On the road again! Nu är det Afrika som gäller. Bert har börjat jobba som busschaufför åt Rosa Bussarna. Nu ska han köra sin första tur genom länderna Sydafrika, Namibia, Botswana, Zimbabwe, Malawi, Zambia, Tanzania och Kenya. Kisse som har fått långledigt från jobbet och åker med under två månader. Därefter fortsätter Bert till Rwanda och Uganda en månad innan han åker hem igen.

Idag lämnade Kisse och Anneli ett regnigt, kallt med blixthalka Sverige för att flyga till Kapstaden. Kändes underbart att lämna mörkret och kylan i november för varmare breddgrader. Bert och den andra chauffören Boris finns redan på plats i Kapstaden för att förebereda de två bussarna.

Efter 20 timmars flygning var vi äntligen framme i Kapstaden. På slutet kände vi oss som 5-åringar med myror i benen som bara längtade efter att få sträcka ut oss ordentligt, borsta våra ludna tänder och sanera våra reströtta kroppar.

Redan på flygplatsen fick vi dela upp oss i två gäng, 30 personer i vardera buss. Snabbt och snärtigt insåg vi att det är dessa 30 personer som vi ska äta, sova, resa och dela utrymme med de närmaste två månaderna. Självklart började vi genast vi granska och fundera över våra medresenärer. Vilka är orosmomenten, vilka verkar roliga, vilka kommer vi att komma bra överens med och vilka kommer vi förmodligen att bli fullkomligt galna på?

Genast när vi kom fram till Fish Hoek Camp fick ett gäng i uppgift att lära sig resa presenningstältet på busstaket. Därefter serverades vi hemlagad middag och en massa information om vad som ska hända de närmaste dagarna samt förhållningsregler för att få livet att funka i bussarna. Självklart var det totalt kaos första dagen. Alla dessa människor, väskor och prylar som ska samsas på en så liten yta i en buss. Men allt sådant här brukar lösa sig efter bara ett par dagar…

Redan 07.30 var det frukost. Alla resenärer kommer så småning om att delas upp i matlag som får hjälpa till att rigga frukost, diska, handla och laga eventuell middag. Därefter packade vi ihop allt och gav oss iväg till Afrikas absoluta sydspets - Cape Agulhas – fem timmars restid sydväst om Kapstaden.

På vägen stannade vi i Hermanus bay och kollade på valar. Det var flera stycken som höll till inne i viken så vi kunde se dem från land. Men de var svåra att få med på bild. Det var en fena här, en rygg där och ett luftsprut emellanåt. På klipporna såg vi även en jättesöt ”rock rabbit” hoppa runt. Den var inte alls skygg.

Stannade till ute på Cape Agulhas udde. Vi badade först fötterna i Atlanten och därefter i den betydligt varmare Indiska oceanen. Nej, skämt åsido så var det bara Anneli som bestämt hävdade att det var en tydlig temperaturskillnad mellan de olika haven.

Sydafrika har 48 miljoner innevånare och 80 procent av dem är svarta. Det känns verkligen inte så när vi rör oss ute bland folk. Gatorna känns snarare folktomma. De flesta vi ser är vita. Konstigt. Men det kanske har att göra med vilka områden vi rört oss i hitintills.

Vart är äventyret? Show me the adventure! Kanske är det de primitiva levnadsförhållandena, att resa taktält och bidra med sin arbetsinsats som räknas som äventyret. Jämfört med vår tidigare resa kan detta inte ens benämnas Saab Light som vi förväntat oss. Snarare är Mallorca Extrem ett mer passande namn.

Det mesta är planerat, organiserat och görs i flock. Äventyret med inte veta vad som ska inträffa, lösa problem som uppstår och bara blir överraskad är obefintligt. Kanske är det lite tidigt att döma och bedöma. Men så känns det just nu i alla fall. Det är helt klart en annan typ av resa än vi förväntat oss. Men det hindrar ju inte att det här kan vara kul också.

Folk i vår buss börjar kännas rätt okej så här efter ett par dagar. Vi får väl se hur det hela utvecklar sig framöver. Två månader är en lång tid. Redan nu kan vi se att alla börjar få ordning på sina prylar och har ett fungerande system för detta. Det blir väldigt lätt rörigt om inte alla har ordning på sitt.

Anneli och Kisse hamnade i matlaget snabbare än vi kunnat ana. Tillsammans med guiden Maria och matansvarige Kari började vi laga frukost till 60 personer redan 06.15 i morse. Matlagets uppgift är att koka vatten och ägg, skiva ost, grönsaker och frukt, ta fram diskbaljor samt att diska upp och plocka undan allt efteråt. Är det dessutom så att vi ska laga gemensam middag så får vi sköta om det också och eventuellt följa med när det är dags för proviantering.

Redan klockan åtta satte vi av mot vindistriktet för vinprovning. Vingården vi besökte heter Nederburg. De exporterar jättemycket vin till Sverige. De skandinaviska länderna är deras största kunder. Det var verkligen härligt att få bekräftat att det är mycket bättre att förvara både rött och vitt vin i kylen. Guiden slog fast att det är bättre att första klunken är något för kall och resten är bra, istället för att hela glaset är för varmt efter den första klunken. Nu är det definitivt slut med kommentarer som ”Herregud, förvarar du vinet i kylen!”

Kvällen avslutades med att hela Rosa Bussarna gänget invaderade restaurangen ”The Spur” som är vida känd för sin himmelskt goda pepparbiff. Den är verkligen himmelskt god. Den fullkomligt smälter i munnen.

Det var inbrott i den andra bussen i natt. Eller inbrott är väl egentligen fel att säga. Dörren var olåst men bussen var full av sovande människor. Två tjejer blev av med sina resväskor, kameror pass med visum i. Chauffören Tomas blev av med sina byxor med telefon och en decimetertjock bunt pengar, res- och matkassan för oss alla. Polisen kom och tog upp en anmälan. Men redan på eftermiddagen hade tjejen fått ett nytt tillfälligt pass. Nya visum kommer att fixas vid gränsen.

Idag besökte vi Kapstadens största kåkstad. De tror att ungefär 150 000 personer bor där. Men ingen vet säkert. Kåkstäderna kom till i samband med att apartheid infördes i slutet av 40-talet. De vita boerna lagstadgade då om segregation mellan raserna. De färgade och de svarta kördes då ut ur städerna. För de färgade byggdes enkla hus. De svarta lämnades att klara sig bäst de ville. På den anvisade markplätten byggde de hus efter bästa förmåga av bråte, plåt och träbitar de kunde hitta i omgivningen och på soptippen.

Även om regeringen nu börjat bygga små enkla stenhus för de som bor i kåkstäderna så förslår det ingenting. I princip alla bor fortfarande i skjul av plåt och träbitar med stampat jordgolv - utan rinnande vatten, toalett eller andra bekvämligheter.

Vi besökte en Zulu kvinna som vår guide kände. Vi fick komma hem till henne för att se hur skjulen ser ut på insidan. Även om hon var fattig så hade hon det ganska bra, med jobb och fast inkomst, till skillnad från många andra i kåkstäderna.

Vi besökte också en hjälporganisation som utbildade mödrar till undernärda barn om hur de skulle sköta barnen. De mödrar som var duktiga fick jobb som vidareinformatörer som går runt i kåkstäderna och knackar dörr. Medan de jobbar får deras barn vara på hjälporganisationens dagis. Hos organisationen får även mammorna lära sig att väva, sy och trycka på tyg så att de ska kunna försörja sig och sitt barn.

Det är svårt för innevånarna i kåkstäderna att ta sig ur fattigdomen. För att studera på högre nivå krävs pengar. Föräldrarna måste kunna försörja sina barn under studierna och kunna betala terminsavgifterna eftersom det inte finns några studielån att få. Det är en omöjlighet för de allra flesta. Framtidsutsikterna för en som är född i en kåkstad är inte speciellt goda. De kommer förmodligen att stanna där.

Första lediga dagen hitintills. Vi tog pendeltåget in till stan. Det tog oss en timme. Vi åkte i första klass. Det var fler säkerhetsvakter på tåget än passagerare. Som mest hade vi fem stycken i vår vagn.

Stack direkt ut till Water front för att kolla om vi kunde få biljetter till Robbin Island, där Mandela hölls fängslad. Vi hade tur. Fick biljetter till imorgon eftermiddag. Det är svårt att få tag på biljetter just nu. De har haft stängt i två veckor, så det finns ett uppdämt behov. Kisse som var jättehängig satt och sov på ett fik och proppade i sig piller, medan Anneli och Bert sprang runt och fixade med allt.

På eftermiddagen tog vi linbanan upp till Taffelberget. Berget med den karaktäristiska platån på toppen som finns med i varenda turistbroschyr från Sydafrika. Det kryllar verkligen av svenska turister i Kapstaden. Hade ingen aning om att detta var ett så populärt resmål för svenskar. Dagen avslutades med en tur på Long Street, innan vi tog pendeltåget hem igen. Vi ville hinna hem igen innan det blev mörkt. Det sägs att det inte så hälsosamt att vara ute och springa på gatorna när det är mörkt.

I morse gav oss iväg till Godahoppsudden. Det blåste som sjutton därute när man är helt omgiven av öppet hav. Vi gick längs kustlinjen från Godahoppsudden bort till Southern Point, som faktiskt ligger lite längre söderut än själva Godahoppsudden. Men allra längst söderut på afrikanska kontinenten ligger ju Cape Agulhas som vi var till häromdagen.

Därefter körde båda bussarna in till Kapstaden. Det blev tajt om tid för oss. Vi fick springa som dårar till båten som skulle ta oss ut till Robbin Island. Vi hann inte få i oss någon lunch heller, vi som inte skulle vara tillbaka förrän till fem.

Robbin Island var helt värdelöst som turistmål. Absolut inget att se! Det enda som var något över huvudtaget var möjligen Nelson Mandelas cell. Den som han satt fängslad i under 18 år. När vi skulle tillbaka var båten 1 ½ timme försenad. Vi fick springa som galningar tillbaka till bussarna och hann inte äta något då heller. På 12 timmar hade vi bara fått i oss frukost och en isglass. Vi höll på att svimma av hunger innan vi äntligen fick i oss middag vi vid halvåtta-tiden.

Det här känns som första dagen på semestern. Äntligen värme och bad! Alla dagar hitintills har det blåst snor. Riktiga isvindar från Antarktis. Även om lufttemperaturen legat på +25 grader, så har det varit fleesetröja på som gällt. Trots det har man gått och kring och huttrat. Fish Hoek är ett riktigt blåshål och den fina vita sanden har gett vår ibland nakna hud en ordentlig peeling.

Idag kom vi fram till Clan William som ligger fyra timmars resa norr om Kapstaden. I bussen delar man säng. Inga fasta sitt eller sovplatser finns. Hälften sover i sovsäck på busstaket och resten bäddar ner inne i bussen. Man sover två personer på varje madrass. Ibland drar man nitlott och ibland vinstlott. Ena gången kan man få dela säng med en pudding, andra gånger med någon som snarkar.

Idag åkte vi vidare till Fiddlers Creek vid Orange River. Redan vid lunch började förväntningarna och partystämningen infinna sig i bussen. Vi baxade in en jättekastull fylld med is, bärs och alkoläsk. Sedan var det full fart!

Kvällens stora begivenhet var nämligen ett ”signalparty”, typ trafiksignal. Röd t-shirt =stopp jag är upptagen, gul=hmmm… kanske intresserad, kan åtminstone tänka mig en liten fling, grönt=singel, definitivt intresserad och öppen för förslag.

Vissa av oss hade sin givna färg medan andra överraskande med en total otippad färg. Intressant. Vissa körde med dubbelsignaler - både rött och en släng av gult medan andra körde hela registret och bytte färg varefter kvällen och berusningen framskred.

Det är gott om singlar på rosa bussen resor. Så det skvallras, gissas och letas efter signaler till nya par konstant. Inför festen antog de flesta att en del nya intressanta par definitivt skulle utkristallisera sig. Så på förfesten skedde en del betting på vem som skulle få ihop det med vem. Hur som helt så var festen jättelyckad. Skitkul tema!

Perfekt att ligga i skuggan under träden, slappa och bota bakfyllan och ta ett dopp i floden eller en tropisk dusch i barens cooling system när man håller på dö av värmeslag. Det är 38 grader värmt och vindstilla. Puuust!

Fiddlers Creek är ett toppenställe. där de flesta byggnaderna är gjorda av vass. Man står ute i det fria, när man duschar och går på toaletten. Jättemysigt!

Kisse blev till allas förtjusning utsatt för ett kul practical joke i baren. När hon stod och mosade aluminiumburkar i burkkomprimeringsmaskinen, sprang en sydafrikansk kille fram och bad att hon skulle krossa hans burk också. Självklart svarade hon. Han stoppade i burken och Kisse klämde till för kung och fosterland, vilket resulterade i att både hon och halva baren fullkomligt dränktes av öl. Killen hade nämligen stoppat dit en nästan full ölburk. Alla ljublade!