Passerade gränsen in till Namibia idag. Gick hyfsat smidigt, tog bara två timmar. Det tog lite tid att få till det med arbetstillstånden för busschaufförerna bara.

Vi passerade också en mangoodling. Passerade den så nära att vi kunde sträcka ut armarna genom bussfönstren och palla mangofrukter högt uppe i träden. De är fortfarande lite hårda, men om ett par dagar är de nog ätmogna.

Hela dagen har vi kört genom den torra savannen. Hett som fan, +41 grader! Uthärdligt så länge bussen rullar. Då får vi åtminstone lite svalka av fartvinden och korsdraget genom fönstren, för någon luftkonditionering finns inte. Svetten rinner i alla fall. Vi har druckit fyra liter vatten per person idag. Oftast varmt vatten - alltså inte ljummet utan varmt. Äckligt! Men det är bara att tvinga i sig. Måste hålla vätskebalansen uppe. Vissa klarar värmen och vätskebalansen sämre än andra.

Kom fram senare än planerat till Mariental. Det gick nämligen inte att köra så fort som vi tänkt. Däcken blev överhettade. Ett av däcken på den andra bussen smällde mitt ute i ingenstans. Då blev det däckbyte i hettan också…

De sista timmarna fick vi köra i mörker. Det är ingen höjdare att köra i mörker i sådana här trakter. Vägarna är bra men smala. Nästan alla fordon vi möter är stora lastbilar, så det blir trångt.

Väl framme i Mariental visade det sig att personalen hade vissa förmåner. De tre hotellrum som hyrts för att få tillgång till dusch och toalett till alla resenärer fick personalen sova i. Men i dealen ingick att folk sprang in och ut på toaletten hela natten och började duscha tidigt på morgonen. Men det var underbart att få sträcka ut sig i en stor säng.

Mulet och svalt på morgonen, bara +30 grader. Skönt! Började med att köra den ena bussen till däckverkstad för att fixa nytt däck. Under tiden provianterade Kari och Maria. Vi kan bara proviantera för två dagar åt gången eftersom det inte finns några bra kyl och förvaringsmöjligheter. Bara en kylväska med is för smör, ost och dylikt.

Varje morgon när vi drar iväg mot nya mål körs morgonlåten. I vår buss är det Queens ”Don´t stop me now” som körs på högsta volym och alla skrålar med efter bästa förmåga. Låten sitter i hjärnan hela dagen och stup i ett går vi och nynnar på den. Himla tur att det är en låt som är bra.

På eftermiddagen kom vi fram till en jättecool ökencamp i Sesriem. Lagom till middagen blåste det upp till sandstorm. Våra nyduschade, fortfarande våta kroppar blev sandblästrade. Det var ett tjockt lager sand överallt förutom att vi hade sand i munnen, maten, öronen, ögonen och att håret blev som svinto. Det gick knappt att visats ute överhuvudtaget.

Uppe före tuppen idag. Redan klockan fyra var vi upp för att åka ut till de stora sanddynerna i nationalparken bredvid. Vi skulle se soluppgången från toppen var det tänkt. Tyvärr blev det inte mycket till soluppgång eftersom det var mulet idag.

Direkt efter frukost bar det av mot atlantstaden Swakopmund. Vi åkte genom öknen i flera timmar. Det är verkligen häftigt med öknar. Dessa vidsträckta, böljande och heta vidder.

Men jösses vilka temperaturskillnader det är. Från stället där vi käkade lunch med +41 grader i skuggan ute i öknen till Swakopmund, där vi nästa gick och småfrös. Det är inte många mil emellan dessa platser. Det är den kalla atlanten som ger det svala klimatet här vi kusten.

När vi kom fram till Swakopmund fick vi lasta ur bussarna och flytta in på ett hostel. Bussarna ska nämligen iväg på rostservice och underredsbehandling i några dagar. Lyxigt att bo så här som omväxling, även om det går bra att bo i bussen också.

Underbart! En hel dag utan inbokade aktiviteter eller tider att passa. Anneli och Kisse bara drev runt i Swakopmund för att kolla in stan och reka för eftermiddagens beachbesök.

Staden känns inte det minsta Afrika. Byggnaderna och stadens planering går i tysk stil. Staden är modern, välstädad, välorganiserad och med toppen fräscha toaletter överallt. Restaurangerna går alla i europeisk stil och med motsvarande menyer. Finns även en del kedjor som KFC och gott om bankomater. Allt som finns hemma i våra affärer finns här också. Men det här är tydligen sista anhalten innan ”riktiga” Afrika drabbar oss.

På eftermiddagen gick vi till beachen. Att bada var det inte tal om. Termometern visade +15 grader i Atlanten. Burrr! Soldis och svala Atlantvindar gjorde att det inte kändes nödvändigt med ett dopp trots att vi låg och solade i flera timmar.

Swakopmunds dropzone var dagens mål. Anneli tillsammans med bland andra Annika , Klara , Linn , Linda , Anna , Fredrik, Hanna. skulle göra tandemhopp.

Vi trodde att en dropzone i öknen borde vara det mest vädersäkra stället sin finns. Men icke då. Det var mer regel än undantag att det var väder-stand-by på förmiddagarna på grund av för mycket moln. Så var det även idag. Först efter två timmars väntan kunde den första liften gå upp. Det är när den kyliga Atlantluften möter den torra, heta ökenvinden som moln bildas. Men framemot dagen bränner solen bort molnen – om man har tur.

Anneli var cool som sjutton vid frukosten, ett par timmar senare vara fullkomligt galen av nervositet. I planet upp började hon sjunga Ugglas ”Allting som jag vill kan jag göra…” för peppa sig själv innan uthopp. När hon väl landade föll hon ihop i en hög , både lättad, skitnöjd och vrålade på nytt Ugglas ” Allting som jag vill kan jag göra… ”. Efter en stund när hon återhämtat sig hävdade hon tvärsäkert att hon gärna skulle göra det igen. Adrenalinruschen är häftig och sitter kvar långt efteråt.

Ja, det är så det är med tandemhoppning. Alla som vågar prova är supernöjda efteråt och jätteglada att de vågade övervinna sin rädsla och faktiskt genomföra det. It´s a lifetime experiece!

Swakopmund är Namibias enda drop zone. För oss hoppare är det lätt att känna sig hemma. Det är precis som vilken hoppklubb som helt. Allt är sig likt. Tandeminstruktörerna och fotograferna var jättetrevliga och tyckte det kul att få besök av andra hoppare utifrån. Vi fick veta att i Namibia finns bara 30 aktiva hoppare i hela landet! Å andra sidan är befolkningen inte så stor, bara 1,8 miljoner.

På kvällen var det beachparty . Temat var Pink som färgen rosa och Pink Carvan. Vi grillade på stranden först och därefter drog vi vidare till stans enda nattklubb. Det var ytterligare en kul fest, väldressade och på bra humör. Det kanske finns en och annan arbetskamrat hemma som blir avundsjuk…

Idag har vi varit ute och lekt i en enorm sandlåda. Vi har kört 4-hjuling som galningar kors och tvärs genom Namibiöknen. Det kändes ungefär som att köra snöskoter men med växlar. Fick göra några hopp och massor av mjuka höga svängar upp på sanddynernas branta väggar.

Så återigen är vi sandiga från topp till tå, det knastar i käften och dammar i strupen. Det verkar vara normalläget i landet fullt av sand - med Namibiöknen i västra delen av landet och Kalhariöknen i östra delen. Men det är så läckert med öknar. Det är så vackert med dessa stora, böljande och mjuka sanddyner så långt ögat når.

Bert sprang på en overlander från som körde Porse från England till Kapstaden www.africanporse.com. Det var ju roligt att se. Kan de fixa det med en Porse, så kan vi definitivt med Saaben också.

On the road again efter några dagar i Swakopmund. Svetten rinner, +43 grader och gassande sol. Men vi blev rikligt belönade när vi väl kom fram till Outjo på eftermiddagen. Jättemysig resort med pool! Alla vräkte sig i poolen och passade på att svalka sig med iskall öl från baren. Underbart!

Idag var det också dags att få upp myggnäten. Nu åker vi in i malarialand. Personalen fick bo i egna rum i natt. Bert och Kisse fick en extra sängkamrat – en fem centimeter lång, fet, svart skalbagge .

Gjorde ett stop i Outjo för att proviantera för några dagar framåt. För idag ska vi ut på safari.

I stan såg vi flera Ovahimba kvinnor med bara bröst, som är insmorda från topp till tå i röd lera. Håret ser ut som feta röda maskar av lera. De såg jättehäftiga ut.

På eftermiddagen blev det en första safaritur i Etosha Natrionalpark. Det av genast utdelning. Vi kunde skymta ett par lejon i ett snårigt buskage vid ett av vattenhålen kalasandes på ett byte som vi tror var ett vildsvin. Såg även giraffer, massor av springbok och gnuer. Skymtade även en oryx - en sådan som vi åt till middag häromdagen. Den smakade bra!

På kvällen tog vi en tur till resortens eget strålkastarbelysta vattenhål, som fick ett besök av en noshöring. De som härdade ut hela natten vid vattenhålet fick även se giraffer, jackaler och lite annat.

Giraffer, giraffer, giraffer. Idag har det var safari hela dagen, med ett badbrejk när det var som hetast mitt på dagen.

Anneli och Kisse som var i dagens matlag fick stiga upp i ottan – redan klocka 4 för att börja fixa frukost. Så det vara att laga frukost med pannlampa som gällde. Vi ville ju hinna ut för att se djuren vid vattenhålen redan vid soluppgången.

Vi såg massor av giraffer. De är så himla söta med sina stora, bruna nyfikna ögon och enorma ögonfransar. En del av dem var riktigt nära. Bara några meter från bussen.

Såg även stora hjordar med zebror , gnuer, springbok, dik-dik, norhörningar och lejonhyenor

På kvällsturen såg vi det häftigaste av allt. Fem lejon

Vi har bott på två av de tre resorter som finns i Nationalparken. Det är verkligen toppenstandard med helkaklade badrum, fräscha duschar och toaletter även på campingdelen. Men smakar det så kostar det också. Camping med bil och max fyra personer går lös på 1 500 kronor!

Det är också väldigt gott om stora, feta, äckliga insekteter och flygfän. Så fort mörkret faller blir man fullkomligt bombarderad av dem. Det söker ljuset. De flyger rakt in i oss, landar maten och drickat.

För att lätta upp en lång åkdag hade vi bussparty idag. Återigen åkte hinken is fram och fylldes med diverse alkoholhaltiga drycker. Det gick stundtals rätt vilt till med allsång till svenska klassiker, dans och glaskross. En kraftigt överförfriskad resenär från den andra bussen ramlade och slog ut en ruta i vår buss. Då lämnade vi tillbaka honom. Istället spydde han i den andra bussen. Stackaren, vilken ågren han ska ha imorgon. Men det blev i alla fall ett riktigt bra bussparty!

Idag gjorde en utflykt till Angola - illegalt. Det är floden som bildar gränslinje. Men att ta en cola i Angola räkas inte som att besöka ett nytt land. Det behövs mer än så. Men det var i alla fall en kul grej. När vi åkte på pråmen längs floden kändes det som om vi åkte igenom Afrikas badrum. Överallt så tvättades och skrubbades det i vattenbrynet.

Det här hade kunnat vara ett toppenställe om det gått att bada i floden. Tyvärr så går det inte eftersom det finns både Bilhartsia och krokodiler. Men det verkade inte afrikanerna bry sig om. Men det kanske beror på att det inte har så mycket val. Bilhartsia är de där långa, vita maskarna som kryper in under skinnet. De som finns i stillastående sötvatten som insjöar, vattenpölar och vissa floder. Jätteäckligt! Så det vill åtminstone vi inte riskera i alla fall.

På kvällen serverades det middagsbuffé och traditionell afrikansk dans och sång med Nkvasi-stammen. Resorten där vi bodde stödde byar, skolor och andra utvecklingsprojekt i området.

Ösregn lagom till frukost. Allt blev blött. Det stora trädet vi sökte skydd under hjälpte inte mycket. Så det blev bara en minifrukost.

Tidig eftermiddag kom vi fram till Ngepi. Vilken oas! Fick en underbar hydda vid flodens strand, med egen dusch, toalett och utsikt från hängmattan över flodhästarna. Hemma har vi katter i trädgården – här har vi flodhästar och krokodiler.

Det går bra att bada i den här floden. Åtminstone så länge vi håller oss i den krokodil och flodhäst säkra gallerburen.

När promenerar på den smala stigen till vår hydda rasslar det till ordentligt i löven. Vi försöker kolla vad det var och upptäcker till vår förskräckelse en 1 ½ lång krokodil som försvinner ner i vattnet med en väldig fart. Hjälp! Vi var ju jättenära. Bara tio meter från den!

Lite senare snackade vi med en afrikansk guide om saken. Så länge krokodilen ät under två meter är det lugnt. De äter bara fisk. Men de som är lite längre, det vill säga mellan två och fyra meter tar både kossor, hundar och människor…

Det här är verkligen ett toppenställe. Men när vi gick och lade oss ändrade vi snabbt uppfattning. Båda våra sängar i den mysiga hyddan var fulla av mask. Vi hittade säkert 20 stycken centimeterlånga, smala maskar eller larver som låg och vred sig i vardera sängen när vi lyft på överlakanet. Jätteäckligt!

Funderade först på att riva ur och skaka sängkläderna. Men det kändes inte som om det skulle räcka till. Förmodligen skulle det kännas som vi hade hela sängen full av krälande maskar i alla fall.

Istället lämnade vi den hyddan och retirerade till busstaket istället. Tråkigt att vi blev snuvade på en mysig soluppgång i över floden. Men så kan det gå.

Duscharna och toaletterna på det här stället är helt enorma. Mycket fantasifullt utformade och värda en safari i sig. Det finns cowboybadkar, hinkar som dusch, toaletter som står på en tron med mera. Allt i en omgivning som påminner om edens lustgård.

Det är gott om folk här. Rosa Bussarna är inte de ända som bor på just det här stället. Nu är det tre andra overlanderföretag också här men med britter, australiensare och fransmän. Tydligen så kör de flesta ungefär samma rutt och stannar på ungefär samma ställen. Så vi lär nog stöta på dem fler gånger.

På eftermiddagen bokade vi in oss på en Village Walk, med en guide från byn som ligger alldeles bredvid. Det var jätteintressant att höra om hur de lever i de väldigt enkla hyddorna, vad de äter och hur de försörjer sig. De lever väldigt enkelt och är fattiga, men de svälter inte. Alla familjer får en jordlott tilldelad gratis att bruka för egenhushållning och det finns gott om fisk i floden.

I morse passerade vi gränsen in till Botswana, efter hela 14 dagar i Namibia. Nu kommer vi att bli ett par dagar i Maun som ligger Okavangodeltat, där en av floderna helt enkelt rinner ut i ett delta mitt inne i Afrika och bara försvinner.

När vi skulle åka från Ngepi med bussarna var det väldigt trångt och spännande. Båda bussarna fick diverse blemmor och blessyrer och då snackar vi inte om repor i lacken, utan smärre krosskador.

När vi stannade för lunchstopp lyckade Boris köra fast i sanden. Så det var till att plocka fram de rosamålade spadarna och sandplåtarna för att komma loss. Det här är den första fastkörningen på hela resan.