östländerna. Finns något att köpa är det dyrt. Gatuförsäljarna försöker byta till sig kläder, skor, ja nästan vad som helst eftersom nästan allt saknas här eller är för dyrt för att de ska ha råd att köpa det. Arbetslösheten är uppe i 70 procent.

På restaurangerna är menyerna tjocka och det finns mycket att välja på. Men när man ska beställa är det mycket som tagit slut. Vi fick vänta en bra stund på äggen som var på väg från grannlandet Botswana.

Även på restaurangerna är det dyrt. Vi käkade en halvseg köttbit med lite sallad på kvällen för 130 kronor. Eller vad sägs om en helt vanlig pizza för 130 spänn. En Coka Cola på burk kostar tre dollar om den är importerad. Får man tag på en Coka Cola på flaska som är inhemskt producerad räcker det en dollar. En öl landar på mellan två och tre dollar för en liten burk. Vill man slå till på 0,5 liter vatten så kostar det tre dollar, det vill säga 25 spänn. Vi kommer att behöva köpa vatten för flera hundra konor om dagen!

Det finns massor av roliga saker att göra här som världsberömd rafting på Zambezi river, bungyjump och lion walk för att få klappa lejon. Även dessa tar de svettigt betalt för - i snitt 800 kronor per aktivitet. Det kommer att bli fyra dyra dagar här.

Kisse har legat däckad större delen av dagen. Den förkylning som hon dragits med ända sedan resans start i Kapstaden, har nu gått upp i bihålorna. Så Kisse har vilat och försökt kurera sig med vila, nässpray och ett par tabletter penicillin som hon fick av en medresenär.

Sent på eftermiddagen släpade sig Kisse ut i alla fall för att titta på Victoria Falls tillsammans med Bert. Tog också en sväng förbi bron mellan Zimbabwe och Zambia där man hoppar bungy jump – innan det var dags att stupa i säng igen.

Bert gick till ett internetcafe med bredband för att försöka tanka upp resedagboken. Men det var bara att glömma. Det hade tagit vår reseledare Maria fyrtio minuter att öppna sin Hotmail och få iväg en kort fråga till rosa bussarna kontoret hemma i Sverige. Så vi får tanka upp i nästa land istället.

På kvällen dök 16 nya medresenärer upp från Sverige. Så nu är vi alldeles för många för att alla ska kunna bo i bussarna. De 14 resenärer som ska åka hem nästa vecka får bo i campingstugor istället. Detta för att de nya resenärerna snabbt ska komma in i gänget på bussarna. Det är lite spänd förväntan hos alla över de nya resenärerna. Vilken av bussarna ska de hamna på? Vad är det för typer egentligen? Verkar de vettiga? Ja, det återstår att se. Vi fick i alla fall fem nya på vår buss. Den andra bussen fick 15 nya. Vilket också inkluderade en extra chaufför. Det här ska bli intressant.

Kisse fortfarande sjuk även om trycket i bihålorna, tack och lov har börjat lätta något. Det kändes inte som någon stor förlust att ligga i sängen hela dagen, eftersom regnet bara öste ner utanför i stor sett hela dagen.

Men Bert och Anneli var uppe redan klockan fem för att åka iväg på Lion walk och klappa lejon. Det var noga med att visa lejonen vem som bestämde. Alla fick en käpp att hytta med om lejonen tittade lurt på en eller gjorde en antydan till att göra något dumt. Lejonen var slöa och loja. De märkte knappt att besökarna klappade dem. Men helt säkra kände sig nog lejonskötarna inte. De bar med sig både förbandslåda och gevär. Det är ju ändå vilda djur det handlar om. Det räcker ju med en halvmiss av lejonet för att det ska gå riktigt illa…

Idag vällde det in 20-30 babianer på campingen. De hände i hustak, träd, lyktstolpar och sprang omkring överallt. Vi visste inte att babianer brukade hålla till här. Vi som hade våra fönster öppna hela dagen igår. Då hade vi kunnat bli av med en massa grejor. Men det är så coolt här i Afrika. Det är exotiska vilda djur i varenda buske.

På kvällen var det ”sunset cruise” med fri sprit för hela gänget. Den här kryssningen brukar även kallas ”booze cruise”. Det brukar inte vara så mycket själva solnedgången det handlar om. Åtminstone inte när det gäller ett stort gäng törstiga, partyglada svenskar. Fick se en krokodil och ett helt gäng flodhästar på turen.

Det är ett evinnerligt regnande här, tredje dagen på raken. Allt börjar bli fuktigt. Tvätten surnar. Det är ingen höjdare att campa i regn. Men det är i alla fall varmt och skönt.

Nu börjar Kisse bli less på att vara sjuk. Så idag var vi iväg och gjorde en bridge swing. Det funkar även om man är tjock i bihålorna och trött eftersom man håller sig upprätt hela tiden.

Både Bert och Kisse swingade. Det var jättekul! Var inte nervösa alls. Det var bara att kliva ut i tomma intet och falla fritt i 80 meter innan klätterrepet började bromsa fallet så sakteliga. Härligt!

Anneli gjorde ett tandemswing med Boris. Hon ångrade sig när hon stod ute på rampen. Men det hade hon inget för. Hon hade inte mycket att säga till om när Boris drog och hoppmästaren knuffade på bakifrån. Med ett vrål försvann hon neröver. Efteråt var hon jättenöjd så klart.

Hade bokat in oss på en rafting på Zambezifloden idag – ett av världens bästa raftingställen. Har sett fram emot detta ända sedan vi lämnade Sverige. Tyvärr kände vi att vi måste avboka. Kisse var fortfarande i för dåligt skick för att klara en sådan tuff utmaning. Det är ju faktiskt förenat med livsfara att så bli utmattad så man inte kan klara sig själv när i så här svåra forsar. För går runt med båten - det gör man, flera gånger dessutom. Det är ju inte för inte som de kallar raftingaktiviteten för swim team…

Istället blev det ytterligare en dag med nässpray och en bok i regnet, tills Anneli kom med det eminenta förslaget att kolla på Sex and the City filmen som hon hade med sig. Underbart!

På kvällen hade vi bokat in oss på en exotisk viltbuffé på ett ställe som heter The Boma. Kändes lite turistigt med afrikansk dans och trumshow. Men det var ändå lite kul. Vi käkade krokodil, struts, kudu och vårtsvin. Det smakade riktigt bra.

Härligt att lämna regniga Victoria Falls. Skönt att vara på väg igen. Nu lämnar vi inte bara Victoria Falls utan även Zimbabwe för Zambia.

Eftersom en kolera epidemi härjar i Zimbabwe fick vi stanna vid gränsen och decificera våra händer i en brun, stinkande sörja. De har hitintills inte påträffat några kolerafall i Victoria Falls området. Epidemin härjar som värst runt huvudstaden Harare och söder ut mot Sydafrikanska gränsen och det är ungefär 40 mil härifrån.

De första sex milen efter gränsen var det riktig skitväg med stora, jättemånga potthål och våldsamma gupp. Ett av guppen var så våldsamt att de som satt längst bak i bussen slog sig blodiga mot den vassa hatthyllan. En man slog ett stort jack i huvudet, som måste sys på sjukhus och ett par andra fick hjärnskakning. Stor dramatik!

Idag var vi inne i Zambias huvudstad Lusaka och drev runt. Inte speciellt kul ställe. Det blir ju inte direkt bättre av att det regnar heller. Anneli som har en trafikskola i Gävle passade på att kolla hur det går till med körkortsutbildning här. Det funkar ungefär som hemma. Teori och praktik samt prov i båda två. 18 år för att ta körkort och självklart behövs även körkort för MC. Körkortsboken ser ut ungefär som vår, förutom risk och mognadsbiten. Här var det mer fokus på vägmärken, hur man kör och svänger. Körkortsboken var mer ett kompendium än en bok.

På kvällen var det avskedsmiddag för gänget som kliver av och åker hem till Sverige imorgon. Det känns tråkigt att de ska åka. De har ju blivit som familjemedlemmar.

Uppe tidigt och körde två timmar innan vi stannade för att laga frukost i ösregnet.

Senare under dagen fick den andra bussen – Bull, soppatorsk mitt ute i ingenstans. Försökte först slanga över några liter till Bull från vår buss Bill, så vi skulle kunna ta oss till närmsta mack. Men då startade varken Bill eller Bull. Så vi fick slanga tillbaka dieseln till Bill igen, så vi kunde ta oss till närmsta bymack. Allt löste sig. Inom ett par timmar var vi iväg igen.

Köpte mango, massor av härlig solmogen mango. En hel matkasse full för bara åtta kronor. Att våldsäta gul, mogen mango har Kisse längtat efter ända sedan hon lämnade Sverige. Underbart!