Vilken dag! Vilken safari i Masai Mara! Vilken sagolik tur vi hade som fick se en ”hunt and kill” med lejon och gnu.

Vi hade stannat för att kolla in en flock gnuer. Lågt bortanför flocken såg vi två lejonhuvuden stick upp ur höggräset, när ett tredje lejon kommer från ingenstans och anfaller flocken. Lejonet river en gnu i buskarna precis bakom vår bil. Jättehäftigt!

När lejonhonan väl dödat gnuen, kom tre lejon till släntrandes i maklig takt genom höggräset för att delta i middagen. Guiden körde oss riktigt nära. Vi stod parkerade mindre än tio meter från matkalaset och kollade på dem. Vi var inte ensamma där. Det stod ett helt gäng bilar runt lejonen. Efter en stund blev hannen märkbart irriterad på uppståndelsen. Han tittade sig omkring och såg att de var helt omringade av bilar och vår bil var den som stod närmast.

Det syntes i blicken på lejonets kroppshållning att han var reda att attackera vilken sekund som helst, så vi satte oss ner stängde fönstren och backade därifrån fort som sjutton.

Vår guide sade att det var otroligt ovanligt att få chansen att se hela ”hunt and kill” förloppet på det här viset och på så nära håll. Han hade ändå jobbat som guide i tio år och hade inte upplevt detta många gånger. När vi kom tillbaka till campen var alla alldeles exalterade, pratade i munnen på varandra om vad vi sett och visade bilder för varandra.

Igår hade vi bara tre timmar safari och fick se så mycket intressant. Idag hade vi hela dagen. Vi fick se en himla massa djur men inget så spektakulärt som en ”hunt and kill”.

Dagen började med att vi ett väldigt mätt lejon ligga i skuggan av en bil och dåsa. Det märks att djuren att djuren är väldigt vana vid bilarna. Lejonet hade kalasat färdigt på en giraff som troligen rivits dagen innan för den hade börjat lukta illa.

En babian hoppade upp på våran bil . Vi körde med öppet tak och ville absolut inte ha in den i bilen, så vi tjoade och schasade på den för att få den att försvinna.

Såg en massa elefanter, vattenbufflar, lata flodhästar i mängder som låg och slöade i vattenbrynet och allt det vanliga som stora fåglar, zebror, gnuer, lejon och diverse rådjurslikande djur.

På kvällen fick vi besök av ett gäng Masaier som dansade och hoppade för oss runt brasan.

Dagens besök av i en Masai by känns defiitivt som en av resans hjödpunkter. Mycket intressant!

Kvinnorna sjöng och dansade för oss. Masaimännen gjorde sina karaktäristiska hopp, från stillastående och högt upp i luften. Den hoppar högst och bäst får förmånen att välja sin fru och slipper dessutom betala hemgiften på tio kor.

När pojkarna fyller 15 år går de ut i skogen tillsammans med en äldre läromästare för att lära sig jaga, överleva vilda djur, göra upp eld och bli män i största allmänhet. När de kommer tillbaka efter tre år blir de omskurna. De som gråter vid omskärelsen får inte arbeta med att vakta djuren. De får gå i skolan istället. Man kan se skillnad på vem som gör vad genom att de som vaktar djuren har jättestora hål i sina öron, medan de som gått i skolan har dragit ut en av sina framtänder.

Vår guide hade ihjäl ett lejon med spjut redan som sjuttonåring. Lejonet hade tagit en ko. Då är det legalt att döda det. Det var roligt att få se honom demonstrera sin skicklighet med spjutet , kniven och lejonklubban.

Vi fick också besöka hans lerhydda . Därinne var det bäckmörkt, rökigt och trångt. Tre generationer bodde i hyddan som de även delade med hönsen, kalvarna och killingarna som de var extra rädda om. Vi fick sitta på pallar och djurhudar medan han berättade om sitt liv som masai.

Även om Masaiera tjänar pengar på att ta emot turister i sin by, så är det faktiskt så här de lever och ser ut till vardags.

Den sista dagen i Nairobi passade vi på att handla lite. Senare så besökte vi den mycket bra restaurangen Spur. Som serverar helt underbart kött. Där det blev avskeds middag med efterföljande drinkar i baren.

Så var det dags att städa ur bussarna på allt gammalt skräp. Det blev flera fulla sopsäckar med kläder, sovsäckar handdukar mm som vi donerade till dom fattiga I närheten. Det blev ett snabbt farväl av Kisse och alla andra som skulle resa hem idag. Men det blev inget långvarigt lugn. På vägen tillbaka till campingen så stannade vi och fyllde på matförrådet till nästa resa. På den resan skall Hanna vara matansvarig.

Nu var det dags för två dagars sträck körning till Kigali i Rwanda. Vi har numera bytt bussar. Dom som vi nu kör är några gamla militärbussar från 1975 och 1979.

Den här biten är inte en riktig resa, utan snarare en transportsträcka som några resenärer åker med till nästa resa.

Vägarna var under all kritik, det tog oss mer än 10 timmar effektiv körtid att ta sig nätt 30 mil. Väl framme i Eldoret kom vi till en skitfräck camping. Synd bara att vi måste iväg tidigt redan nästa dag.

Maria pratade med Christoffer i Kigali som sa att det var mycket svårt att få tag på diesel i Rwanda. Så det var bara till att skaffa fram en massa dunkar och fylla dom.

Nu när vi var så få så var det inte värt besväret att släpa fram gaskök och alla kastruller och bord. Det blev snabb lunch i bussen istället bestående av mackor och frukt.

En ganska lugn resdag. Det gick mycket snabbare nu när vi visste vilken väg vi skulle ta. När vi åkte åt andra hållet så tog vi den stora men mycket dåliga vägen. Så denna gång blev det en mindre och längre , men mycket bättre och snabbare väg.

Dagen mål var att åka till Scania och få ett pris på vad det kostar att renovera motorn till Pelle. För han är otroligt klen och drar en massa olja och diesel. Pelle tar ca 4 l / mil medan Trisse bara tar 2,5 l / mil.

Men dom hade inte en så gammal buss i systemet här i Nairobi. Så vi får vackert vänta tills dom fått svar från sverige vad delarna kostar. Men vi gissar att det komer att landa på runt 30.000 Skr.

Efter det var det dags att komma överens med dom som Boris krockade med när vi for från Nairobi för ca 14 dagar sedan. Kille var nöjd med att få motsvarande 1500 Skr i näven.

Senare fick Bert åka till Nairobi Hospital för att han hade fått öroninflammation i båda öronen. Det efter att ha haft huvudet under vattnet allt för mycket i Nilen.

Idag var Boris och jag till uppställningsplatsen för dom gamla bussarna. Det var en sorglig syn. Dom var så solblekta att dom nästan såg vita ut.

Vi hade en ide om att eventuellt ta den ena motorn och sätta den i Pelle som Boris kör. Men alla tre bussarna hade över 50.000 mil på mätaren. Och då vet man inte om den har varit inkopplad hela tiden.

Vi hittade även ett förråd med en massa skit i. Men det var en del bra att ha saker där. En inre och en yttre backspegel, några kompletta lysen plus en del annat.

Den älsta bussen som nu var blå och vit hade kört en resa i Indien 1995 med Jocke Lindblad som förare. Det fanns fortfarande bilder på alla resenärer. Kändes lite spökligt.

Så var det dags för ett nytt gäng. Vi for från campingen mer är två timmar innan planet skulle landa. Så vi tyckte att vi borde ha gott om tid att åka de två milen. Men inte då. Det tog över två timmar att åka ca sex kilometer.

Väl tillbaka på campingen så instruera Boris dom nya hur man sätter upp taket. Henrik var intresserad av att hjälpa till. Eller var det bara brudarna han var intresserad av?

Vinkade av dom nya resenärerna som åkte till Masai Mara på safari i tre dagar. Så nu är jag helt själv kvar i Nairobi.

Tog en minibuss in till centrum för 2 Skr. En sträcka på ca 5 km

Vet inte om jag är över försiktig eller nojig. Lämnade kameran hemma, tömde plånboken på körkort, kreditkort mm. Stoppade även ett par dollar i kalsongerna bara så att man skulle kunna ta sig hem om man blev rånad.

Det första jag får se när jag kommer in till stan är en stor skylt som talar om att man inte får bära vapen här. Senare på kvällen när jag åkte hem så hade konduktören en metalldetektor som han kollade att folk inte tog ombord vapen.

Så det finns nog en anledning att vara försiktig. På minibussarna spelar dom musik på högsta volym. Det var så att byxbenen fladdrade rejält.

Bättre sent än aldrig. Har legat efter med uppdateringarna sedan Kisse åkte hem. Det har inte funnits tid tidigare. Men nu när jag har ett par dagar för mig själv. Så är det bara att sätta igång. Men det går grymt långsamt på Internet caféet.

Passade även på att laga mina gamla sandaler. Hoppas att dom pallar ett par veckor till.

Har hjälpt henne som har Upper Hill Campsite att få igång deras hemsida igen. Det är ett svenskt företag som den liggande hos sig. Och dom har skickat alla fakturor mm bara på svenska till henne. Plus att jag fixade till den nya adressen tel nr mm.

Så var det dags att åka söder ut till Arusha. Det började med ca två timmar trafikstockning.

Så var det slut för denna gång. Bara att packa och garagera bussarna tills dom skall ut på nästa tur. Har ett bra ställe där dom står säkert. Får se dom det blir Boris och jag som kommer hit nästa gång.

Var tvungen att åka tillbaka Joyces hem och flytta på Pelle några meter. Då fick vi inget oljetryck på den stackaren. Men det var bara för att den lutade så mycket som oljepumpen inte sög. Så i med fem liter olja , så var det klart.