Det har varit rätt lugnt på sjukdomsfronten hitintills. Reseledaren Maria sade tidigare att vänta bara tills vi kommer till Malawi – det är då det händer. Tänk så rätt hon hade. Nu faller resenärerna som käglor. Folk är halta, lytta, har infekterade sår, svimmar, kräks och skiter om vartannat. Det är två infekterade myggbett som orsakat förödelsen på bilden.

I morse tog vi oss över gränsen till Tanzania. Visum fixade vi redan i Sverige. Så gränspassagen gick smärtfritt. Det blev en riktigt lång bussdag. Körde ända fram till klockan 23.15. Vi ville hinna så långt som möjligt, så att skulle kunna fira julafton imorgon vid Indiska oceanen istället för att sitta i bussen.

Julafton idag. God Jul på dig! Kisse fyller år idag, 45 år. Alla sjöng ”ja må hon leva” för henne redan till frukost.

Började dagen med att åka igenom en nationalpark igen. Det är verkligen toppen när deras vanliga highways går igenom nationalparkerna så vi får lite bonus safari.

Vid lunch kom vi fram till Dar es Salaam för att proviantera och hämta pengar. Det tog en himla tid. Bankomaterna ville inte fungera för något av våra svenska kort. Efter mycket letande hittade vi till slut en bankomat som ville ge oss pengar på visakortet.

Därefter bar det av till Sunrise beach resort och julfirande med fötterna nerkörda i sanden. Det är verkligen det bästa sättet att fira jul på. Det bjöds på buffé och afrikansk dans och musik.

Beach och baddag vid Indiska Oceanen. Säkert +28 grader i vattnet. Svalkade inte alls. Luftfuktigheten är jättehög och svetten rinner om oss.

På eftermiddagen tog vi en långpromenad längs stranden. När vi kom en bit bort dök en fiskare på oss och sade att det var ”danger”, ”robbery” där borta. Konstigt tänkte vi, men vi tackade så mycket för varningen och vände tillbaka.

Senare på eftermiddagen fick vi höra att två av våra kvinnliga resenärer blivit knivrånade där borta på beachen. Mitt på blanka eftermiddagen. Bytet blev en handväska med pass, pengar, solglasögon och lite annat. Rånarna hade verkat lite nervösa och inte så vana.

Idag tog vi snabbfärjan over till Zanzibar där vi ska vara en vecka. Bussarna lämnades kvar på fastlandet. Så nu blir det hotell en hel vecka framöver. Lyxigt!

När besättningen började lasta av de tunga resväskorna, tappade de den första väskan i havet. Därefter tappade de en drickaback på kajen så glasen gick i tusen bitar. Jösses tänkte vi. Det här kan ju aldrig gå bra. Tack och lov fick vi i land våra väskor utan vidare missöden.

Även fast Zanzibar tillför Tanzania och vi redan är instämplade i Tanzania, måste vi visa pass för att få komma in på Zanzibar. Det har att göra med att Zanzibar tidigare var ett eget land och de gamla reglerna hänger kvar ännu.

Vi blev inhysta på ett litet, mysigt hotell i orientalisk stil, med värsta princesssängen. Sängen är så stor att vi med Rosa Bussarna mått mätt borde rymmas fyra personer i den. Här i Stone Town ska vi bo i tre nätter, innan vi drar vidare norrut till beachen på östkusten.

Käkade frukost på taket på vårt hotell. Resten av dagen drällde vi runt i stan. Stenstan med sina trånga gränder och hus i både kolonial och arabisk stil är mysig och full av atmosfär men medfaren.

Det är inte helt enkelt att få sig en öl här. Det bor väldigt mycket muslimer på Zanzibar och de är ju som bekant inte så mycket för det här med alkohol. Men efter en timmes letande och frågande lyckades vi till slut få oss en kall bärs.

En dag till i Stone Town kändes lite onödigt. Vi hann göra stan med råge redan igår. Men det var många som var på kryddutflykter och sköldpaddsturer, så vill ju göra stan idag.

Vi gav oss i stället på jakt efter en beach att fördriva tiden på. Fanns inte så mycket trevligt att välja på just i stan. Men vi hittade i alla fall beach där vi kunde sola en stund på.

På kvällen blev det gin och tonic på i solnedgången på African House väl tilltagna veranda. Det är ett mysigt gammalt lyxhotell i en mix av både kolonial- och afrikansk stil med mosaik, kuddar på golvet och svepande tyger. Där känner man historiens vingslag.

I morse packade vi ihop och drog vidare till östkusten. Det är ju här de fantastiska beacherna är – NOT!

Vi blev jättebesvikna. Det var lågvatten när vi kom fram och beachen såg rent ut sagt förjävlig ut. Beachen var en långgrund, sjögräsklädd historia med lerkläggig botten och full av elaka svarta sjöborrar. Det här stämde definitivt inte med den bild vi hade av Zanzibar och dess paradisbeacher.

Till råga på allt blev vi inhysta på en musklimsk resort som inte serverade alkohol. Som tur var fanns det gott om små beachrestauranger i närheten som gladeligen serverade öl. Här kommer vi att stanna i fyra nätter. Hmmmm…

I morse tog ett helt gäng sitt pick och pack och drog till norra delen av ön. Det sägs att det är där de fina beacherna finns. Vi får väl höra hur det gick för dem när vi träffar dem igen om några dagar.

Själva körde vi en lat dag i solen och jagade tidvattnet utöver. Det började försvinna ut redan vid tiotiden och kom inte tillbaka förrän sent på eftermiddagen. 20 minuter tog det oss att promenera ut för att få oss ett dopp. Men vilket dopp vi fick. Därute var det riktiga Zanzibar, precis som i turistbroschyrerna - kritvit sand och kristallklart, badkarsvarmt vatten. Ljuvligt! Sedan var det 20 minuters promenad tillbaka till stranden. Men det var det verkligen värt!

Lokalbefolkningen odlar alger ute i havet. Överallt finns av stora, rektangulära fält med snören fastsatta mellan pinnar som är nerkörda i botten. Längs snörena sitter knippen med alger som de bland annat tillverkar tvål av och säljer som mat till japaner.

Årets sista dag. Vad gör man av den? Vi tog en dykdag. Gjorde två dyk. Det första dyket på 19 meters djup vid ”Stingray City”. Där fick vi se massor av blue spotted stingrays. Sjygga som sjutton. De for iväg som projektiler så snart vi kom nära. Nästa dyk gjorde vid Jambiani Gardens, ett gammalt hederligt korallrev med normalt innehåll av färgglada fiskar.

Dyken var rätt okej. Jämförbart med ett ordinärt dyk i Thailand. Hyfsad sikt men med lite grummel och partiklar. Dessutom var det mulet under dyken, så det blev lite färglöst under vattnet. Det sägs att den bästa dykningen ska vara på nordspetsen av ön. Bert invigde sin nya digitalkamera med undervattenhus. Han både fotade och filmade. Fick med Kisse som sommar genom ett hål, en bläckfisk som gav Bert det onda ögat och ett par flyende stingrays på film.

På kvällen firade vi nyårsafton tillsammans med ett annat Rosa Bussarna gäng på 45 personer som bara var ute över jul och nyår. Det var buffé, dans men inga nya skandaler. Men vi lyckades fånga skvallerradions redaktör och tillika chef för bettingkontoret in action i baren. Får väl höra vad som sägs om detta på nästa svallerradiosänding.

Underbar start på det nya året. Gjorde ett besök i paradiset. Vi låg i blöt i solgasset i vattenbrynet på den härliga sand ö som bildas en kilometer ut i havet när tidvattnet drar sig tillbaka. Sanden kritvit, vattnet kristallklart och allt var så härligt och vackert. Kan det bli bättre än så här? Vi njöt för fulla muggar! Försökte verkligen insupa hela känslan av sol, värme, hav ledighet och bevara den så den räcker hela långa vintern. Det är så här man tankar energi.

Bert åkte tillbaka till Dar es Salaam tillsammans med de andra chaufförerna. De ska hämta bussarna och förbereda för vår ankomst till fastlandet imorgon.

Idag reste vi tillbaka till fastlandet. Med färja, väntetider och transporter tog det oss hela dagen trots att avståndet inte var speciellt stort. På fastlandet stod Bert, Boris och Nisse och väntade med bussarna. De åkte över redan igår för att fixa lite grejor, handla mat, gas och hämta bussarna.

På campingen i Silver Sands där vi skulle övernatta blev vi tillsagda att inte promenera längs stranden. Inte heller fick vi lämna området utan eskort på grund av rånrisken. Jösses, det här verkar vara rena banditområdet.

Återigen en gristidig morgon. Kisse och Anneli i matlaget igen. Vi började laga frukost redan klockan 04.15. Frukost klar 05.00. Redan klockan 06.00 var vi på väg mot Arusha. Vi hade en lång resdag på 70 mil framför oss.

Längs vägen passerade vi Afrikas högsta berg Kilimanjaro. Tyvärr såg vi inte mycket mer än foten av det. Toppen var helt inbäddad i moln som den tydligen ofta är.

Det är lite drygt en vecka kvar av resan för Kisse och hon börjar känna att det är dags att åka hem nu. Det har väl aldrig hänt att hon velat åka hem tidigare från en resa någonsin. Men nu känns det att det räcker. Slutklämmen är mer eller mindre väntan på hemresa.

Större delen av gänget åkte iväg på en 24 timmars safari i Ngorogorro kratern idag. Det ska tydligen vara jättefint, lite av edens lustgård. Men själva kände vi att det räcker gott med de två safariomgångar som ingår i resan, det vill säga de tidigare tre dagarna i Etosha, Namibia och de tre dagar vi kommer att spendera på slutet i Masai Mara, Kenya.

Det här innebar att vi hade två hela dagar med egen ”hopp och lek” i Arusha. Idag promenerade vi in till stan. Eftersom det var söndag var det mesta stängt. Men det var i alla fall skönt att få röra på sig. Det var varit mycket stillasittande på sista tiden. Det blev väl i alla fall en mil i maklig takt.

Man ska helt klart inte röra sig ensam ute på gatorna. Inte ens mitt på blanka dagen. I förmiddags blev en av våra resenärer överfallen precis utanför vår campingplats. Hon trodde först att det rörde sig om en våldtäkt eftersom mannen som hoppade på henne, tog henne på brösten, slet omkull henne och försökte släpa henne mot ett buskage. Sedan försökte han få upp hennes benfickor för att komma åt grejorna pengar och mobiltelefon. Hon sparkade, slog och skrek. När en bil stannade till blev mannen tydligen rädd och flydde. Under överfallet fanns det gott om folk omkring. Men ingen gjorde något för att hjälpa henne. Afrika är farligt. Faktiskt betydligt farligare än vi trott.

Det var svalt och skönt att sova i natt. Vi befinner oss på 1 300 höjd och det gör stor skillnad på temperaturen. Det innebär ungefär 10 grader kallare än på havsnivån och det märks speciellt under natten och morgontimmarna.

Bert och den extra chauffören Nisse åkte in till Scania för att köpa reservdelar. Kisse gick till ett fint hotell och lånade deras pool istället. Det gäller att passa på att lapa lite sol medan tillfälle bjuds. Resten av resan är det mest resdagar och safari som gäller.

Nu är Kisse verkligen trött på det här. Nu räcker det. Skull gärna åkt hem redan idag om det varit möjligt. Trött på folk, trött på att svischa förbi Afrika i buss, trött på många och långa bussdagar och trött på att inte få rå sig själv och göra som man vill.

Men nu är det i alla fall sista bussdagen på resan. Så det gäller att gaska upp sig och hänga med på resans sista bussfest. Det blir ju inte ett dugg bättre av att man sitter och surar. Man har ju så kul som man gör sig. På kvällen var vi slutligen framme i Kenyas huvudstad Nairobi.

I Arusha hade dom hittat en ny och svenskägd camping som var mycket trevlig med pol och allt. Tog en tur in till stan och vandrade runt. Då såg vi denna skylt vid en mack.

Senare på kvällen kom vi fram till kraterns kant där vi tältade. Det kom en stor elefant förbi vårat tält på bara ca 10 meter.

Kratern var en mycket vacker plats. Den hade blivit till genom att vulkanen som stod här för en massa år sedan hade kolapsat. Det blev en mycket lång dag där. Eftersom jag hade fått vinterkräksjukan av dom nya som kommit mer. Men det var helt klart ett otroligt ställe.

På vägen till Dar es Salaam så passerade vi Afrikas högsta berg Killemaniaro. Hade stor tur som fick se toppen som nästan alltid är täckt i moln.

Sunrise beach resort är en fin strand med fin camping. En del hade solat lite väl mycket.

Idag var det dags att ta farväl av alla. Vi packade in alla i Trisse för att köra dom till färjan som skulle ta dom till Zanzibar. Pellle var för låg att ta på bilfärjan som skulle ta oss över till andra sidan av stan. Så han fick köra runt , det vill säga en krok på flera mil.

Senare när bussen var tom passade jag på att göra lite nytta. Stannade vid flera skolor och plockade upp skolbarn som var på väg hem. Här i Tanzania har dom inga skolbussar. Har sätt att militärbussarna ibland stannar och låter dom åka med. Dom blev mycket förvånade och glada när en muzungo stannade och tog upp dom.

Boris lyckades med konststycket att få fortkörningsböter med Pelle. Inte bara en gång utan till och med två.

Vid gränsen gjorde jag nog mitt livs sämsta affär. Jag bytte bort en massa saker mot fyra armband. Men jag har aldrig känt mig så nöjd med en affer.

Så var det dags för den andra transport dagen. Pelle läcker fortfarande vatten , så vi måste stanna och fylla på med jämna mellanrum.