Så var det dags att få ordning på all mat, diesel mm. Jag hann med att skruva ur dieselvärmaren, vilket var högprio, så vi slapp ha alla läckande dieseldunkar i samma utrymme som maten. Boris fixade en del annat på sin buss, samtidigt som Maria och Hanna bunkrade mera mat.

Tog våra nytvättade bussar till flygplatsen för att hämta dom nya resenärerna. Det är alltid lika spännande att få en ny grupp. Av dom som kom var två stycken som jag kännde sedan tidigare, båda från Östeuropa resan i somras, Lennart och Gaute.

Maria höll som vanligt info för alla. Anneli som varit med sedan Sydafrika var lycklig över ”nya” svenska tidningar. Medan dom nyanlända var mer intresserade av att sitta vid polen.

Idag var det dags att bli lite pålästa om Rwandas hemska historia. Först besökte vi en kyrka där det hade slaktats tusental människor, det är ofattbart att detta har hänt så nyligt. Efter det bar det av till platsen där 10 stycken FN-soldater mördades 1994. Besökte även ett museum med bilder på barn med mycket gripande bildtexter. Mötte även en man där som hade varit och letat bland dom döda i kyrkan efter sin familj. Senare på kvällen åkte vi och såg på filmen ”skjut hundarna”. Efter att besökt alla dessa hemskheter och sett filmen så var jag totalt knäckt. Det kändes verkligen nära och levande det som hände när man ser det på plats. Detta var en fruktansvärd dag, men lärorik.

Innan vi lämnade Kigali så åt vi en otroligt god inhemsk buffé. Vi som hade varit hemifrån så länge uppskattade mest köttbullarna och potatisen, det smakade precis som hemma. I Kigali så har dom en massa MC-taxi. Det vimlar av dom och dom har gröna västar och hjälmar, därför kallas dom gräshoppor.

Det är många fattiga här i Rwanda, så det var flera av oss som gav dom saker som vi inte behövde. Men det gäller att göra det på rätt ställe. Om det är för många på samma ställe så blir det lätt bråk om sakerna, och det slutar alltid med att den största killen tar allt.

Ruhengeri är en liten och sömning stad. Jag tog en promenad på smågatorna där barnen förmodligen aldrig sett en viting. Dom kom springande och skrikande muzungo muzungo, vilket betyder vit man. Med det är inte ett skällsord utan det betyder bara vit man. Dom som var modigast kom fram och hälsade på mig genom att artigt ta i hand.

På eftermiddagen åkte vi upp för att bo strax utanför Mgahinga gorilla national park . Där träffade jag ett par syskon som var otroligt trevliga. Tjejen som hete Aime'evar den som kunde bäst engelska och var intreserad av att prata och visa en muzungo runt, tog med mig på en rundvandring i den lilla byn. Där visade hon stolt skolan , sitt hem med deras djur och alla andra ”sevärdheter” som hon kom på. Det roliga var att hon inte ville ha något för det. Hennes bror berättade att deras fotbollslags fotboll hade gått sönder, men han kunde visa mig en affär där jag kunde köpa en ny åt honom. Emie försökte tysta ner hans tiggande.

Det roliga var att nästan alla muzungo blev runtvallade av dom lokala ungdomarna och fick höra varianter på fotbollen. Det var allt från att dom inte hade råd att då i skolan till att dom tiggde en penna.

Senare på kvällen dök Aime'e och hennes kompis upp på campingen. Det var hennes kompis Annas mamma som ägde den lilla butiken med alla turist souvenirer. Vi satt på golvet i butiken och snackade en lång stund. Jag fick smaka på deras te med mjölk och bullar , fick även teckningar som dom målat till mig. Det var jätte skönt att slippa allt detta tiggande. Det kändes som om man fått ett par riktiga kompisar.

Idag så var det dags att förhoppningsvis se dom stora bergsgorillorna. Det blev ca 1,5 timmars vandring innan vi fick se dem. Det var mycket svårt att ta sig fram, det var brant och otroligt tät växtlighet. Det var inte så lätt för mig som missat att man skulle ha bra skor med sig. Jag kan helt klart säga att det inte är att rekommendera sandaler. Det fanns en massa jättestora brännässlor med långa taggar på.

Det första vi fick se av gorillorna var den stora hannen som kom rusande och skrikande mot oss. Det var en mycket imponerande styrkedemonstration som vi fick bevittna på max 3 meters håll för dom som var närmast. Efter det tog det ett bra tag innan alla hade lugnat ner sig så pass att vi kunde ta fram kamerorna och bara njuta av att vara i dess närhet. Det var ett par av dom som gick förbi oss på en meters håll. Normalt får man inte gå närmare dom än 7 meter, men om dom själva kommer närmare är det bara att stå still. Man får bara var med gorillorna i max en timme för att dom skall få ha lugn och ro resten av tiden. Detta var klart en av resans höjdpunkter.